Han tänder ljuset
Utbilda en man. Då vill han ha ett certifikat och när han har fått det flyttar han till staden.
Utbilda en kvinna, gärna en mormor, och hon kommer att tjäna sin by.
”Män är alldeles för rastlösa och ärelystna.”
Det är ingen ultrafeminist som säger detta, jag tror inte att Bunker Roy överhuvudtaget tänker i gendertermer. Han bara gör livet spå mycket bättre för många kvinnor.
Jag träffade honom nyligen i Stockholm, där han talade på Bonniers GRID-konferens.
Bunker Roy är en indier som föddes till pengar, kontakter och fin skolgång. Men han valde bort den självklara karriären – till sin mors storvrede och förtvivlan. Hans uppdrag var så mycket större än att skapa personlig framgång. Ändå finns han med på Time Magazines lista över världens hundra mest inflytelserika människor.
Bunker Roy har byggt upp barfotauniversitet. Fattiga analfabeter, mormödrar och farmödrar från landsbygden, har fått lära sig ett yrke och sedan gått ut och praktiserat det samtidigt som de först sin kunskap vidare.
Tandläkare. Solcellsingenjörer. Byggmästare och arkitekter.
Först i Indien, sedan Afghanistan och länder i Afrika – där det nu finns 300 solcellsingenjörer, alla kvinnor. Nästa projekt är att utbilda kvinnor från små öriken i Stilla havet.
De får ingen grundutbildning, de lär sig inte läsa och skriva först, de lär sig yrket via handen. Barfotauniversitetet handlar inte om klassisk bildning, det handlar om ett bättre liv i lokalsamhället.
Bunker Roy ser till att skapa nytta.
Men han skapar också debatt:
Att utbilda sju afghanska kvinnor i Indien i sex månader – flera män hänger dessutom med för att kvinnorna inte får åka ensamma – och sedan skaffa dem utrustning så de kan bygga ut elförsörjning i fem byar kostade inte mer än en FN-anställd i Kabul i ett år, hävdar Bunker Roy.
Jag lämnar hans föreläsning med huvudet fullt av bilder på lyckliga kvinnor som fått ett egenvärde i traditionella samhällen. Och kritiska tankar om västligt bistånds mål och medel.
