Och går också du då bara förbi?
Tiggarens nöd tvingar oss välja, slås fast i P1-morgon:
Gå förbi. Utan att möta blicken.
Se tiggaren i ögonen och säga nej.
Eller skänka en slant – väl medveten om att det antagligen inte är så klokt. I värsta fall hamnar pengarna i händerna på samvetslösa slavdrivare inblandade i människohandel, i bästa fall uppmuntrar det bara en person att stanna kvar i denna ovärdiga fattigsyssla istället för att tvingas skaffa ett riktigt jobb.
Svårt:
Det handlar ju om att fatta ett väl övervägt beslut, ett beslut där moral och humanism vägs in, på ingen tid alls.
Ett i-landsproblem – visst.
Och av de två människor som möts dessa få sekunder är det tiggaren som har det svårare. Självklart.
Men likafullt är det knepigt varje gång en mamma med ett lite barn i knäet räcker fram sin pappmugg eller mannen utan ben utanför Hemköp möter min blick och min nioåring undrar varför han sitter där han sitter. Varför ingen hjälper honom på riktigt?
Jag försöker svara. Det går så där.


