Billig tröja – låg lön
När en kofta kostar några tior, när det går att köpa en kjol för en hundring, när en mössa kostar mindre än ett kilo smågodis – hur kan någon tro att den som stickade koftan, den som sydde kjolen, den som virkade mössan, får en anständig lön?
Igår kväll visade Kalla Fakta i TV4 hur arbetare i Kambodja som tillverkar bland annat för H&M jobbar för slavlöner och pressas hårt i fabrikerna. Vidrigt. Ovärdigt. Men i grunden varken nytt eller oväntat – den här sortens avslöjanden duggar tätt.
Som ett brev på posten följer också en i och för sig angelägen, men också förutsägbar, debatt. Fokus blir lite tokigt när det åter en gång bara är klädjättens fel. Vi konsumenter då? Vi som förväntar oss att kunna köpa nya kläder hela tiden, extremt billigt?
Nej, svaret är inte att sluta handla, det gör inte livet bättre för arbetare i fattiga länder. För dem väntar då arbetslöshet och misär, kneg på risfälten och prostitution.
Svaret är snarare att fortsätta handla, men att använda plånboksmakten till att pressa företagen: de måste ställa krav på sina leverantörer – och se till att kraven efterlevs. Och vi måste vara beredda att betala för detta.
Att återgå till forna tiders lokala produktion och sticka sina strumpor själv av ull från de egna fåren bidrar inte heller till välfärden – vare sig här eller där. Fri handel har lyft miljoner människor ur misär och fattigdom på ett sätt som planekonomi och lokal ekonomi aldrig klarat av.
Men rika konsumenter i väst måste ta sitt ansvar och konsumera smartare:
Shopping som livsstil är inte bara andefattigt, det får också konsekvenser för arbetare i fattiga länder, för klimat, för resurshushållning. Vi slänger redan åtta kg kläder person och år i Sverige.
Något att fundera på just idag när ytterligare ett köpmecka har öppnats här i Malmö.


