Tittarna får dra sina egna slutsatser, säger SVT:s projektledare Patrick Bratt i P1-morgon som försvar för att huvudpersonen i den nya serien Malmöpolisen, en polisman som jobbar som yttre befäl, oemotsagd i första avsnittet ”förklarar” varför några polismän för några år sedan använde ord som ”apejävel” och ”blattejävel” i Rosengård.

Det polismannen säger är att polisen var stressad och att ”aktivisterna” klättrade på polisbilarna ”som apor”.

Det han inte säger är att händelsen är utredd och två av poliserna fick löneavdrag och Ulf Sempert, Malmöpolisens chef, fick en varning av Statens ansvarsnämnd för att han inte agerade snabbare och markerade hårdare.

Polisen säger det inte. Och ingen annan säger det, inga kritiska frågor ställs, ingen undrar över värderingar som kommer fram i stressade lägen hos dem som har våldsmonopol i vårt samhälle.

Därmed blir det enda som sägs – och den bild som ges – att det var okej att säga ”apejävel”, att det inte var rasistiskt, att det går att förstå.

Bratt förklarar att detta är en dokumentär skildring, inte ett journalistiskt granskande reportage. ”Det här är hans version.” Tittarna får dra sina egna slutsatser.

Och det är precis vad vissa tittare gör.

Så tas serien från public service-bolaget till intäkt för att rasistiska tillmälen är okej.

Mer subtilt än Fox News gjorde det 2007, men i samma anda.

Malmö – en stad som bara växer – framstår överhuvudtaget i Malmöpolisen som en stad där ingen kan vilja bo.

Så roligt att operadivan Birgit Nilsson och Skåne finns med bland de nya, snygga sedlarna.

Fast vänta nu. Skåne?

Nej, Malmöhus län och Kristianstads län – den gamla gränsen skär rakt igenom.

Jaja, det är ju bara femton är sedan de slogs ihop till Skåne län. Nyheten har väl inte nått Stockholm.

En modig kvinna, skrev Sydsvenskan den 19 juni 2011. Det handlade om Centern. Men inte om Annie Lööf, då Johansson, utan avgående Maud Olofsson.

Och hennes efterträdare:

”Bäst på att förvalta Centerns unga liberala arv vore Annie Johansson. Men den som skulle kunna få centerpartister att känna igen landsbygdspartiet – och kanske vinna val – kan mycket väl vara Eskil Erlandsson. Tro’t om ni vill.”

Om detta twittrade jag då:

”Igår lyfte Sydsvenskan fram Eskil Erlandsson (C) som Maud Olofssons efterträdare http://korta.nu/mn0r9 DN/Wolodarski idag inne på samma linje.”

Det tyckte Centerriksdagsmannen Johan Linander var riktigt stolligt.

Han svarade: ”Centerpartisterna vill ha förnyelse. Men det är klart att det finns kanske en annan agenda…”

”Inte så konstigt att man funderar när både du o Wolodarski för fram ‘traditionell’ partiledare istf ‘förnyare’.”

Vi som föreslog Erlandsson misstänktes gå Folkpartiets ärenden och inte vilja ha ett liberalt C; ”våt gammalliberal dröm om att allt skall återgå som det var förr, med bara ett sk liberalt parti”, skrev Joakim Bogdanoff.

Efter några rundor slutade debatten med en tänkvärd fråga från Linander:

”Frågan är varför många alltid tror att en äldre man har bättre förutsättningar än en ung kvinna? Trodde att vi hade kommit längre.”

Han gör ett tankefel.

Det är inte den unga kvinnan mot den äldre mannen det handlar om. Det är den marknadsliberala stureplanscentern mot traditionella C. Jag tror fortfarande att Eskil Erlandsson kunde ha varit ett klokare val.

”Vad var det jag sa?” är inte så moget, men jag undrar om inte en och annan centerpartist idag tänker att Erlandsson kanske ändå varit rätt man på rätt plats …

Lööf har varit vag och klyschig i debatter, men det kan sättas på kontot för ungdom och bristande erfarenhet. Medan opinionssiffrorna dalar.

Men i helgen ställdes frågan om hur smart ordförandevalet var på sin spets efter hennes anmärkningsvärda snedtramp i Ekots lördagsintervju.

Det hon säger är att det kunde vara okej att exportera vapen till Kina, ”det är väldigt svårt att ställa upp ett strikt diktatur- eller demokratikrav i vapenexportlagstiftningen. Det är väldigt svårt att göra den definitionen. Vad är Kina, till exempel? Hur definierar vi Kina som land?” 

Nej, Annie Lööf, det är inte svårt alls:

Kina är en enpartistat som inte tillåter politisk opposition, som fängslar regimkritiker och tillämpar dödsstraff.

Att inte veta att Kina är en diktatur och att EU har vapenembargo mot Kina sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989 duger inte, näringsministern.

Sedan fortsätter hon slira på den ökända Saudiaffären och tycks mena att ingångna avtal måste förnyas.

Ja, Sverige måste exportera vapen för att kunna ha en vapenindustri.

Nej,  Sverige ska inte exportera vapen till diktaturer som kan rikta dem mot det egna folket eller demokratikämpar hos grannen. Och Sverige ska inte exportera vapen till kunder så suspekta att det krävs smussel och bulvanföretag.

Det är inte svårt, ministern. Och det som sades var inte otydligt. Men det kräver ryggrad av politiker att säga detta. Värderingar.

—-

Inte utan att han är något på spåren, Per Olov Blom – mångårig centerpolitiker som lämnade politiken i fjol – när han i DN säger: ”Det kanske hade varit bra för henne själv om hon fått den här befordran om fem tio år i stället.”

Så tycks också Moderaterna själv inse att det där med lite politik inte vore så dumt. På så hemskt många andra sätt går det inte att tolka att Moderatledaren Fredrik Reinfeldt nu petar Sofia Arkelsten från partisekreterarposten.

Visst har hon väckt en del uppmärksamhet med sin iver att skriva om historien – att göra M till förkämpe för kvinnlig rösträtt när det var precis tvärtom, eller att göra M till förkämpe för mer transparens i partifinansieringen, när det var precis tvärtom.

Men rimligtvis visste Reinfeldt vem det var han utsåg till partisekreterare. Rimligtvis hade han klart för sig att detta är en person som gör saker på udda sätt och därför lätt hamnar fel – en risk han då var villig att ta.

Någon förklaring til Arkelstens sorti ges inte, själv skriver hon bara så här:

”Det är dags för förändring och förnyelse också i mitt liv och jag vill gärna arbeta med andra politiska frågor. Därför lämnar jag idag uppdraget som partisekreterare.

Det har varit ett mycket roligt jobb, jag är stolt över vad vi hittills genomfört när det gäller förnyelse och politikutveckling. Men jag har mina skäl, och jag återkommer senare om det politiska.”

Alltså måste det vara de dalande opinionssiffrorna och det förestående valet som gett M-ledaren kalla fötter.

Nu ska oppositionsrådet Kent Persson från Örebro, lokalpolitiker och välfärdskramare, baxa M till valseger. Det kan gå fint om han är påhittig och modig.

För det enda som saknas just nu är ju politiken.

När kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) skär i tårtan blir allt fel.
Otroligt olustigt.
Men inte för att tårtan är formad som schablonbilden av den afrikanska kvinnan, ”negressen”, inte för att ”kroppen” är svart eller kvinnlig. Inte för associationer till kolonialism, rasism eller könsstympning – allt det där får stå för konstnären Makode Linde, det kan inte ministern lastas för.
Utan för att den är just en kropp. Den har att huvud som jämrar sig av smärta.
En människa, under klichén.
Det hade varit lika hemskt om ”offret” varit en vit man. Den som påstår annat gör själv en rasistisk tankevurpa.
Ministern förklarar sitt karvande på Moderna museet i söndags med att hon lovat konstnären att skära tårtan.
Så blir hon en del av installationen.
För att undvika etikettsbrott eller slippa ställa till ett litet obehag torterar hon alltså ”kroppen”, som en ondskans hantlangare utan egen vilja, utan egen moral.
Dem har mänskligheten sett för många gånger förr.
Otäckt. Obehagligt. Obetänksamt.
Men likafullt är kraven på hennes avgång helt absurda.

Lika som bär.

En mörk, en blond. En kvinna, en man. En moderat, en socialdemokrat. Men i övrigt är Magdalena Andersson (S) och Anders Borg (M) nästan identiska.

Lika som bär.

Tror du mig inte så titta på deras första offentliga möte som ekonomiska talespersoner för Sveriges två största partier i Aktuellt igår. Två oändligt försiktiga och allvarliga generaler står där oroliga för sysselsättningsutvecklingen, men ännu mer oroliga för att något skulle störa statsfinanserna.

Finanserna, sa Bill.

Finanserna, sa Bull.

Magdalena Anderssons enda beröm till Borg handlade mycket riktigt just om de välskötta finanserna. Och det mesta tyder på att Sverige i henne skulle få en lika försiktig rikshushållare.

Nu menar jag inte alls att de prioriterar fel, vad illa skötta statsfinanser kan göra med att land fick vi alldeles för tydliga bevis på i Sverige i början av 90-talet. Och runt om Europa just nu.

Men idélösheten i övrigt är förbluffande. Tyvärr verkar de två också lika när det gäller att hitta sätt att bryta sysselsättningsutvecklingen.

Medan Anders Borg igår presenterade  en vårbudget som väntar på höst så presenterar Magdalena Andersson tillsammans med S-ordföranden Stefan Löfven idag på DN Debatt en vårmotion med ”särskilda satsningar” på unga – där kärnan är att människor har eget ansvar för att bli anställningsbara. Hel trätt – men det kunde lika gärna ha sagts från allianshåll.

Det är inte bara trångt i mitten i svensk politik just nu. Det är lite tomt också.

Att rättegången som börjar i Oslo nu blir en show är väl oundvikligt.

Det handlar om hundratals utländska journalister, timmar av sändningar från rätten och ett advokatteam som stajlats till TV-serielook samt en kö av högst märkliga vittnen på försvarssidan, som den dömde mulla Krekar. De ska tydligen bevisa att de konspiratoriska fantasier som fick Anderas Behring Breivik att begå sitt vansinnesdåd – att väst är fara och att islam håller på att över – är verkliga.

Breivik har ju erkänt morden, men inte brott. Försvaret tycks gå ut på något slags nödvärn.

Men bakom allt det där finns det viktiga:

Anders Behring Breivik ska ha en rättvis rätteång. Han får inte särbehandlas.

Samtidigt får han inte erbjudas en talarstol och en chans att predika.

En svår balansgång. Men det måste lyckas. Det demokratiska, öppna samhället som Breivik ville förgöra ska visa sin styrka genom att klara av detta. Annars har han vunnit. Mer om detta i min lördagskrönika.

Det krävs en hel del av en privatperson som sätter sig upp mot orimliga myndighetsbeslut. Envishet, mod och övertygelse, till exempel.

Styrelseproffset Pernilla Ström tog fajten för sin rätt.

Och andras.

Och vann.

Kammarrätten slår idag fast att det tydligt måste framgå vad som gör en person olämplig som styrelseledamot och upphäver Finansinspektionens beslut och förvaltningsrättens dom att inte godkänna Pernilla Ström som ledamot i E. Öhman J:or Fonder AB.

En myndighet har agerat rättsvidrigt – Finansinspektionens svartlistning var både olaglig och regelvidrig.

En domstol har låtit detta passera – Förvaltningsrätten gick på FI:s linje.

Att Pernilla Ström vann denna process är därför en riktigt glad nyhet – och alls inte bara för henne. Det handlar om rättssäkerheten.

För som professorn i offentlig rätt Wiweka Warnling-Nerep skrev på Aktuella frågor:

Det är ”svårt att komma ifrån intrycket att FI trots den vaga formuleringen i domen beslutar om något som mest av allt påminner om direkt näringsförbud. …  Sådana är villkoren för styrelseledamöter i dagens banker och man kan bara konstatera, att de som dömts för grova ekonomiska brott ges en mer rättssäker behandling”.

Ett ”oförlöst” New York. Liverpool. Glasgow. Oakland. Och – naturligtvis – Chicago.

Malmö påminner om en rad andra städer, till dem som panelen på årets Malmömöte nämnde igår kan läggas Berlin och Portland.

Men framför allt är Malmö naturligtvis just Malmö med stadens hot och möjligheter.

I den SWOT-analys som Tove Lifvendahl, Ylva Johansson (S), Ilmar Reepalu (S), Stefan Bengtsson och Anna Kinberg Batra (M) var hoten inte oväntat brist på jobb och dåliga skolor – eller snarare så här:

Malmös framtid hänger på att dessa hot vänds till möjligheter, lyckas utnyttja Malmös fördel med en ung befolkning och ett nyskapande näringsliv.

Det har sagts förr, precis som Tove Lifvendahl konstaterade, ska något hända krävs det politiskt mod.

En utmaning för beslutsfattare på alla nivåer:

Prioritera.

Inte allt åt alla – utan all kraft på utbildning och företagsamhet.

Det går upp och det går ner. Sådan är nu en gång för alla politiken. Ett problem blir det om det går ner och ner och ner och den nedåtgående spiralen blir svår att bryta.

En vecka innan regeringen presenterar sin vårbudget påminner en opinionsmätning i Aftonbladet om att alliansregeringen just nu befinner sig i en utförslöpa:

Det rödgröna blocket har egen majoritet. S är 7 procentenheter större än M. KD och C ligger under 4 procent.

Hur agerar alliansen? Drabbas av skrämselhicka? Eller förstår budskapet och kavlar upp ärmarna?

Visst kommer Löfveneffekten att avta när den nye (nåja) S-ledaren äntligen avslöjar hur partiets politik ska se ut, när alla inte kan drömma om att han är just deras frälsare och alla goda gåvors givare. Men det räcker inte att hoppas på att motståndaren försvagas, alliansregeringen måste själv komma till skott.

M + FP + C + KD måste våga tala om framtiden. Som det är nu tar vardagsförvaltandet i Rosenbad all energi. De enda nyheterna från regeringen handlar om frågor där partierna är osams.

Medan arbetslösheten är ett problem, sjukfrånvaron ökar, ungdomsarbetslösheten skapar rubriker.

Veckorna före budget har alliansen vanligtvis strösslat med nyheter. Nu är allt tyst. De är väl aldrig så illa att det är slut på idéer?

Nu förväntar sig väljarna politik. Av oppositionen – det är hög tid. Men framför allt av regeringen.