Nåd gick före
Ibland går nåd före rätt.
Idag går nåd före… ja, fel:
Journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson benådas och blir fria om ett par dagar, uppger Reuters.
En glad nyhet, självklart. Kanske ett resultat av tyst diplomati, möjligen ett resultat av ryggar som varit lite mjuka och ord som varit lite insmickrande. Vem vet. Utrikesminister Carl Bildts enda kommentar just nu är att innan det finns något att säga finns det inget att säga. Presskonferens vängas i Addis Abeba i eftermiddag.
Men mycket tyder alltså på att de två svenska jounalisterna blir fria och det kan just idag kännas som det viktigaste. För då blev det rätt, trots att rättvisan inte segrade.
De skulle aldrig ha fängslats, att de aldrig skulle ha dömts. De var två journalister ute på uppdrag, de var inte terrorister. Deras brott var att ta sig in i Etiopien utan visum. Att det ger elva års fängelse säger något otäckt om regimen i Etiopien.
Och då går tankarna till alla andra som fängslats på orätta grunder, men inte får stor stödjande publicitet och stark uppbackning av sitt lands regering och utrikesförvaltning. Alla de oskyldiga som grips, döms och blir inspärrade under vidriga förhållanden.
Alla de som bara ”försvinner”.
Alla journalister runt om i världen som med livet som insats, bokstavligen, försöker avslöja maktmissbruk och övergrepp.


