Klåfingrigt i bokhyllan
Oj, vad tomt det blir i hyllorna.
Elsa Beskow åker ut, bums: i Hattstugan får barnen ”riset smaka” – men idag är ju barnaga kriminellt. Därför plockar vi bort också senaste Alfons, Skratta lagom, sa pappa Åberg.
Könsrollerna i Tomtebobarnen är urtida, och inte är de bättre i Lönneberga, på Junibacken eller Bullerbyn. Bort, bort.
Pippi och kurrekurredutterna behöver vi inte ens tala om. De hamnar i samma låda som den omtvistade Tintin i Kongo.
Alla sagor om prinsessor som bara ska vara vackra och längta efter prinsen? Plocka, plocka. Actionböcker med idel manliga pirater, riddare, cowboys, alla går de samma väg. Könsstereotypier vill vi inte ha…
Ja, det går att raljera i det oändliga.
Behrang Miris beslut att plocka bort alla Tintinalbum från barnbiblioteket i Kulturhuset i Stockholm vållar debatt. Visserligen förklarar denne nye konstnärlige ledare att det bara handlar om en temporär åtgärd, att personalen köper sig tid för att istället kunna ”fördjupa” med pedagogiska medel, men likafullt blir det heltokigt.
Behrang Miri litar inte på barnen, han litar inte på att ungar fattar att en sak kan ha varit på ett sätt förr och på ett annat sätt nu. Att det fanns en tid då den vite mannens blick var den som bestämde – och det lyckligtvis inte är så längre.
Det finns mycket att lära sig av historien.
Bland annat att inget gott kommer ur kulturcensur, ett olustigt ofog som plötsligt blivit rumsrent igen.
Miris syfte må vara lovvärt, men att göra sig till överdomare och avgöra vilken kultur som passar och vilken som ska bort är likafullt riktigt, riktigt obehaglig.
PS
Kulturhuset backar efter kritikstormen. Alltid något.
