Bjurwald mot skrivbordskrigarna
Lisa Bjurwalds nya bok Skrivbordskrigarna – hur extrema krafter utnyttjar internet är angelägen.
Men hur räknar hon?
Alla som rör sig på nätet har väl mött dem, de främlingsfientliga som omfamnar konspirationsteorin om att muslimerna håller på att ta över Väst. Ingen vet hur många extremister det handlar om. Färre än det verkar vara, är det vanligaste och rimligaste svaret.
Men Bjurwald ger sig i kast med att försöka ringa in antalet svenska kontrajihadister med hjälp av sajten Avpixlat, där hon uppskattar att hälften av de regelbunda besökarna ska räknas, lägger till gilla-markeringar på vissa facebooksidor och några procent av SD-röstarna. Urvalet kan diskuteras, uppskattningarna likaså, och det är inte kristallklart hur hon kommer till att 111 000 – 116 000 personer i Sverige stöder Anders Behring Breiviks idéer.
Antalet är trots allt en bisak här.
Bjurwald beskriver hur nätet har gett främlingsfientliga grupper möjlighet att sprida hat och hårdvinklad information. Högerpopulisterna har många digitalt begåvade anhängare som agerar på nätet, eftersom martyrmyten säger att de och deras världsbild inte får plats i etablerade medier.
”Inom den organiserade rasismen ställs nya medier mot de så kallade gammelmedierna, vars fall man hoppas på och ständigt tycker sig se nya tecken på. Att kalla neutrala medier för en nedsättande term blir ett sätt att rationalisera sitt eget grupptänkande”, skriver Lisa Bjurwald.
Hon tar också upp att professionella journalister hatas nästan lika mycket som makthavare som påstås ha ”öppnat landets portar för ‘massinvandringen’”.
Som i så många andra sammanhang är kvinnor ett särfall, både i Sverige och utomlands, konstaterar Bjurwald, som har skrivit fler uppmärksammade böcker – God dag, kampsyster! Kvinnorna i extremhögern och Europas skam – rasister på frammarsch — och att hon är blond, snygg och smart är förmodligen extra irriterande för näthatare. Men många kvinnliga journalister är utsatts; Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gick nyligen ut och vittnade om detta.
Oacceptabelt.
Och fegt: avsändaren är i regel anonym.
Att stå upp för sina åsikter med eget namn är oerhört sällsynt; förklaringen är krystade klagovisor om att den som ifrågasätter dagens invandringspolitik skulle utsättas för trakasserier. Ändå ”förvånas” man eller klagar över ”censur” när kommentarsfält stängs eller hatkommentarer och personangrepp inte publiceras.
Den största behållningen med Bjurwalds bok är trots allt att författaren inte nöjer sig med att konstatera att näthat finns och rycka på axlarna med olust. Hon ger konkreta tips om hur näthatet kan bemötas.
Attityden att nätet går att försvara inger respekt.
__________
PS
Det borde inte behöva sägas, men tydligen behövs det: Inga personangrepp tillåts i kommentarerna.


