När det mesta blir rätt
Förbluffad över hur en person som Herman Lindqvist, som tydligen vill uppfattas som historiker, ser på detta med sanning:
Hans memoarbok Mitt i allt har dragits tillbaka eftersom han – för andra gången – ger en missvisande bild av professor Karl-Gustaf Hildebrand. Något som Lindqvist försöker vifta bort när han nu i DN påstår att han inte anklagat Hildebrand för att vara nazist, utan bara ”påpekar att han var medlem i den starkt konservativa studentorganisationen Heimdal”.
Han lärde sig alltså inte från sin förra indragna bok att uttrycka sig tydligt om Hildebrands protester mot nazisterna.
Anmärkningsvärt.
Men mer ändå att Lindqvist inte riktigt tycks inse allvaret i detta, utan i dagens DN beklagar att diskussionen fått så stora proportioner trots att den bara omfattar en liten del av hans bok, ”ett tiotal rader i boken som är på 415 sidor”.
Alltså:
Att ljuga lite är okej? Att fara fram med osanning är inte så farligt om det mesta som sägs är sant?
Lite som när Stiftelsen för strategisk forskning SSF försvarar en överdådig fest – för skattepengar – med att stiftelsen sitter på 9 miljarder kronor och miljonerna för festen därför bara kostade ”promille” av pengarna. Det mesta blev liksom rätt…
