Tryck. Tryck bara. Tryck rätt.
Hur svårt är det att vara riksdagsman? Hur utmanande, kreativt, svårt?
Inte särskilt, om man går tro Anne- Marie Pålsson, Moderaten och Lundaekonomen som fått nog och hoppat av politiken.
Hon vill inte bara finna sig i att hennes parti plötsligt bytte ideologi och blev ”nya” M, ett ”arbetarparti”.

Hon vill inte bara leverera det stöd, de knapptryck, som partiledningen kräver i kammaren.

Hon trodde att riksdagsmän förväntas tänka själv och ta ansvar för dina tankar.
Hon hade fel.
Hon blev besviken.

Boken ”Knapptryckarkompaniet” blir i bästa fall en blåslampa i makten bak.
I värsta fall bara en bekräftelse på att politikerföraktet står på stadig grund.

Fyra av tio -37procent – har för dåliga betyg för att få börja gymnasiet.
Det gäller invandrarelever.
Och inte bara Malmö.
Snacka om svagt betyg.
För skolan. Och samhället.

Det kunde vara så enkelt:

Jaja, 08:orna …

Fast nej, så enkelt är det inte.

Anders Diamants reportage i Sveriges Radios skolserie i fredagens Studio ett var nedslående:

Föräldrar i Stockholms innerstad har ont om tid och skyddar sina barn och försöker undvika konflikter i hemmet. De vill ha lugn och ro hemma. Istället tas frustration ut på lärare i skolan eller på rektorn.

”Man tar för sig mer”, vittnar en fritidspedagog. En rektor klagar på den hårda tonen i mejl som föräldrar skickar till lärare och skolledare. En polis menar att föräldrar tar sina barn i försvar – blåögt. En lärare jämför med förorten: när han påtalade problem lyssnade föräldrarna och tog itu med dem.

Jag lyssnar och skäms å föräldrars vägnar.

Ska det här vara att visa gott exempel för ungarna? Att vara konflikträdd, att undvika bråk med barnen till varje pris och stället ge sig på skolan och lärarna? Att alltid tro sig veta bättre än pedagogerna?

Efter all skolkritik är det som att skjuta på sittande fågel.

Och inte bra för barnen.

Nu handlar reportaget om Södermalm Stockholms innerstad med i regel mycket resursstarka familjer; lärare vittnar om att det ser annorlunda ut i förorten. Men det är en klen tröst. Resursstark medelklass med curlade ungar finns på flera ställen och tendensen att veta bäst när det gäller skolan dras långt fler än Södermalmseliten med.

Att det stressade dåliga samvete vill curla är sin sak. Bra föräldrar måste våga ta konflikter och höra ”jag hatar dig”. Och lita på att barn faktiskt har förmåga att klara sin vardag utan föräldrarnas handpåläggning i varje detalj.

Så blir det av, trots allt:
Idag går Egypten till val. Trots fortsatt oro, trots alla dödade på Tahrirtorget, trots ett traditionellt lågt valdeltagande och en komplicerad valprocess får egyptierna nu säga sin mening också i valbåset.
Det är bra.
Men min tanke går till alla kvinnor, inte minst de många unga som riskerade sitt liv i kampen mot Mubarak:
Om Muslimska brödraskapet vinner – som väntat – tar jämställdheten ett steg bakåt. Det var inte vad kvinnorna villa då de skanderade ” folket vill att regimen ska avgå”.

På Södra förstadsgatan vajar julbelysningen i den tilltagande vinden.
På Davidshalls torg står granen grön och grann.
På Gustav vajar paketen i trädet.
Malmö är pyntat.
Och idag fylls faktiskt kyrkorna. Av folk med saffran i blick. Hosianna.
Handlarna har väntat på detta. Efter en varm höst då kunderna hållit hårt i plånboken – visst håller Anders Borg syndafloden stången, men hur länge? – är det nu årets vinst ska göras.
Nästan 7000 per man, 65,2 miljarder, väntas vi spendera denna julmånad. Om man får tro HUI – och det brukar man kunna göra.
Deras prognoser är liksom självuppfyllande.
Och det sista vi slutar tro på Tomten.

Amanda Glans och Erik Hedtjärn fick på torsdagskvällen Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare för sin radiodokumentär Partiledaren om Håkan Juholts väg till S-ledarposten.

Välförtjänt.

Det rör sig om ett inträngande och sällsynt dimensionsrikt porträtt av riksdagsledamoten som talade när andra i partiet höll tyst. Hans agerande bidrog till företrädaren Mona Sahlins avgång, men när partivänner började fundera på honom som möjlig efterträdare avfärdade han deras tankar mycket bestämt:

”Oj. De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad. Jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag …  Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti.”

Detta börjar nu framstå som något av det klokaste Håkan Juholt har sagt.

Malmö är en fantastisk storstad: korta avstånd, inget ligger längre bort än att det går att cykla. Eller gå.
Trevligt. Bekvämt – tidssparande för alla tidspusslare.
Och grönt.
Så långt från city sprawl det går att komma.
Men så är det dessa gallerior…
Triangeln. Mobilia. Entré. Kronprinsen. Och nu Emporia.
Vad är poängen med att samla samma butikskedjor i mall efter mall?
Emporia ser jättespännande ut, arkitektoniskt. Och dit ska det visst gå att ta tåget.
Alltid något.
Men nej, jag kommer inte att lämna city ändå. En levande stadskärna är en del av storstaden, mardrömmen är amerikanska städer med ett hål i hjärtat.

Så blev Egypten en bitter påminnelse om att det inte räcker med att störta tyrannen – som revolutionsromantikerna så gärna vill tro.
Det är mindre sexigt än så:
Demokrati handlar om strukturer och processer, om konstitution och om att lyckas städa ut korruption och gamla makthavare. Inte minst militära.
Nu dödas människor åter på Tahrirtorget.
Nu rapporterar Amnesty om värre övergrepp än under den gamla regimen.

Nu avgår regeringen, men protesterna fortsätter.

Revolutionen i Egypten har bara börjat.

Reglerna är krångliga och de som upphandlar mångfasetterade välfärdstjänster okunniga, konstateras på DN Debatt.
Inte konstigt att offentliga upphandlingar inte alltid blir så bra.

Upphandlingsutredningen lägger i dag fram delbetänkandet ”På jakt efter den goda affären – analys och erfarenheter av den offentliga upphandlingen”. Där tecknas en bild av verksamheten i dag som vuxit fram efter dialog med hundratals intressenter på området. De vanligaste synpunkterna handlar om att:

• en krånglig tillämpning av ett ofta stelbent regelverk begränsar den offentliga sektorns möjligheter att göra goda affärer,

• kompetensen kring upphandling och inköp är allmänt sett för låg,

• det råder osäkerhet om utrymmet att ta sociala och miljömässiga hänsyn vid upphandling,

• upphandlade kontrakt sällan följs upp eller utvärderas,

• ett ökande antal överprövningar försvårar för de upphandlande myndigheterna att anskaffa varor och tjänster.

En slutsats vi drar är att flera av de uppmärksammade problemen har ett tydligt samband med att många myndighetsledningar inte axlat rollen som strategiska köpare.

Ibland är det bara irriterande, kanske sinkas affär, kanske blir inte mest ”pang för pengarna”.

Men ibland är det värre.

Tänk Carema Carema.
När det handlar om sköra människor utan valmöjlighet – i praktiken får en gammal vårdbehövande ta den plats som erbjuds, valfriheten är en chimär – är kvaliteten i den offentliga upphandlingen extra viktig.
Och den goda nyheten är att den kan bli så mycket bättre med tydligare krav, bättre kunskap och noggrannare uppföljning.

Finansminister Anders Borg (M)förbereder stopplag.
Tommy Waidelich (S) kräver tvärstopp genom stoppskrivelse till riksdagen.
FP föreslår ny inspektion.
Också MP vill ha ny övervakande myndighet
- och föreslår skattefrihet för vinst som återinvesteras. Klokt.
Sällan är partierna så eniga som nu:
Övervinster ska bort i välfärdsbranschen.
Fast vad kommer sedan? Bred enighet där lika svårt som viktigt.