När ingen förväntar sig något alls
Förvänta dig inget. Och du får inget.
Förvänta dig inget av invandraren, räkna inte med att hon eller han – i regel kapabla personer som tagit sig hit på strapatsrika vägar – klarar sig själv i det svenska samhället. Och du ska bli sannspådd.
Ungefär så gick det intressanta – och beklämmande – resonemanget då Valley Leoni, forskare vid Malmö högskola, talade på den konferens om liberal migrationspolitik som Bertil Ohlin-institutet och European Liberal Forum ordnade i Malmö förra veckan.
Rubriken på Leonis anförande löd A soft bigotry of low expectations?
Utmaningen för Sverige är att se invandrarna som bidragande, att höja förväntingarna, betonade hon.
Det kunde ha blivit en riktigt intressant debatt. För efter henne talade Karin Zelano från tankesmedjan Fores om somalier som efter ett decennium i Sverige flyttar till Storbritannien för att starta företag. Eftersom de kände sig motarbetade eller rentav trakasserade i Sverige.
Hon gläntade också på förlåten till en kommande rapport från Fores om förväntningarna hos unga somalier som sitter i Kenya i väntan på att få återförenas med sina familjer i Sverige. Vad vill de bli? Bidragstagare? Icke. Deras drömmar handlar om jobb som läkare, pilot, lärare.
Fast väl på plats i Sverige fastnar de i ”systemet”.
Det kunde ha blivit en intressant debatt, för visst är det märkligt att en person som känt sig motarbetad, som inte kunnat försörja sig själv, kan flytta till Storbritannien och bli framgångsrik företagare. Då är något riktigt ruttet i det svenska mottagandet, något gör att integrationen gör halt – och detta”något” vore viktigt att ringa in. Integrationens kärna. Tiotusenkronorsfrågan.
Jag deltog i debatten som krångelbytta. Mitt uppdrag var att vara opponent, domare med rätt att avbryta när som helst – som hjälpmedel hade jag en röd och en grönd tändare. Ett stoppljus och ett ”gilla”.
Men snart visade det sig att verktygen inte räckte till på långa nejder. För redan det tredje inledningsanförandet, av riksdagsman Johan Hedin (C), hamnade på ett annat spår. Han talade om arbetskraftsinvandring.
Det gjorde också många av de unga liberalerna i salen. De klagade på hur svårt det är att komma in i det svenska samhället när man kommer hit som högutbildad arbetskraft, hur svårt det är komma in i de rätta nätverken, att få de rätta kontakterna.
Och med all respekt för att det naturligtvis kan vara ett problem för karriären att man inte känner de rätta personerna så var det ungefär här jag surnade till. Några gånger försökte jag påpeka vikten av att skilja mellan äpplen och päron, mellan asylsökande eller anhöriginvandrade analfabeter och högutbildad arbetskraft.
Helt enkelt för att dessa grupper inte har mycket mer än schablonetiketten ”invandrare” gemensamt.
”Den ena talar om gärdsgården och den andra om prostgården”, för att citera min kloka mamma.
De ställs inför helt olika utmaningar, de har helt olika uppsättningar nycklar in i samhället. Så länge de buntas ihop som en ansktslös skara ”invandrare” är det svårt att anpassa det stöd som eventuellt behövs.
Det blev helsnett i denna debatt. Ett helt gäng liberaler satt och buntade ihop individer till grupper, problemen blev kollektiva och lösningarna lyste med sin frånvaro.
Och det är illa. Värre ändå är att denna debatt avspeglar debatten i stort, synen i samhället på ”invandrare”. Alla som är födda utomlands får denna etikett, oavsett resurser och behov. Då blir också förväntningarna ensartade. Och dessvärre anpasade efter en minsta gemensam nämnare:
Låga.
