Union för fred, javisst
Kontroversiellt – inte minst i Norge.
Men en glad nyhet för oss som alltid framhållit EU som ett fredsprojekt:
Nobels fredspris 2012 går till Europeiska unionen.
Med detta vill Nobelkommittén mitt i EU:s svåra ekonomiska kris betona att unionen bidragit till fred och välfärd i Europa. Och att processen fortsätter – priset är lika mycket en uppmuntran inför det som sker nu och i framtiden som ett tack för de decennier som gått som.
Den norska Nobelkommittén fortsätter alltså att överraska – valet kritiseras redan, inte minst i ickemedlemslandet Norge.
Detta är god PR. En påminnelse om att EU är så mycket mer än en euro i kris.
Vad gäller historien är det otvetydigt: EU har främjat fred.
Men idag? Är unionen ett fredsprojekt också idag?
Tveklöst.
Med sin mjuka makt har unionen gjort forna fiender – inte minst Tyskland och Frankrike – till vänner, tvingat fram demokrati i tidigare diktaturer och enat en delad kontinent. Ekonomin är ett verksamt verktyg. Mänskliga rättigheter och kamp mot korruption har varit vägen in i unionen. Utvidgningen och integrationen fortsätter.
Dessutom är EU världens största biståndsgivare och bidrar till utveckling långt utanför sina egna gränser.
Ordförande Thorbjørn Jagland betonade också att priset inte ges för tidigare åstadkomster, utan gäller här och nu när de forna fienderna på Balkan – i krig så sent som på 90-talet – är på väg att konsolidera sin vänskap. Kroatien är på väg in i unionen och förhandlingar pågår med fler länder.
Också Turkiet står i farstun.
Tidpunkten är inte alls illa vald, även om unionen just nu framstår som lite luggsliten. Tvärtom. Nu behövs uppmuntran. Med en mycket vältuggad klyscha från hjärtespaltsvärlden:
Älska mig mest då jag förtjänar det minst, det är då jag behöver det mest.
