Medan liberalismen tittade åt annat håll
Lite olustigt är det. Oroväckande.
Vänsterpartiet är landets fjärde största parti i den färska mätningen från SCB, större än Folkpartiet. Sverigedemokraterna är större än Centerpartiet.
Att regeringspartierna backar är inget förvånande, SCB bekräftar nu bara en trend som har pågått en tid nu och partier som sitter länge med regeringsmakten brukar straffas av väljarna – särskilt i dagens handlingsförlamning är det heller inte oförtjänt. Att Socialdemokraterna klår Moderaterna går att förklara med dagspolitik.
Det olustiga och oroväckande är snarare att SCB också bekräftar tendensen i den pågående kulturdebatten:
Liberalismen tycks ligga illa till. I dessa ekonomisk svajiga tider lockar åter nationalismen och klasshatet sticker upp.
Stöveltramp på en kant.
Klasskamp på en annan.
I Dagens Nyheter kommer Göran Greider med ett inlägg i debatten och påstår att klasshat alltid kommer att pulsera i ett klassamhälle, ”förträngs det kommer något klassmedvetande aldrig att uppstå”. Han sopar till det liberala etablissemanget och hävdar att det gör sig immunt mot uttrycken för ”såväl klasskänsla som klasshat … Klassförbud råder. Det bäddar för ilska”.
Tanke nummer ett: Vilken värld lever han i? Hatet som motor i samhället.
Tanke nummer två: Vad hände med tron på individen, valfrihet, rationalitet, marknadsekonomi, utvecklingsoptimism? Det kan naturligtvis vara så illa att liberalismens seger verkade klar efter östblockets fall och inför den nya fienden, fundamentalisitsk terrorism – och att fler än alliansregeringen har slutat att tänka i ideologiska banor och fastnat i vardag och pragmatism.
Då är det dags att kraftsamla. Mot klasshat. Mot homohat, rashat, religiöst hat, kvinnohat …
Världen måste ha kommit längre än att hatet får vara drivkraft.


