Fyrklöver är ingen eternell
Krister Thelin (M) ger sig inte.
”Gör alliansen till riksdagsparti”, skriver den tidigare statssekreteraren – som får en del av äran för att ha uppfunnit alliansen – i en debattartikel i Svenska Dagbladet och får flankstöd från riksdagsman Maria Abrahamsson (M) .
De ger sken av att måna om borgerliga väljare:
”Låt oss tala klarspråk. Partiegoistiska utspel inom alliansen måste läggas åt sidan. Detta av respekt för alla de borgerliga väljare för vilka en omvald alliansregering 2014 betyder mycket mer än vad Centerpartiets, Kristdemokraternas eller de andra två partiernas noteringar i opinionsmätningarna gör.”
Det som står deras hjärta närmast är Moderaterna.
Stormoderaterna.
Från dag ett, då Fredrik Reinfeldts (M) första regering presenterades och hälften av posterna – de tunga – gick till M, har det varit uppenbart vem som håller i taktpinnen i det borgerliga laget. Inget konstigt med det, M var redan då överlägset störst. I mätning efter mätning nu ligger KD och C under fyraprocentsspärren och FP klarar sig över med knapp nöd.
Väl medvetna om att partiaktiva gräsrötter skulle bli förgrymmade om deras plattform försvann väljer Thelin och Abrahamsson att inte slå ihop partierna helt, utan satsa på ett riksdagsparti:
”Partierna behöver inte – och ska inte – slås samman, men i riksdagsvalet kan alliansen gå fram som ett samlat parti men med fyra olika valsedlar, där var och en toppas av respektive alliansledare följt av respektive partis riksdagskandidater. Väljarna avgör sedan var tyngdpunkten ska ligga genom valet av valsedel.”
Det är något märkligt med ivern att göra fyrklövern till en eternell.
Visst, alliansen behövdes för att bryta Socialdemokraternas alltför långa regeringsinnehav. En mental enpartistat behövde seriösa alternativ. I valet 2006 blev Sverige åter ett land där makten byter händer. Valet 2010 bekräftade detta och visade att också ett borgerligt alternativ kan få förnyat förtroende från väljarna.
Men efter en mandatperiod då regerandet allt mer kommit att likna ren förvaltning blir ett tredje försök med exakt samma laguppställning ett tecken på fantasilöshet. Att just dessa fyra partier skrivit viktig politisk historia ihop betyder inte att skillnaderna har suddats ut och att deras öden flätats samman för all framtid.
Demokratin förlorar på två cementerade block, på två lag utan alternativ – utom SD, på rena statsministerval.
Vad än Thelin och Abrahamsson säger:
”För nästan alla borgerliga väljare är färgen på den regering som väljs 2014 långt viktigare än exakt vilka noteringar C och KD och de andra två allianspartierna får på valdagen.”
Nja. För många väljare är det viktigaste vilken politik som förs.
Alliansen har skött finanserna finfint, men inte imponerat i så mycket i övrigt.
Ett enda borgerligt parti är ett fattigdomsbevis.
Vart ska de borgerliga väljare som vill se en liberal politik utan KD ta vägen? På vem röstar de som längtar efter något grönliberalt om varken C eller MP är ett reellt regeringsalternativ? Hur uttrycker sig de konservativa som föredrar KD och vill slippa FP:s pappamånader? Vart går de som drömmer om ett liberalt alternativ i mitten?
Taktik talar för Stormoderaterna.
Demokratin talar för att att låta väljarna bestämma vilka som ska regera ihop efter 2014 – och vilken politik som ska föras.
