Toblerone och delfiner
Näringsministern och Centerledaren Annie Lööf befinner sig i brännpunkten. Offentliga handlingar begärs ut, kvitton lusläses. Helt korrekt.
Att festa och simma med delfiner och skicka notan till skattebetalarna får inte vara självklart. Hur skattepengar används i departement och myndigheter måste tåla dagsljuset och mediernas uppgift är att granska makten.
Men det kan också finnas skäl att ta ett steg tillbaka och fundera över vad som är viktigt och relevant och när medierna drabbas av fartblindhet. När granskning blir drev.
Tanken slår mig då jag läser Mikael Romeros nya bok Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister. Den handlar om hösten 1995 då Mona Sahlin (S) petades från sin piedestal, då de – också i det egna partiet och inom LO – som inte ville se henne som partiledare slipade knivarna och stack dem i henne.
Visst, boken är en partsinlaga. Romero var hennes pressekreterare, hennes närmaste man och en aktör i själva affären – vad han gjorde eller låt bli att göra bidrog i allra högsta grad till hur det hela utvecklade sig. Men det är också själva poängen med att läsa skildringen: dubierna, magontet, ångesten, osäkerheten – allt skildras till synes uppriktigt. Inifrån.
Vad som sades i Rosenbad, hur tyst det var i hissen ner från sjunde våningen till Bella Venezia och den församlade pressen som snart skulle få veta att Mona Sahlin tar time out.
Romero tycker inte att det Sahlin gjorde var så allvarligt, men det spelar mindre roll. Det är inte det viktiga.
Vad Annie Lööf gjort och låtit bli att göra, hur partiet stöder henne nu eller låter bli att öppet stöda henne, om det faktum att hon är kvinna spelar in… allt detta är saker att fundera på. Och Romeros oerhört vältajmade bok ger lite perspektiv.
