Kaffet fastnar i halsen. Frukosten blir plötsligt svår att få ner, trots att jag sitter i en vacker matsal på en elegant klubb i Londons hjärta, vid ett bord med slätaste vita linneduken.

Eller kanske just därför; kontrasten är så ohygglig.

Brittiska The Times skrev igår på första sidan om massakern i syriska Houla:
Bland de döda fanns 49 barn. Mördade. Inte av granater, inte för att de kom i vägen för eldgivning. De slaktades, ett och ett.
En babyflicka med litet guldörhänge – hittad utan bakhuvud.
En pojke på kanske sex som ser ut att sova – fast övre delen av hans huvud är bortskjutet. En liten flicka verkar le – fast strax ovanför ögat finns en skottkrater. En baby bara iförd blöja saknar en arm. En annan har fått käken bortskjuten.
Barn med knivskurna ansikten, barn utan ögon…
Spädbarn. Småbarn. Offer för regimens våld. Summariskt avrättade, enligt FN.
Tankarna går till Rwanda, till Srebreniza, till ”aldrig mer”.
Och oavsett om president Assad beordrat blodbadet eller bara låtit bli att skydda barnen mot en grym milis så är ansvaret hans. Liksom ansvaret för de 12 000 liv som släckt under de senaste 14 månadernas terrorregim.
Men också vårt.

Det finns inga enkla lösningar för Syrien, men det är inget försvar.

Hur länge kan världen titta på när regimen dödar sitt folk? Vilka är vi om vi låter det fortgå?

Per Schlingmann byter jobb. Från PR-strateg för regeringen till PR-strateg för Moderaterna.

Ungefär.

Han lämnar alltså det omdiskuterade skräddarsydda jobbet som statssekreterare med uppgift att sköta regeringens kommunikation, ”propagandaminister”, för att bli strateg för Moderaterna inför nästa val.

Eller superstrateg, som SvD skriver idag:

Mannen som en gång var med och skapade de nya Moderaterna – ”det enda arbetarpartiet” – ska nu skapa de ännu nyare Moderaterna.

Att här finns jobb att göra visar sjunkande opinionssiffror för alliansen, och också för M. Fast om Schlingmann är rätt man för jobbet är mera tveksamt.

Visst är han en oerhört begåvad kommunikatör och visst handlar politik till stor del om kommunikation. Men det behövs också innehåll och verklighetsanknytning. Och frågan är om Schlingmann riktigt fattat vad kritiken mot regeringen går ut på.

Regeringen beskrivs som passiv, rentav idélös eller handlingsförlamad, också bland konservativa och oss liberala debattörer. För att den förefaller vara idélös eller handlingsförlamad.

Men Schlingmann tror att allt bara handlar om ännu fler skattesänkningar.

”Borgerliga ledarskribenter har ingen budget att ta hänsyn till, de kan kräva att alla skatter ska sänkas. Det finns ingen realitet för dem,” säger han i SvD.

Och bevisar därmed att det där med realitet, som jag tror är hans ord för verklighet, är lite svårt.

Lägre inkomstskatter har varit angeläget och välkommet.

Men det vi ledarskribenter efterlyser nu är något annat än skattesänkningar, nya grepp mot arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet, mot segregation och jätterevor i trygghetsnäten, mot klimathot och torftigt näringslivsklimat, mot försämrad välfärd.

Något annat, Schlingmann.

I verkligheten är det vad som behövs.

Livet är kort – slösa inte bort det på att önska att du kunde göra det du inte längre kan göra.

Ungefär så avslutade president Bill Clinton sitt anförande under måndagskvällen på Hilton i Malmö. Ja, mötet med USA:s förre president var på Hilton, inte börshuset, som felaktigt angavs i måndagens tidning, men det var Malmö Börssällskap som stod för arrangemanget.  Och ja, alla var där.

Så stod han då där på scenen, en inte särskilt lång, oväntat mager och lite blek man i mörkt gråbrun kostym, ljusblå skjorta och beige slips. Och, om sanningen ska fram, utan den rödbrusiga energi och dynamiska utstrålning som vi brukade se på TV.

Men den profesionella vänligheten fanns där och när han väl kom igång att tala infann sig också energin.

Det ska mer än lite sjukdom för att stoppa Bill Clinton, som i samma stund som han återvaldes började planera för vad han skulle göra sedan. När han inte längre var president.

Idag reser han jorden runt för att hålla anföranden, men framför allt för att driva arbetet i sin stiftelse Clinton Foundation, som arbetar globalt med hälsofrågor, barns möjligheter och ekonomisk utveckling – detta är trots allt politikern som myntade uttrycket ”It’s the economy, stupid”.

Goda intentioner är bra, men för att förverkliga dem krävs pengar.

Hans mål med arbetet idag är att driva utvecklingen i världen mot jämlikhet, hållbar utveckling och stabilitet. Så blev också hans anförande i Malmö en exposé från snabbväxarna Kina, Indien och Brasilien till vattenkraft i Costa Rica och östafrikanska bönders problem med bristfällig infrastruktur. För att allt hänger samman.

Och för att problem bara kan lösas med samarbete, nätverkande:

Konflikter når rubrikerna, men det är samarbete som säkrar framtiden för våra barn.

Han reser runt och talar, medan hans hustru, utrikesminister Hillary Clinton träffar världens ledare och fattar de stora besluten. Och hemma i USA stöder han Barack Obamas återval. Det är inte tu tal om att Bill Clinton själv skulle vilja ha den där makten igen – men, som sagt:

Livet är för kort för att slösas bort på drömmar om det som inte kommer åter.

Det mest imponerande med Clinton idag är att han faktiskt fortsätter att uträtta saker för mänskligheten, också när det sker till priset av hans musicerande. Då ska vi komma ihåg  att detta är en man som en gång tog sin musik på största allvar och berättar att han faktiskt tänkte sig en professionell karriär med sin saxofon.

I onsdagkvällens Uppdrag granskning i SVT fick vi åter se imamer som tycker att kvinnor inte ska anmäla våld inom familjen, att kvinnor ska ställa upp på sex oavsett de har lust eller inte och att det går an att ha fler än en hustru.
I Sverige.
Att svensk lag gäller alla är liksom bortglömt.
Att varje människa, också kvinnor, har mänskliga rättigheter och ska få välja sitt liv är liksom irrelevant.
Programmet har fått välförtjänt förhandsuppmärksamhet – och förhoppningsvis fortsätter debatten.
Det måste vara kristallklart att inga undantag ges från svensk lag och respekt för mänskliga rättigheter. Religionsfrihet får aldrig tas till ursäkt för förtryck.
Du vet det.
Jag vet det.
Problemet är att vissa imamer inte vet det – eller struntar i det. Bland annat religiösa ledare i Malmö.
Det är självfallet oacceptabelt.
Oavsett om ett samfund finansieras med svenska skattemedel eller inte.
Reglerna gäller alla.

Igår kväll träffade jag Kvinnliga Akademikers Förening i Lund för att tala om kvinnor som opinionsbildare.

Fast som så ofta i sådana sammanhang blev det mer tal om varför kvinnor åtminstone hittills varit i minoritet bland opinionsbildarna; en ändring kan vara på väg med tanke på alla unga drivande tyckare i politik och medier. Det diskussionen mest kom att handla om var ändå vad som håller kvinnor tillbaka.

Inga åsikter? Ingen lust att formulera dem? Eller kanske rationella beslut, byggt på erfarenhet av vad som kan hända sedan?

Efter Anders Behring Breiviks terrorbrott i Norge i somras följde en debatt om näthat, om rasism och ordval i kommentarer på nätet. Många medier införde regler mot anonymitet, andra såg sig tvingade att helt stänga kommentarsfunktionerna för att det inte går att hålla en anständig nivå på debatten.

Trollen har tagit över.

Något som inte riktigt fick plats i den debatten var den nedlåtande tonen och hatet mot kvinnliga skribenter i allmänhet och feminister i synnerhet.

Från ”lilla stumpan, det där förstår du inte”, det du skriver är ”käringaktigt obegåvat” eller ”tantsnusk”, och ”du är ful” till funderingar kring skribentens sexuella misär. En del män föreställer sig att kritiska kvinnor bara är sexuellt utsvultna – det finns inget som inte kan fixas med ”ett rejält knull”. Den grövre varianten är att hoppas att kvinnan blir våldtagen av ett helt gäng invandrarkillar.

Vi är många som hittat den här sortens kommentarer i vår mejlbox eller på kommentarsfält till artiklar och bloggar.

Expressens recensent Gunilla Brodrej startade för en tid sedan en debatt om sexism på operan, en debatt som många män hakade på. Fast inte med argument för – eller emot – den rådande ordningen, utan tankar kring att Brodrej skulle behöva ett ”rejält kylskåpsknull”.

Kända män från operavärlden deltog på en facebooktråd kring detta – tråden är numera borttagen och när några av männen fick chansen att utveckla sin tanke i Medierna i P1 hade de inga kommentarer och ville inte ställa upp.

Lite skam i kroppen?

Medierna gjorde överhuvudtaget en bra insats i lördags när kvinnohat på nätet togs upp – för det är långt fler än Brodrej som utsätts.

De akademiska kvinnorna i Lund såg först förskräckta ut när jag citerade ur programmets exempel.

Men därefter följde en konstruktiv diskussion. Som det ofta blir när kloka kvinnor försöker lösa problem som i grunden handlar om misogyna män.

Helt nytt – och alldeles väntat.

Partiledardebatten i SVT:s Agenda under söndagskvällen samlade de nya namnen, de nya ansiktena, de nya konstellationerna. Men frågorna var gamla:

Ungdomsarbetslösheten. Vapenexporten. Skolpolitiken. Kärnkraften. Skatterna – för pensionärer. Vinster i välfärden.

Senast partiledarna stod så här representerade Mona Sahlin S; Håkan Juholt ställde som känt inte upp. Nu stod Stefan Löfven (S) på samma sida i studion som Jimmie Åkesson (SD), utan risk för sammanblandning i politiken. Jonas Sjöstedt (V) var också ny i det rödgröna laget. Och Gustav Fridolin (MP) hade nyaste snittet på kostymen.

Men något enat lag handlar det inte om.

Och alliansens som utöver stabila statsfinanser haft just enigheten som trumf började med att exponera sin inre splittring: Annie Lööf (C) vill ha lägre ingångslöner för unga, medan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) upprepade att denna regering inte sänker löner, den höjer.

”Regeringen har misskött den här frågan”, sade Löfven och radade upp siffror om ungdomsarbetslösheten, ”det måste hända mer”.

Men sanningen är att ingen har något riktigt bra förslag på hur sysselsättningsutvecklingen ska vända.

Skatterna var en central fråga – och här hade S besked att ge: jobbskatteavdraget ska finnas kvar, men för höginkomsttagarna väntar dubbel värnskatt. Vid inkomster över en miljon per år ska jobbskatteavdraget bort.

Men mest hettade det till i debatten om energin. För medan fackbasen Löfven ville ha kärnkraft så måste S-basen Löfven företräda partilinjen. Hans tulipanaros är att tala för en bred överenskommelse som skulle hålla över ett val och inbjuda till samtal. Om energibehovet. Eller som Jan Björklund (FP) sade: ”Jag förstår inte vad han säger.” För ja, det handlar om kärnkraften. Och den frågan försöker Löfven hålla på armslängds avstånd.

Roligast var Jonas Sjöstedts beskrivning av Jan Björklund (FP) ”mannen som föreslår allt som inte funkar” – apropå euron. Mest förutsägbar Jimmie Åkesson som inte talat många sekunder innan invandringen fick klä skott för arbetslösheten. Enda kvinna Annie Lööf. Mest sliten Göran Hägglund.

Kvällens huvudpersoner var ändå Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, ledarna för de överlägset största partierna och rimligen de två statsministerkandidaterna i nästa val.

Om dem kan bara sägas att det inte slår gnistor när de möts. Lågmält, nästan surmulet, tog de mått av varandra. Resonerade och resonerade och resonerade, radade fakta och kritiserade motståndaren.

Trots att de är så förvillande lika.

Det innovationspolitiska råd som S lanserade i veckan fick ett föraktfullt tummen ner av Reinfeldt: ”fika tillsammans”.

Han hade skäl att se bekymrad ut:

Det var Löfvens första partiledardebatt. För honom handlade det om att inte göra bort sig. Och där lyckades han. Så blev han kvällens vinnare.

Hans åsikter och argument kunde ha varit Reinfeldts. Men medan S kan kritisera ur oppositionsläge så har M makten – och ansvaret för det som inte är rätt.

För också en blind höna hittar ett korn och Jonas Sjöstedt har rätt när han recenserar alliansen:

”Vem man än röstar på av er fyra så är det Reinfeldt som bestämmer.”

När USA nu talar om hundkamp ingår inga kamphundar. Men striden är blodig trots det.

Hundkriget eskalerar, skriver Huffington Post: Obama åt hundkött.

Mitt Romney, republikanen som kämpar för att bli näste president i USA, har haft det tufft. Han förföljs av historien om hur han för trettio år sedan fäste hundburen på biltaket när familjen skulle på semester. Och sedan lät människans bästa vän, en irländsk setter, åka farligt och blåsigt hela vägen från Massachusetts till Kanada. I tolv timmar.

Hundälskare väljer Obama, säger nu kampanjen där Vita husets charmtroll, familjen Obamas portugisiska vattenhund Bo, är huvudperson.

Svårslaget.

Tills en journalist i veckan hittade stycket i Barack Obamas bästsäljare Dreams From My Father där Obama beskriver hur han som barn åt hundkött i Indonesien: … I was introduced to dog meat (tough) …

Från republikanskt håll framhålls nu skillnaden mellan att sätta hunden på biltaket och i muntaket.

Så hundvän jag är kan jag bara sucka åt nivån:

Är så så här världens mäktigaste ledare ska väljas?

En fri press är en grundsten i demokratin – och precis som demokratin är pressfriheten inte en gång för alla given.

På många håll i världen måste den erövras.

I Sverige måste den återerövras, varje dag.

Något att fundera över idag, den 3 maj, på Pressfrihetsdagen.

I Eritrea sitter den svenske journalisten Dawit Isaak fängslad sedan 3 875 dagar, utan rättegång. I Etiopien sitter Martin Schibbye och Johan Persson dömda och fängslade, bara för att de gjorde sitt jobb som reportrar.

Men också här hemma måste pressfriheten användas och försvaras. Dess gränser måste hela tiden pressas så att den inte krymper. Självcensur och klåfingriga politiker är dess värsta fiender.

Just diskuteras ett lagförslag om kränkande fotografering, som går ut på att fotografen kan åtalas redan när bilden tas. Långt innan någon ansvarig utgivare hunnit fundera över publiceringen.

Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagstiftning. Den har tjänat oss väl och förtjänar att hanteras varsamt – så att medierna kan fortsätta bevaka makten. Det är något att fira.

Medan vi stöder länder som saknar pressfrihet i kampen.

Det är Lund som gäller. Är det sol och varmt och valborg så är det Lund som gäller.

De unga och vackra var uppsluppna redan då vi steg på tåget vid Triangeln. Trots att klockan bara var två. Väl framme i Lund kunde vi bara konstatera att många njutit ute i det fantastiska vädret i flera timmar. Med lådvin, öl och cider.

Stadsparken var en megapicknick – publikrekord, tydligen. Och under eftermiddagen en megatrevlig picknick, dessutom. Med många vuxna på plats och många barnfamiljer.

Kräktes och kissade gjorde folk lite avsides. Det skräp som blev liggande på gräsmattan går att leva med – att parken ser ut som en soptipp är trist, men en gång om året går det att bara städa upp. Det var faktiskt rätt glest mellan papperskorgarna; jag vet för jag tassade runt med våra rester.

Fast när solen sjönk och promillehalten steg blev det stökigare. Det kan inte vara på något annat sätt när så många blir så uppfyllda av sol och vår och sprit och känslor, på en gång. Åtta anmälningar om misshandel, fem gripna, två omhändertagna enligt lagen om berusning och två förda till sjukhus, ett par personrån … är det mycket?

Nej, inte med tanke på hur mycket folk som var ute denna sista april. Polisen uppskattar parkfestarna till 25 000.

Värre då att folk sprang ute på järnvägsspåren som att trafiken fick stängas av. Inte bara dumt, inte bara förargligt för dem som fick vänta länge på att ta sig hem – eller bort – utan direkt livsfarligt.

Idag vaknar många upp med värsta ångesten, bakfylla, borttappad plånbok och brustet hjärta.

Men med tanke på solen och värmen idag så lär festen ändå fortsätta. Det blir en picknick i parken – eller demonstrationståg för dem som tror på kraften i första maj.