Vilket osannolikt år!

Vid förra årsskiftet hade den arabiska våren börjat, lite försiktigt. Den tunisiske grönsakshandlaen Mohamed Bouazizi, som tänt eld på sig själv i protest mot all förnedring, dog i sina skador den 4 januari.

Miljoner människor i arabvälden reagerade.

Fast att något skulle förändras i grunden verkade ändå inte sannolikt. Det mer troliga var att folket som vågade resa sig skulle kväsas, som vanligt, att rösterna som krävde frihet och respekt för mänskliga rättigheter skulle tystas, lika resolut som vanligt.

När demonstranterna på Gustav i Malmö skrek ”Jalla, jalla, Kaddafi ska falla” så förklarade jag för min åttaåring att tyrannen borde fråntas makten – men att det knappast skulle gå så. Att det inte brukar gå så. Och kände mig så där vuxenomyndigt skamsen som man kan bli när världens orättvisor ska förklaras för klarögda barn som inte fattar varför man inte kan göra rätt i stället …

Och så står vi med facit i hand:

Ben Ali är borta, Mubarak, Kaddafi. Att Bashar al-Assad ska kunna sitta kvar framstår som allt mer otroligt, trots hans hårda tag mot frihetskämparna just nu – klarade sig inte de andra när folken krävde att regimen ska bort så är det svårt att se att han skulle göra det.

Också Silvio Berlusconi – i en annan kategori är tyrannerna, men envis vid makten – har äntligen fått ge sig och frågan inför det nya året är om Vladimir Putin blir näste man till rakning när folken nu visar att det finns en gräns för maktutövningen.

Nog är nog.

Basta.

Aldrig förr har maten varit så billig – för bara något decennium sedan lade vi en femtedel av disponibla inkomster på födan, idag 13 procent.

Men vem betalar priset?

Jag sitter i juryn för Stora journalistpriset, ett pris som i avslöjarklassen i år gick till Malin Olofsson och Daniels Öhman för radioserien och reportageboken Matens Pris ”för att de avslöjat det orimligt höga pris som djur, människor och miljö betalar för vår billiga mat”.

Reportagen går att hitta hos sr.se och i bokhandeln finns boken – en stundtals ohygglig läsning om undermålig djurhållning och samvetslös miljöskövling, allt bara för att pressa priset på vår redan billiga mat.

Det är inte lätt att hitta bra mat som inte bidrar till rovdriften av vårt lilla klot. Kunskap och livscykler och fler aspekter än man anar gör att valet i butiken handlar om så mycket mer än om att välja mellan fläskfilé som kostar under eller över hundra kronor kilot eller äpplen från Österlen eller från Argentina.

Men ett val som borde vara enkelt är att skära ner på köttätandet. Ett hälsosamt val för både individ och miljö och klimat. Moraliskt rätt. Ett enkelt val efter att man läst Matens pris eller Jonathan Safran Foers Äta djur.

Fast svårt.

Något om komplikationerna skriver Julia Svensson begåvat om idag i Sydsvenskan, ”Hjort är gjort”.

Inför nyår och nyårslöften är detta något att fundera över. Att börja ett nytt liv så här mitt i gråmörkret som kallas vinter är bortkastat, det vet alla som försökt sluta röka eller börja jogga eller bli en bättre människa bara för att ett kalenderblad vänds och årtalet växlar.

Men varför inte göra ett försök att äta lite bättre? Nobba fisk som håller på att utrotas och välja vegetariskt lite oftare än tidigare. Man behöver inte bli militant vegan eller predikande vegetarian eller asket på kuppen. Bara lite friskare till kropp och samvete.

Elva års fängelse – för att ha gjort sitt jobb.
Domen mot Martin Schibbye och Johan Persson förfärar. Den etiopiska regimen har ett så tydligt fingeravtryck på den, domen är så uppenbart politisk, och det sägs nu att de två dömda svenska journalisterna borde be om nåd – och om ursäkt. För att få slippa sitt helvete.
Det låter orimlig:

De ska alltså förklara sig skyldiga och be om ursäkt för att ha gjort sitt jobb?
Samtidigt är det fullt förståeligt om de väljer denna bisarra väg, om de väljer att försöka komma hem framom att driva principer.

Elva år för terrorism.
Samtidigt:

Anders Behring Breivik som dödade 77 människor den 22 juli har förklarats sjuk, diagnos paranoid schizofreni. Därmed är han inte möjlig att straffa.
Att han inte skulle vara sjuk vore dumt att hävda, även om också experterna tycks tvista här. Men det är beklagligt att diagnosen fråntar honom ansvaret både för massakern och för hans sjuka politiska budskap. Den politiska sidan av detta dåd suddas ut och det som så uppenbart ser ut som ett terrorbrott förvandlas till en sjuk bärsärkagång.

Så blir de oskyldiga dömda som terrorister. Och den skyldige slipper dom.
Vilket säger något om skillnader i lagstiftning –  och svårigheterna att med lag stoppa terrorism.

Ett zoo för medelklassen?

DN-krönikören Emanuel Karlsten var tveksam till projektet där fyra hemlösa fått varsin smart mobil för att twittra om sitt liv i hemlösheten under #vihors med att detta blir ”ett zoo för en twittrande medelklass”.

Han verkade äcklad och såg paralleller till allsköns freakshower där människor visats upp för publik. För att de tillhörde en särskild folkgrupp eller hade någon kittlande defekt.

Vidrig underhållning som med rätta hör hemma på histotirens soptipp.

Men twitterkonton för hemlösa – är det som att visa upp dem på zoo? Tveksamt. Det tycker inte Karlsten heller, odelat:

Det svåra är att initiativet inte är dåligt. Att inte göra något alls hade varit ännu värre. Men ändå står de hemlösa där, som utställnings objekt på medelklassens zoo. Boxar oss i samvetssolarplexus och säger ”någon har gett oss en mobiltelefon för att busringa din samhällsklass och påminna om oss på andra sidan”.

Inte zoo. Inte freakshow. Men väl en väckarklocka. En påminnelse om att det kunde vara vem som helst.

Du eller jag.

#vihors på twitter.com väcker tankar, helt enkelt.

Hemlöshet handlar inte om en gen som saknas eller klena förståndsgåvor. Det handlar om ett liv som gått i spinn av någon anledning, något som var och en kan råka ut för.

Hemlöshet drabbar individen, men problemet är hela samhällets. Det får helt enkelt inte vara så att vissa inte får plats, att vissa inte räknas, att vissa inte får bidra.

Det finns en hård klapp som nu borde ligga inslagen i en massa tomtesäckar och under en hel skog av granar.

Nej, jag trodde aldrig att boken om fotbollslegenden skulle fånga mig. För till skillnad från i stort sett hela det övriga Malmö så är jag inte intresserad av fotboll. Mer än som social fenomen, då.

Trots det, eller kanske just därför, är jag helt uppslukad av David Lagercrantz Jag är Zlatan. Zlatan Ibrahimovics värld berättad med Zlatans röst.

Boken som visar att också väldigt krokiga vägar kan nå fram till målet.

Boken som målar upp en bild av Malmö som den breda litteraturen sällan hittar: den invandrade arbetarklassens, de slitiga jobbens, de fattiga barnens och missbrukets Malmö.

Boken som kommer att bli porten in i böckernas värld för flera unga killar – och de som aldrig kommer att läsa en annan bok har då i alla fall läst en riktigt bra.

Läs den och njut av helgerna.God Jul!

För jag har tagit studenten, ja, jag har tagit studenten …

På riktigt.

Inte bara gått ut gymnasiet, utan examinerats i sex ämnen, alltså suttit i sex heldagsskrivningar och svarat på frågor, räknat eller läst och förstått – och sedan fått provet rättat av en studentexamensnämnd som går igenom alla studentprov. I hela Finland.

Lite så där som utbildningsminister Jan Björklund (FP) tänker sig i en färsk DN-intervju.

Been, there, done that …

Och hur var det?

Stressigt, nervöst och slitigt.

Skolan slutar officiellt vid februarilovet och sedan gäller det att råplugga inför skrivningarna som infaller varannan dag under några intensiva marsveckor. Uppsats i modersmålet – finska eller svenska – två gånger, den som den egna läraren bedömer som bättre skickas in till nämnden. Landets andra officiella språk en dag, så engelska och kanske ett extra språk – jag skrev tyska och franska.

Matte – jag skrev den mer omfattande kursen, ”lång” matte. Men lät bli att skriva ”realen” där historia och biologi samsas med psykologi, kemi, religion. Humanistiska ämnen och naturvetenskap, att välja bland.

På min tid fick man göra ett försök på våren i trean och skriva något ämne på hösten om man blivit underkänd eller ville höja sitt betyg. Idag är reglerna humanare, det går att skriva under flera höstar och vårar och många gör sig av med något eller några språk i god tid.

Sedan gick jag ut skolan med ett studentbetyg – som väger tyngre än skolbetyget när man söker till högskolan, men kompletteras med inträdesprov – och ett avgångsbetyg där de egna lärarna bedömt alla ämnen.

Ett rättvist system där alla elever i landet bedöms lika.

I princip.

Fast de friska med gott självförtroende och nerver av stål har onekligen bättre chanser att lyckas än de med ett funktionshinder, känslig mage eller oturen att  smittas av årets influensa precis inför skrivningarna.

Blötsnön i söndags påminde mig om vad jag glömt att sakna. Så här ett grötrim inspirerat av Tomten. I dessa tider av fatigue verte.

Midvinternattens köld är svår

att uppnå för snösprut och is

Alla sover fast jorden vår

har feber – det är ingen surpris

Spåren smälter och liftarna står

snön lyser inte, den smalt igår

snön ligger knappt ens på taken

Och inte ens tomten minns smaken.

Inför valet 2010 föreslog Malmömoderaterna att Ribersborgsstranden skulle byggas om, med nya landtungor ute i vattnet, restauranger, butiker, caféer – lite som Västra hamnen längs Malmörivieran.

Lyckligtvis blev det bara en trött tumme ner för detta.

Ribban är Ribban.

Bra så.

Men nu finns rivieran åter på tapeten. För 73 miljoner kronor ska strandpromenaden byggas om: 13 bred ska den delas in i skilda fält för gående, joggare och rullare samt cyklister, menar gatukontoret. Låter förnuftigt och praktiskt och klokt och … alldeles, alldeles, alldeles trist.

Här kommer vän av ordning att domdera och hålla ordning på sina medmänniskor, skälla ut dem som råkar hamna i fel fält.

Lyckligtvis ska malmöborna ännu få säga sitt. Och vi som går ner till havet för att koppla av och koppla bort vardagens var-sak-på-sin-plats får väl helt enkelt hålla oss på stranden i sanden.

Den lovar gatukontoret att inte röra.

Det mesta talar för att utmanaren Mats Odell drar kortaste strået i kampen om vem som ska leda Kristdemokraterna in i framtiden.
Valberedningen vill ha kvar Göran Hägglund och dessutom peta Odell ur partiledningen.
Men Odell tänker inte ge sig. På rikstinget i januari vankas strid.
Som debattören och relativt nyblivne KD-sympatisören Christian Gergils påpekade i P1-morgon igår så har KD under Hägglunds ledning i stort sett bytt ideologi och framtoning.
Det gillar Gergils, men det gillar inte alla inom partiet. Mest problematiskt är att väljarna inte är imponerade. KD löper uppenbar risk att trilla ur riksdagen i valet 2014.
Hägglund är en sympatisk man med glimten i ögat. Men han har inte lyckats lyfta partiet. Det är svårt att se en framtid för KD som gosigt lagomliberalt parti.
De som säger nej till samkönade äktenskap, som vill inskränka aborträtten, som tycker att kvinnor inte bör förirra sig alltför långt bort från spisen och barnkammaren behöver också en anständig politisk hemvist.
Ett KD som vandrar högerut och tar moralkonservatismen på allvar kunde för vissa väljare bli ett alternativ till Sverigedemokraterna.
I så fall har KD möjligen en mission.

Ibland är det bäst att inte resonera, att inte problematisera, att bara ta det enkelt.
Det här är ett försök.
Och ett svar till er som reagerat på dagens huvudledare i Sydsvenskan.
Det gäller Svenska fotbollförbundet och beslutet att Alexander Gerndt som är dömd för våld i hemmet inte får spela i landslaget.
Rätt eller fel?
Rätt. Kvinnovåld går inte ihop med förbundets värderingar och spelare bär dessa värderingar.
Blir inte Gerndt dubbelt straffad?
Ja, i någon mening. Även om förbundet inte vill kalla detta ett straff – och öppnar för att ändra beslutet. När uppståndelsen lagt sig, får man förmoda.
Rättsosäkert?
Nej, som spelare bör Gerndt känna till förbundets policy.
Kvinnovåld inte ok, signalerar förbundet.

Det gör det rätt i.

Men annat våld?

Zlatans spark mot en lagkamrat, oprovocerat och inte i spel, som också tas upp i ledaren. Är den okej? Självklart inte.
Det finns grader i helvetet – en dom är en dom – men borde inte förbundet markera mot allt slags våld, rasism, homofobi, sexism i laget? Utan rangordning på spelarna.