Flickdagen – men varför?
Det är FN:s internationella flickdag. Ytterligare en av dessa välvilliga och till intet förpliktande dagar.
Syftet är att uppmärksamma minderåriga flickors utsatta situation.
Och det går absolut inte att invända mot att miljoner flickor lever under vidriga förhållanden, att miljoner flickor växer upp utan möjligheter att välja sitt liv och förverkliga sig själv, vad än FN:s deklaration om mänskliga rättigheter säger.
Flickor gifts bort mot sin vilja.
Flickor tvingas jobba i hemmet.
Flickor får inte gå i skolan.
Flickor utsätts för den vidriga tortyr som kallas kvinnlig omskärelse.
Flickor får veta att de är mindre värda än pojkar.
Flickor tvingas till prostitution, görs till sexslavar, våldtas i krig.
Jag behöver inte göra listan längre. Du förstår ju redan. Vi vet ju redan.
Det finns så mycket att göra för så många flickor i världen. Men internationella flickdagen känns som ett slag i luften. Problemen är kända, det är åtgärderna som saknas. Och flickorna det handlar om har det lika hjärtskärande illa idag som alla andra dagar.
Med en särskild dag blir ytterligare en del av mänskligheten en grupp att tycka synd om.
Och männen urskiljer sig allt mer som norm.
Alla dagar borde vara allas dagar.
Också kvinnors och flickors – inte en dag för kvinnor, en dag för flickor och 363 dagar för män och pojkar.


