Fördom på fördom
Två veckor per år, två sommarveckor per år är livet precis som det ska vara.
Soligt.
Varmt.
Perfekt.
Riktigt, riktigt vykortssvenskt.
Också för alla barn i Bullerbyn, som nu är vuxna: Anna, Britta, Lisa, Bosse, Lasse, Olle. Några numera gifta med varandra, någon gay, någon på ständig jakt efter kärleken.
Just i kväll är de alla åter samlade, vänner och syskon och det är sommar och med tilltagande berusning kryper också ovälkomna sanningar fram. Sanningar om de andra – men framför allt sanningar om en själv som sällan yppas. För att de är pinsamma och långt ifrån rumsrena.
Dessa fördomar förklädda till sanningar är inte bara de vuxna Bullerbybarnens. De är en del av det riktigt vykortssvenska.
Och det hemska kan bli värre. För mitt i den relativa idyllen dyker en helt osannolik typ upp: den oskuldsfulle nazisten.
Vad gör vi nu?
Det riktigt, riktigt vykortssvenska är att ta avstånd och leda den förvillade saten rätt med hjälp av information, men utan konflikt.
Och se, det fungerar:
Nazisten omvänds, han sliter av sig armbindeln med svastikan i förtvivlan, skapar ett parti, förälskar sig i Lisa – allt bara för att snart tvingas till ett nytt uppror mot det förljugna som möter honom.
För den uniformsklädde huvudkaraktären i Klas Abrahamssons och Erik Gedeons Min vän fascisten på Malmö stadsteater är häpnadsväckande nog inte det verkliga problemet. Problemet är inte heller de andra och deras politiska villfarelser – utan vars och ens brist på politisk övertygelse och vilja.
Att ingenting är på riktigt. Att allt bara är låtsaslek och ironi.
Framför allt utmanar pjäsen publikens fördomar på en häpnadsväckande osvenskt sätt.
På det sättet sätter den också fokus på det riktigt svenska: en beröringsångest som gör att både liv och politik så lätt bara blir en till intet förpliktigande sällskapslek.
Artigt och lättsamt. Men aldrig på allvar.
