När Loreen utklassade resten av Europa med Euphoria för en månad sedan avgjordes att Eurovision Song Contest 2013 ordnas i Sverige. Om några veckor avgörs var i Sverige:

Stockholm eller Malmö? Göteborg har hoppat av.

Det blir ett spännande test av om resten av Sverige syns från ”hela Sveriges television” SVT på Gärdet.

Och om Öresundsregionen finns, på riktigt.

För det är klart att om Malmö bara är Malmö med ”Malmö airport”, Sturup, som lufthamn så är det kört. Då hamnar staden i gärdsgårdsserien. Men då Malmö är Malmö med Sturup och Kastrup så tävlar vi i en helt annan liga. Stockholm har Arlanda och Bromma, men Arlanda ligger långt utanför staden. Och hur länge tar det nu igen att åka från Kastrup till Hyllie, alltså Malmö arena?

Just  det: 12 minuter.

Raka spåret. Inga byten.

I dagens Sydsvenskan jämförs också hotellkapacitet mellan Stockholm (24 000) och Malmö (4 000). Men den intressanta siffran för Malmös del måste vara hotellkapaciteten i Malmö, Lund och Köpenhamn – minst. Förmodligen också Helsingborg, om jämförelsen är med restider inom Stockholm.

För det är tid det handlar om, restid. Inte kilometer.

Så blir också Malmö arena svårslagbart: 6 minuter med tåget från Malmö C – och arenan ligger intill stationen.

Dessutom flyttar ju TV-chefen Christel Tholse Willers från Malmö för att ta plats i ledningsgruppen – med all sin Malmökunskap i bagaget.

Logiken talar för Malmö, helt enkelt.

Ja, jag vet att det finns fattiga barn. Eller att det finns barn med fattiga föräldrar, rättare sagt.

Barn som inte kan äta sig mätta hemma, barn som inte kan gå på kalas för att de inte har råd med present, barn som aldrig, aldrig, aldrig vågar ta hem en kompis för att de skäms.

Men alla dessa larmrapporter om fattiga barn, som dagens i Ekot, de handlar om den ”relativa” fattigdomen, om familjer med mindre pengar än de flesta andra familjer. Krasst uttryckt så ökar denna fattigdom om en del blir rikare – utan att någon blev fattigare under tiden.

Den relativa fattigdomen ökar när inkomstskillnaderna i samhället ökar – och Sverige har fortfarande ovanligt liten lönespridning internationellt sett. Sympatiskt, möjligen, men inte bara bra för samhällsekonomin: det ska löna sig att utbilda sig och jobba hårt. Att den som jobbar har mer pengar än den arbetslöse är kanske orättvist, men inte helt orimligt.

Att Malmö hamnar högt på listan över kommuner med stor relativ barnfattigdom hänger samman med arbetslösheten.

Är det inte synd om barnen i relativt fattiga familjer? Ja, det är självfallet tufft att ha mindre pengar att röra sig med än kompisarna. Det är tråkigt att inte kunna resa utomlands och inte få dyra presenter, för att citera barnet i Umeå som Ekot intervjuat. Eller att inte kunna rida eller spela hockey.

Men risken med dessa ständiga rapporter om den relativa fattigdomen – flera varje år – är att den verkliga fattigdomen kommer i skymundan.

Det finns barn som inte kan äta sig mätta och som inte få de glasögon som de behöver för att lära sig läsa. Det finns barn som går i trasiga skor. Det är en skam för vårt välfärdssamhälle.

Berlin. Jag befinner mig i det som ännu nyligen var Östberlin och försöker förklara platsen för nioåringen.
Mitte är ingen dum plats att ta del av det som kunde vara, som borde vara, slutklämmen i försommarens svenska kulturdebatt:
Jens Liljestrand som startade det hela på DN Kultur – utan att riktigt fatta vad han ställde till med så här i kölvattnet av vårens Ohlssonfejd -skrev det som borde vara slutrepliken i måndagens DN.
Jag läser det alltså i det Berlin som idag är hippt och vackert och mitt i världen, men som under min ungdoms tågluffar bara var skitigt och fattigt och fult – och lite skrämmande.

För ja, så såg socialismen ut i verkligheten. De som drabbades såg inte det chica, det edgy, det fina som kulturvänstern bligar på. De såg att planekonomin ledde till brist på allt från toapapper till skor och engagemang i den egna portuppgången.
Och att diktaturen förbjöd tankar.
Nioåringen tittar tvivlande på mig och jag hör hur vansinnigt dumt det låter.
Frivilligt fattig?
Frivilligt ofri?
Vi liberaler som yttrat oss i debatten – där Aftonbladets Åsa Linderborg gått i armkrok med Lenin och Dala-Demokratens Göran Greider dammat av klasshatet som en progressiv kraft – har fått bära hundhuvudet för regeringen Reinfeldts politik och högerns motstånd mot allmän och lika rösträtt (Liberalernas rösträttskamp? Glömd).
Och vad ska vi göra åt klassklyftorna?
Jag låter Jens Liljestrand svara om välståndet som måste skapas så välfärd kan fördelas.
Han gör det så klokt:
”Det vi ska göra åt de växande klyftorna och utanförskapet är ungefär samma sak som vi har gjort de senaste hundra åren. Använda kapitalism för att skapa rikedom, välfärdspolitik för att få bort fattigdom. Samarbeta och kompromissa. Jag råkar tillhöra dem som tror att svaret på vår tids utmaningar finns i tråkiga, osexiga, demokratiska reformer. Alternativen är värre.”
Ja, alternativen är värre, tänker jag då vi tittar på muren och bilderna och filmerna av dem som ville ut, med livet som insats.
Hur förklarar man för en nioåring att någon dödar landsmän bara för att de vill kunna tänka fritt?

Temperaturen stiger i den brittiska pressutredningen:

Tony Blair vittnade i utredningen för två veckor sedan, denna vecka ska Lord Leveson  förhöra politikerna Gordon Brown, John Major, Ed Miliband och Nick Clegg. Och så på torsdag premiärminister David Cameron.

För ett knappt år sedan tillsatte han den stora granskningen av medieskandalen i Rupert Murdochs tidningsimperium.

Gissningsvis anade han inte då hur omfattande utredningen skulle bli och hur många häpnadsväckande nära  kopplingar mellan medier och makten som skulle blottläggas.

Han kan inte ha räknat med att han själv en dag skulle stå där och vittna, bland annat om sin egen spinndoktor Andy Coulson – den tidigare chefredaktör för skandaltidningen News of The World som Cameron från  flera olika håll ska ha varnats för att anställa.

Goda relationer till Murdochimperiet vägde tyngre, också för honom; det sägs ju att det inte gått att vinna val utan stöd från Murdochsfären.

Bland annat därför står han där i båset på torsdag.

Allt ska på bordet. I höst väntar antagligen fler rättsliga processer. Dessutom ska den brittiska pressen få nya etiska regler.

Utmärkt alltihop – britternas förtroende för mediernas är kört i botten. På goda grunder, delvis:

Brittisk press omfattar både det allra bästa och det allra sämsta i tidningsväg, från journalistik av världsklass till bottenskrapet av slaskoider. Förhoppningsvis visar läsarna nu att de ställer krav på mer än att bli underhållna, så att kvalitetsjournalistiken lyckas överleva förtroendekrisen och den ekonomiska kris som också brittisk press brottas med.

För utan The Guardian, The Times och Daily Telegraph och deras seriösa kolleger blir världen helt enkelt fattigare.

Lite tröttsam är den, den kulturdebatt som startade efter Jens Liljestrands artikel på DN Kultur för en månad sedan och nu – som de flesta svensk kulturdebatter – strandat i Lenins förment varma famn: Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg angrep häromdagen tidningens mångårige skribent Olle Svenning. Från vänster. Medan Göran Greider samma dag i DN lyfte fram klasshatet som en konstruktiv kraft i vårt samhälle.

Just det: hatet som drivkraft.

Debatten är tröttsam för att den är så förutsägbar: vänster – gott, höger – ont, liberal – rik, kommunist – fattig …

En lisa för själen är det därför att idag läsa Dilsa Demirbag-Stens krönika i DN.

Hon slår fast att denna kulturdebatt om klasshat – där den borgerliga alliansen lite historielöst görs ansvarig för dagens barnfattigdom – inte hjälper de fattiga barnen. Denna liberala debattör kan inte avfärdas som okunnig och verklighetsfrämmande, Dilsa Demirbag-Sten  känner utanförskapet och vet hur den där relativa fattigdomen ser ut, hur den smakar och luktar.

Men hon vet också värdet av frihet  och kunde på nationaldagen utrycka glädje över ett  Sverige som erbjudit hennes familj och många andra trygghet och ett drägligt liv. Så här skrev hon på Facebook: ”Heja Sverige, du är fantastisk. Tack för att du gav oss en hemvist och överträffade alla våra drömmar om frihet.”

Hennes historia är väl känd och sanningen är – naturligtvis – att inte alla liberala debattörer kommer från de där välbärgade förhållandena som mindre nogräknade vänsterröster hävdar. Vi har bara gjort andra val. Vägen från relativ fattigdom och utanförskap går inte alls spikrakt in i vänstern. Frihet från totalitära trossystem och tron på individen, på eget arbete och på marknadsekonomi har bara vägt tyngre.

Att bokstavsvänstern har svårt att fatta detta är den pågående debatten bara ytterligare ett exempel på.

Lite olustigt är det. Oroväckande.

Vänsterpartiet är landets fjärde största parti i den färska mätningen från SCB, större än Folkpartiet. Sverigedemokraterna är större än Centerpartiet.

Att regeringspartierna backar är inget förvånande, SCB bekräftar nu bara en trend som har pågått en tid nu och partier som sitter länge med regeringsmakten brukar straffas av väljarna – särskilt i dagens handlingsförlamning  är det heller inte oförtjänt. Att Socialdemokraterna klår Moderaterna går att förklara med dagspolitik.

Det olustiga och oroväckande är snarare att SCB också bekräftar tendensen i den pågående kulturdebatten:

Liberalismen tycks ligga illa till. I dessa ekonomisk svajiga tider lockar åter nationalismen och klasshatet sticker upp.

Stöveltramp på en kant.

Klasskamp på en annan.

I Dagens Nyheter kommer Göran Greider med ett inlägg i debatten och påstår att klasshat alltid kommer att pulsera i ett klassamhälle, ”förträngs det kommer något klassmedvetande aldrig att uppstå”. Han sopar till det liberala etablissemanget och hävdar att det gör sig immunt mot uttrycken för ”såväl klasskänsla som klasshat …  Klassförbud råder. Det bäddar för ilska”.

Tanke nummer ett: Vilken värld lever han i? Hatet som motor i samhället.

Tanke nummer två: Vad hände med tron på individen, valfrihet, rationalitet, marknadsekonomi, utvecklingsoptimism? Det kan naturligtvis vara så illa att liberalismens seger verkade klar efter östblockets fall och inför den nya fienden, fundamentalisitsk terrorism – och att fler än alliansregeringen har slutat att tänka i ideologiska banor och fastnat i vardag och pragmatism.

Då är det dags att kraftsamla. Mot klasshat. Mot homohat, rashat, religiöst hat, kvinnohat …

Världen måste ha kommit längre än att hatet får vara drivkraft.

Oxford Street i London – har du någonsin sett gatan tom? Dagtid, då affärerna är öppna? Eller Ströget? Tänkte väl det.

Kan du tänka dig att byta ut shoppingturen längs den pulserande leden, i de vackra byggnaderna, bland de många människorna mot en runda i ett köpcentrum? Inte jag. I Malmö föredrar jag affärerna längs Södra Förstadsgatan, Södergatan och Baltzarsgat, kring Gustav Adolfs torg, Davidshalls torg, Lilla Torg och Möllevången åtta dagar i veckan – Mobilia, Entré och Triangeln får vara. Instängda köpcentrum, är bara … instängda.

Men det kommer fler: i höst öppnar Emporia i Hyllie.

Samtidigt som service i städerna centrum, lätt tillgänglig också för kunder som inte åker bil, försämras, samtidigt som statslivet utarmas. Förbannelsen med stadsutsmetning, citysprawl.

Att fylla alla dessa butiker med kunder verkar omöjligt, precis som konsulten Anders Almér skriver på Aktuella frågor idag. Man behöver inte vara skicklig statistiker för att räkna ut det, behöver inte ha fina kalkyler. Det räcker att gå en runda i ett något köpcentrum som redan finns en vanlig vardag för att drabbas av tvivel.

Trots detta, trots att varje galleria blir den andra lik med samma butikskedjor och samma snabbmatsrestaurager och trots vad ökad biltrafik gör för klimatet byggs det fler köplador. Alla vet att lönsamhetskalkylen är svajig men håller  tummarna för att det är någon annan som blir sittande med Svarte Petter.

Britterna är duktiga på pompa och ståt och mycket av den varan blir det nu i helgen då drottning Elizabeths 60 år på tronen firas i London med just Pomp and Circumstance. Union Jack hänger över hela stan, riktigt tätt på The Mall upp mot Buckingham Palace och Queen Victoria Memorial som fått nytt guld är kringbyggt av en scen och omges av läktare på alla sidor; här ska det bli fest och musik och på söndag stängs sju broar av då drottningen ska firas med defilerande fartyg på Themsen.

Att det blir kaos i den också i vanliga fall trafiktröga staden tycks inte bekomma britterna. Få vill missa chansen att fira ett diamantjubileum, medvetna om att det knappast kommer fler under deras livstid.

I turistshopparna säljs en underbar liten drottning i plast som vinkar majestätiskt med ena handen, allt solcellsdrivet, för 15 pund; vad kopplet av corgihundar som ruskar på huvudet kostar missade jag tyvärr. Dockan är en bra illustration på förhållandet till drottningen: folkkär så hon kan avbildas i plats, men allt annat än folklig. Avmätt, stel, respekterad.

Den svenska kungen omgiven av sina labradorer, allt i formgjuten plats, går inte att tänka sig.

Ungefär fyra av fem britter vill ha monarki – siffrorna ligger i nivå med stödet för den svenska monarkin. Men med nästa generation kommer skillnaden:

Medan kronprinsessan Victoria är omåttligt populär, vill mer än hälften av britterna under inga omständigheter se prins Charles som kung. Får man tro ordförande för en av de brittiska republikanska föreningarna som kommer att demonstrera på söndag, journalisten Joan Smith, så handlar det om att Charles anses dum och hans stil att lägga sig i och skriva brev för att påverka samhällsfrågor anses opassande.

Så medan den svenska monarkin har chansen att stärkas med nästa led går den brittiska i motsatt riktning.

Och lite bisarrt är det att synen på statsskicket hänger på regentens charm.