Fortfarande ofta oönskade
BERLIN
En vattenspegel. Femton meter i diameter. Idag speglande en blå himmel, pyntad med seglande gula höstlöv. I morgon kanske grå. En dag möjligen frusen.
Eller vindpinad, så att texten längs kanterna – den italienske romen Santino Spinellis dikt Auschwitz – blir svår att läsa:
„Eingefallenes Gesicht/ erloschene Augen/ kalte Lippen/ Stille/ ein zerrissenes Herz/ ohne Atem/ ohne Worte/ keine Tränen“.
På engelska, tyska och romani.
Men det som står på stenarna runt om står oavsett väder:
Bergen Belsen, Auschwitz … Dödens platser, namnen som för alltid kommer att förknippas med människovärdets nollpunkt.
Minst en halv miljon av de människor som utsattes för nazistens förintelse var romer eller sinter. Också de har nu, efter några decennier av diskussioner, äntligen fått sitt monument i Berlins hjärta, alldeles i kanten av Tiergarten intill Brandenburger Tor, bara ett stenkast från minnesplatsen för förintelsen av judar.
Romernas minnesplats är en cirkelrund grund damm med en trekant mitten – den triangel de oönskade, tvingades bära i Tredje rikets dödsläger.
Romernas var svart.
På den triangeln vilar en snittblomma som byts ut så snart den vissnar med hjälp av en sinnrik mekanism: plattan sänks ner där mitt bassängen och dyker sedan upp igen med en fräsch blomma.
Zigensk stråkmusik fyller dungen och ut mot de gående avgränsas platsen av en vägg i blästrat glas med en korthuggen berättelse om denna
förintelse. Om förföljelserna som började tidigt, om ondskans systematik och ”den slutliga lösningen”, om barnen som utsattes för vidriga experiment hos doktor Josef Mengele.
En plats fylld med sorg, en plats som manar till eftertanke.
Men det vackraste sättet att hedra minnet av alla dem som mördades vore ändå att lära av historien och äntligen sluta trakassera romer och resande.
Och invandrare, muslimer, judar, bögar, kvinnor …
