Bastard, det är stort
Under 90-talet bodde jag i Stockholm och recenserade teater. Mycket teater blev det. Och stor var den. Allt större, faktiskt:
Föreställningarna tycktes växa och fyra timmar blev liksom normalt; vagt mins jag sju tråkiga timmar på Stockholms stadsteater. Och långpjäsen jag somnade till.
Det fick gärna regna på scenen. Eller snöa.
Sedan dess ser jag, helt privat, storlek som tecken på kvalitet:
Ju mer kompakt budskapet kan förpackas, desto bättre.
På filmsidan imponerar Woody Allen, som klarar av att säga det han har på hjärtat på nittio minuter. Avskalad scen är också lovande, det blir ofta plats för annat då.
Small is beautiful.
Fast nu ser jag ändå fram emot Bastard – en familjesaga på Mölleplatsen. Storteatern visas för speciellt inbjudna i kväll och har premiär i morgon. Teater långt från dammiga salonger, bildligt och bokstavligt. Gränsöverskridande, på allvar.
Spektakel kan ju vara alldeles, alldeles underbart. Om det är riktigt bra.
