När liberal inte betyder ond
Lite tröttsam är den, den kulturdebatt som startade efter Jens Liljestrands artikel på DN Kultur för en månad sedan och nu – som de flesta svensk kulturdebatter – strandat i Lenins förment varma famn: Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg angrep häromdagen tidningens mångårige skribent Olle Svenning. Från vänster. Medan Göran Greider samma dag i DN lyfte fram klasshatet som en konstruktiv kraft i vårt samhälle.
Just det: hatet som drivkraft.
Debatten är tröttsam för att den är så förutsägbar: vänster – gott, höger – ont, liberal – rik, kommunist – fattig …
En lisa för själen är det därför att idag läsa Dilsa Demirbag-Stens krönika i DN.
Hon slår fast att denna kulturdebatt om klasshat – där den borgerliga alliansen lite historielöst görs ansvarig för dagens barnfattigdom – inte hjälper de fattiga barnen. Denna liberala debattör kan inte avfärdas som okunnig och verklighetsfrämmande, Dilsa Demirbag-Sten känner utanförskapet och vet hur den där relativa fattigdomen ser ut, hur den smakar och luktar.
Men hon vet också värdet av frihet och kunde på nationaldagen utrycka glädje över ett Sverige som erbjudit hennes familj och många andra trygghet och ett drägligt liv. Så här skrev hon på Facebook: ”Heja Sverige, du är fantastisk. Tack för att du gav oss en hemvist och överträffade alla våra drömmar om frihet.”
Hennes historia är väl känd och sanningen är – naturligtvis – att inte alla liberala debattörer kommer från de där välbärgade förhållandena som mindre nogräknade vänsterröster hävdar. Vi har bara gjort andra val. Vägen från relativ fattigdom och utanförskap går inte alls spikrakt in i vänstern. Frihet från totalitära trossystem och tron på individen, på eget arbete och på marknadsekonomi har bara vägt tyngre.
Att bokstavsvänstern har svårt att fatta detta är den pågående debatten bara ytterligare ett exempel på.


