Det är så självklart att det inte borde behöva sägas:

Singlar ska få insemineras. Också i Sverige.

Ensamstående svenskor som längtar efter barn ska kunna bli mammor också utan att storken – som idag – tar omvägen över Danmark eller Finland.

Vad barn behöver är bra föräldrar som längtat efter barn och är beredda att satsa av sin tid och energi på att ta hand om barnen. Och helst några andra vuxna – som kan vara släktingar eller vänner.

Svårt att fatta?

Inte alls, inte för den som inte dras med en kristdemokratisk dubbelmoral. Och försöker dölja denna i något slags ”omsorg” om barnen, med krav på att alla ska ha både en mamma och en pappa. Som om inte barn genom historien fötts, växt upp och levt ett gott liv utan att veta vem deras pappa är.

Som om inte livet vore större än frågan om blodsbanden.

Utmärkt att C, M och FP nu är redo att köra över sina skenheliga allianskamrater i KD och ändra lagen så att ensamstående kvinnor får rätt till assisterad befruktning. Också hemma i Sverige.

Stockholms stadsbibliotek behöver förstoras och förnyas.

Precis som det var i Malmö en den gången biblan fick sin fina glaskub.

Men i Stockholm har förslag på förslag fått tummen ner. Senast 2009 i ett sent skede, ett fiasko som kostade 25 miljoner kronor och bidde en tumme.

Nu ska 9 miljoner kronor satsas på en ny utredning, skriver DN.

Rätt tröttsamt och helt obegripligt.

Gunnar Asplunds tjugotalsbyggnad är visserligen fantastisk, men det betyder inte att den och miljön omkring måste konserveras exakt som den är idag. Tillbyggnaden i Malmö lyfter fram den gamla delen på ett begåvat sätt. För att inte tala om Köpenhamn där Den svarta diamanten tar in det gamla i den nya tiden och helheten blir så mycket mer än summan av delarna.

Stockholmsängsligheten när det gäller den fysiska miljön – nu senast Slussen – är svår att förstå, till och med mot bakgrund av fiaskot när Klarakvarteren revs.

Den stad som inte fortsätter att förändras blir ett Skansen. Stockholm är värt ett bättre öde.

Det är något speciellt med spädbarn. Den outgrundliga blicken, de nästan genomskinligt smala fingrarna som rör sig i en helt egen rytm, en andning så lätt att den knappt hörs.
Skörheten.
Skönheten.
Miraklet när ett liv blir till.
För den som längtat efter barn finns inget mer magiskt, inget finare, än att få bli förälder. Det märktes på den stolte pappan när han klockan sju i morse själv meddelade den glada nyheten.
Därför:
Grattis, kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Verkligen, grattis.
Och lilla babyflicka:
Välkommen till världen.
Hoppas du får ett lyckligt liv.
Hoppas du får växa upp trygg och glad och frisk och hoppas att du får bli brandman eller bonde eller gymägare, att du får välja ditt liv och ditt yrke. Hoppas du slipper bli statschef – för din skull och för Sveriges.
Trots att du möttes av dubbelsalut.
Trots att din födelse försätter landet i babyyra.

I år väljer en rad länder statschef. USA, Ryssland , Frankrike, Finland …
Här i Sverige litar vi på storken.

Men att tala om det just nu är bortkastat. Liksom att kungahuset har varit i blåsväder.

Babylycka är babylycka.

Och många delar nu Victorias och Daniels lycka, som om de kände den lilla familjen på riktigt.

Ja, också jag grät när jag läste om kvinnan som mördades igår här i Malmö – och hennes två små döttrar som inte bara förlorade sin mamma utan dessutom såg på när pappa dödade henne.

Så har samhället åter en gång misslyckats med att skydda en utsatt kvinna.

För dådet kom inte som en blixt från klar himmel:

Den 45-årige gärningsmannen dömdes i december till ett års fängelse för olaga frihetsberövande av kvinnan. Men det straffet har han ännu inte börjat avtjäna, eftersom domen har överklagats.

Enligt Aftonbladet handlar det hela om en vårdnadstvist – mannen ville inte låta kvinnan få ensam vårdnad om flickorna.

Det blev som han ville.

Till ett ohyggligt högt pris.

I kväll samlas Malmöbor till ytterligare en manifestation mot den senaset tidens våld i staden.  Alla vi som älskar Malmö, kallar sig gruppen bakom.

Rimligen ett jättegäng. För varför skulle man sluta älska denna stad bara för att somliga vill andra illa här? För att kriminella härjar?

Vi som älskar Malmö vägrar lägga oss platta för dem som inte gör det.

Därför är den debatt som förs under förmiddagen i riksdagen (lyssna på Ekots webb) så viktig:

Detta är ett nationellt problem. Det handlar inte om Malmö, den organiserade brottsligheten är en fråga för hela Sverige. Detta är ett ansvar för polis, lokala politiker och regeringen.

Men samtidigt: alla goda krafter behövs. Alla vi som älskar Malmö behövs.

Det är bra initiativ Tony Bengtsson nu tagit. Manifestationer löser inte problemen i staden, men påminner om att många bryr sig om att problemen får en lösning.

Visst vore det fantastiskt om han lyckades. Men DN:s uppgifter att V-ledaren Jonas Sjöstedt för egna hemliga förhandlingar med en afrikansk regering som i tur har goda relationer med Etiopien för att få Martin Schibbye och Johan Persson frigivna är likafullt en bekymmersam nyhet.

Vilket mandat tycker han sig ha?

Vilket mandat tror den där afrikanska regimen som han varit i kontakt med att han har?

Vad utlovas här – i Sveriges namn?

Som sagt: det vore fantastiskt om han lyckades. Men Jonas Sjöstedts privata diplomati framstår mest som mindre välbetänkt. Han borde ha tagit kontakt med UD omedelbart.

Oansvarig, säger Urban Ahlin (S) och är något på spåren där.

……

Själv försökte Sjöstedt efter DN:s nyhet vifta bort det hela med att han inte förhandlat med Etiopiens regering – fast det var ju inte heller vad som påstods. Det har hela tiden handlat om något annat afrikanskt land som skulle agera mellanhand.

Tiggarens nöd tvingar oss välja, slås fast i P1-morgon:

Gå förbi. Utan att möta blicken.

Se tiggaren i ögonen och säga nej.

Eller skänka en slant – väl medveten om att det antagligen inte är så klokt. I värsta fall hamnar pengarna i händerna på samvetslösa slavdrivare inblandade i människohandel, i bästa fall uppmuntrar det bara en person att stanna kvar i denna ovärdiga fattigsyssla istället för att tvingas skaffa ett riktigt jobb.

Svårt:

Det handlar ju om att fatta ett väl övervägt beslut, ett beslut där moral och humanism vägs in, på ingen tid alls.

Ett i-landsproblem – visst.

Och av de två människor som möts dessa få sekunder är det tiggaren som har det svårare. Självklart.

Men likafullt är det knepigt varje gång en mamma med ett lite barn i knäet räcker fram sin pappmugg eller mannen utan ben utanför Hemköp möter min blick och min nioåring undrar varför han sitter där han sitter. Varför ingen hjälper honom på riktigt?

Jag försöker svara. Det går så där.

De vill sälja din bostadsrtt. Eller ditt hus.

Lyckas de får de en del av vad köparen betalar. Rimligt, ett bra system med morot och piska som får mäklaren att göra sitt bästa

Misslyckas de får de ingenting …

Nehej, ”gratis eller sålt” är tydligen snart historia. Fastighetsmäklarna vill ha betalt hur som helst, skriver Sydsvenskan idag: Startavgift.

Rimligt? I princip, mäklaren gör ju ett jobb, investerar lite tid och arbete och tar en viss risk med ett nytt objekt.

Allt handlar om hur det hela utformas. Det får inte finnas något incitament i det hela som gör att mäklaren tar på sig osäljbara objekt eller lovar mer än vad som går att hålla bara för att locka in kunden i processen och ta betalt. Och sedan struntar i att aktivt sälja.

Lite illavarslande är det att idén dyker upp nu när fastighetsmarknaden gått i stå.

Storbankerna gör jättevinster mitt i krisen.
Finansminister Anders Borg (M) rasar mot bankerna. Tar till brösttoner, gör sig stöddig:
What else is new?
Borg menar att hårdare kapitaltäckningskrav kommer att kapa vinsterna. Han talar om höjd bankskatt.
Vi bankkunder är luttrade.Vi räknar med att bankerna hittar på ett sätt att skicka alla kostnader vidare, precis som de gör med risken. Går det bra gör banken vinst, går det illa står skattebetalarna för fiolerna.

Eftersom banker inte kan tillåtas gå omkull.
Hur som helst är det du och jag som betalar.
Bankerna vet det.
Vi vet det.
Och egentligen vet också Borg det.

Det gör säkert ont i de drabbade. Det skär i hjärtat hos dem som miste en nära anhörig den 22 juli och dem som själva mötte massmördaren, men överlevde.

Att möta Anders Behring Breivik i rättssalen måste vara en prövning.

Att han under omhäktningsförhandlingarna i Oslo igår dessutom kunde lyfta händerna i vad som tolkades som en högerextrem hälsning, att han fick påstå att det är han som representerar ”det norska urfolket” och därför inte kan vara skyldig, att han krävde att bli släppt och ville ha en fin medalj av kungen för att handlat i nödvärn för det norska folket … allt det där är påfrestande.

Men nödvändigt.

Den nationella stödgruppen efter den 22 juli är kritisk till att medier direktsände gårdagens förhandlingar. Det höjdes också röster mot att Breivik får yttra sig i rätten – och i någon mening sprida sitt budskap.