Jobben, skolan, klimatet och integrationen – de viktigaste och mest brännande frågorna i Sverige just nu med samtliga åtta partiledare. Det utlovade programledarna Anna Hedenmo och Mats Knutson när partiledardebatten började i Agenda på söndagskvällen.

Men alliansen satsade på sin fråga: Vem?

Oppositionen satsade på sin: Vad?

Så kunde vardera sidan se sig som vinnare i debatten. Frågan som återstår är om väljarna blev så mycket klokare.

Alliansen stoltserar med att vara det enda klara samarbetsalternativet och angriper oppositionens brist på enighet – och därmed framtida regeringsunderlag. Stefan Löfven (S) försöker möta och mota bort frågor om regering efter valet 2014 med konkreta frågor där regeringens politik inte biter just nu – som jobben.

Varsin styrka mot varsin svaghet.

Fredrik Reinfeldts (M) provokationer i Agenda om att oppositionen inte ens kan ge besked i regeringsfrågan fick Löfven att härskna till:

”Bekymra dig du för din kant. Det här fixar jag”, sade han och lovade besked i god tid före valet.

Alliansen borde inte slösa allt sitt krut på just detta  – det är inte självklart att alla fyra partier tar sig in i riksdagen 2014. Och inte ens med alla fyra är en egen majoritet säker. Alliansen kan bli lika beroende av MP som S. Och MP har gjort klart att stöd kostar.

Ministerposter, närmare bestämt.

Som tredje största parti just nu har MP en stark position. Om den håller i sig i valet tänker de gröna utnyttja läget till max.

Fast i söndagskvällens debatt framstod Gustav Fridolin (MP) mest som en spelare i det rödgröna laget.

Medan Stefan Löfven i frågor som vinster i välfärden, integration, skolan och klimatet hade platsat i alliansen.

Kombattanterna startade med jämställdhet – och SD:s bisarra förslag att återinföra sambeskattning. Sedan följde jobb och försvar – det genanta i att ”vi firar påsk när ryssarna övar anfall”, för att citera Jan Björklund (FP). Och så frågan som allt fler väljare, särskilt allt fler unga, tycker är viktig: migration och integration. Enligt SOM-institutet hamnar migrationen på andra plats, efter jobben, bland 16-29-åringar och ses alltså som den näst viktigaste samhällsfrågan.

Just i denna fråga är skiljelinjen tydlig: SD mot de andra.

Segregationen är ett problem, det är också alla riksdagspartier överens om – exemplet i debatten var Rosengårdsskolan som läggs ner för att den inte klarar av sitt uppdrag. Men som Annie Lööf (C) konstaterade så pekar Jimmie Åkesson (SD) alltid på problemen, men har inte några svar.

Då svarade Åkesson:

”Samhällsorientering.”

Mer samhällsorientering ska lösa integrationsproblemen? Nej, det tror väl ingen annan. Heller. Men när nu frågan kom upp så fick Åkesson i alla fall använda de där orden han vill yttra: ”ansvarslösa invandringspolitiken”.

När det gällde skolan – där problemen är alltför väl kända –  tog regeringen till återvinning:

Att gå i opposition mot sig själv före val har varit en framgångsrik strategi för S-regeringar. Björklund försöker sig på detsamma. Det låter lika illa nu som förr.

Här var de flesta ense om att det fria skolvalet lett till stora probem, men bara Jonas Sjöstedt (V) vill slopa det. Föga förvånande, valfrihet har aldrig varit ett tungt argument på den kanten.

De andra tror på justeringar: valfrihet, men inte till priset av att en del skolor inte håller måttet.

En annan het potatis som måste med är vinster i välfärden, med Sjöstedt som enda motståndare: ”Ni leker affär med välfärden.”

Annie Lööf (C ) valde en annan gammal goding: ”Det är ok för NCC att tjäna på att bygga sjukhus, men inte ok att göra det på att folk blir friska.” Alltså den märkliga synen vänstern har att vissa skattefinansierade verksamheter får generera vinst, andra inte.

”I verkligheten så närmar vi oss varandra, från att ni har haft en otroligt kritisk inställning till privata alternativ och att vi har haft en för glättad inställning så är det numera så att vi är mer realistiska. Valfrihet ja, vi ska ha privata alternativ, men vi måste ställa högre krav”, sade Björklund i ett av kvällens mest sansade inlägg.

Men i övrigt låg alliansen lite lågt här, väl medveten om att väljarmajoriteten efter Caremaskandalen och debatten om undermåliga skolor och stora vinstuttag inte vill se vinster i välfärden. Men gärna valfrihet …

Ytterligare en viktig, men dessvärre inte alls het fråga, var klimatet.

Fridolin hävdade att alliansregeringen har skött miljöpolitiken som den grekiska regeringen har skött ekonomin; ”med alliansens politik missar Sverige EU:s klimatmål med 150 år”. Medan Lööf hävdade att alliansen tvärtom har fått upp ambitionsnivån.

Här övertrumfade Åkesson alliansen på dess egen planhalva. Hans brandtal för kärnkraft och fler klimatsatsningar utomlands var svåra att överträffa. Vilket fick debattören Dilsa Demirbag-Sten att twittra  ”Omg [Oh, My God], Åkesson goes global när han pratar klimatproblem.”

Och när vi nu ändå är inne på twitter så citerar jag tidigare Vänsterledaren Lars Ohly: ”Genomgående för mycket detaljer, för lite visioner. Mer engagemang, tack! #pldebatt”.

Nej, framtid fanns det inte mycket av i debatten.

Nästa år denna tid måste svensk politik se annorlunda ut: valet ska vinnas på visioner, på berättelsen om morgondagens Sverige. Men debatten i Agenda blev en bra illustration av läget i dagens.

Är dagens möte i Maramö viktigt? Historiskt, rentav?

Kanske.

Fast Socialdemokraternas kongress i april är förmodligen viktigare.

Under mötet idag och i morgon i småländska Maramö ska alliansen återuppväcka sig själv.

Så länge oppositionen är så luddig som idag så är en valseger för det rätt utschasade borgerliga samarbetet inte helt utesluten, trots allt. Men om S lyckas formulera en politik för framtiden – och helst också berätta med vem partiet ska förverkliga den politiken – så är det svårt att räkna med ytterligare en valseger för alliansen.

I alla fall om den inte rätar på ryggen och får lite nytt solsken i blick. Börjar le igen. Med början idag.

Att göra-listan för de fyra i Maramö är enkel. Fast svår. De måste:

• Tala om vad alliansens vill uträtta –  förändra –  i framtiden.

• Tala om vilka frågor alliansen inte ska gå fram med tillsammans. Dels ska de enskilda partierna kunna profilera sig och alla fyra ta sig över fyraprocentsspärren, dels ska också de borgerliga väljarna kunna påverka tyngdpunkten i en framtida politik. Och vissa frågor är för viktiga för slätstrukna kompromisser.

• Trivas ihop.

När alliansen samlades hemma hos Maud Olofsson (C) i Högfors 2004 var det nya samarbetet frustande optimistiskt, kämpaglatt och framtidsinriktat. Värdinnan var varmt välkomnande – och livsviktig för att få samarbetet på banan.

Mötet i småländska Bankeryd hos Göran Hägglund (KD) inför valet 2010 blev mer business as usual för en redan då regeringstrött allians.

Maramö sällar sig till raden som en pliktskyldig träff. Annie Lööf (C) överraskade med en offentlig inbjudan och för skams skull fick de tre andra tacka ja, sent omsider.

Men de fyra saknar framtidsoptimism. De lider av grav idébrist. De verkar gå till val på vad de redan gjort – och mer av samma. Det har inte funkat förr och kommer inte att funka denna gång heller. I bästa fall orkar de le på dagens fototillfälle.

Därför måste en punkt till rafsas ner på listan till Maramö:

• Överraska. Slå världen med häpnad. Visa att ni vill.

Nyamko Sabuni (FP) kallade sig liberal.

Maria Arnholm (FP) kallar sig feminist. Men jämställdhetspolitiken blir inte ny och annan med henne som minister.

”Jag tror inte det Nyamko kallade sig spelade någon roll för politiken”, säger Maria Arnholm som idag, onsdag, besöker Malmö – och Sydsvenskan.

Hon vet, hon har fått frågan många gånger förr och hon jobbade som statssekreterare för Nyamko Sabuni i ett halvår. Det handlar inte om ord, Sabuni var väl bara trött på alla etiketter, som svart, invandrare, kvinna.

Liberal räckte för henne.

Medan Maria Arnholm redan på 70-talet valde att kalla sig feminist – ”värderingsgrundat och rationellt” – och inte ser några problem med att hålla fast vid det idag. I klartext: hon håller inte med mig om att vänstern kapat ordet.

Så vad betyder det för henne? Att män och kvinnor har samma möjligheter, samma chans att forma sitt eget liv och samhället, samma chanser till försörjning och trygghet, till att växa och utvecklas.

Någon däremot?

Nej, naturligtvis inte, men så Maria Arnholm heller inget problem med att folk kallar sig feminist. Att Göran Persson eller Anders Borg väljer epitetet, är helt okej – det är ”ett begrepp alla gärna ska ansluta sig till”.

Det där med ”feminist” blir väldigt okomplicerat – och det passar så väl ihop med det intryck Maria Arnholm ger. Seriöst, men inte så krångligt.

P3 feministtestade henne häromdagen. Överraskade testet? Nja, bedöm själv:

Ja till ”hen”. Inte lagstifta kvinnokvoter i styrelser. Ja, det finns ett patriarkat – och det fortplantar sig. ”Balans”, men inte individualiserad föräldraförsäkring, inte fler föräldramånader – nu. Slöjan ska ”absolut inte” förbjudas i skolan. Löneskillnaderna mellan könen är det stora problemet  …

Feminist? Javisst. Men också liberal.

Hon har varit med i Folkpartiet länge – hon var med och tog fram den första pappamånaden för drygt två decennier sedan – men säger själv att hon inte varit så djupt engagerad i partiets politik genom åren. Hon sitter inte heller i riksdagen nu. Så en av de svåra sakerna på det nya jobbet är att veta vad partiet tycker i varje fråga.

Och vad hon själv tycker.

Däremot tycks hon veta vad hon vill och även om det egentligen återstår för lite tid till nästa val för att åstadskomma storverk så utlovar hon några initiativ snart, ”inom löneområdet”.

Att hon som proffs på kommunikation skulle bredda Folkpartiet från ett nästan-bara-enfrågeparti – allt handlar om skolan – är inte att vänta. Hon går inte ens med på att det här är ett problem; eventuella synpunkter på politiken är ”artigare att tala om i partiet”.

”Och om vi har problem är det inte för att det blir för mycket skola.”

Det är inte lätt, det där med ”allmänintresse”. I medierna brukar vi tala om ett stort allmänintresse som ett skäl att publicera lite knepiga uppgifter. På ett intuitivt sätt kan säkert många förstå vad allmänintresse betyder – det är ett gemensamt intresse för de många.

Allmän opinion, säger vi, och allmänna ordalag, allmänna kommunikationsmedel, allmän plats.

Allmän kan ju betyda generell, eller vanlig eller något som gäller alla – sådär som den allmänna värnplikt Sverige tidigare hade.

Motsatsen till allmänintresset är särintresse. Och precis där hamnar vi mitt i en lite udda politisk debatt:

Redan 2010 lade Moderaterna vantarna på allmänintresset. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) förklarade att just hans parti hädanefter skulle företräda allmänintresset.

Märkligt redan detta – för ett politiskt partis själva existensberättigande är att företräda en speciell grupp, en grupp som delar en syn på samhället och vissa värderingar.

Ett parti som försöker företräda alla företräder ingen.

Han ville framhålla M som statsbärande, helt enkelt. Partiet som tar ansvar för helheten. Ren retorik, för alla visste ju att Moderaterna må vara nya, men likafullt Moderaterna.

En gång pekade Göran Persson (S) ut LO som ett särintresse. Reinfeldt pekade ut Svenskt Näringsliv. De ville understryka skillnaden mellan partiet och facket respektive arbetsgivarsidan. Inte så mycket mer att orda om.

Men hur tänker Reinfeldt när han nu kallar Försvarsmakten ett särintresse? Vem företräder försvaret – och vem ska känns sig exkluderad? Och ska de som detta särintresse i så fall inte företräder vara oroliga? Kommer enveckasförsvaret inte ens försöka att skydda dem om kriget kommer?

Frågorna hopar sig.

Ska sjuksystrar ha bättre lön? Tveklöst. Också för patienternas skull.

Är du beredd att betala mer i skatt för en bättre sjukvård? Antagligen – det är en klar majoritet av skåningarna.

Men hur mycket?

S ville höja med 60 öre, men sitter i opposition.

Av Region Skånes budget på 38 miljarder kronor går nästan 15 miljarder till sjukhusen, psykiatriatrin och laboratoriemedicin och 3,5 miljarder till primärvården. Med en skattestats på 10,39 har Skåne landets /////obs rättelse: tredje ///// lägsta landstingsskatt.

Bra så – skatten ska inte vara högre än nödvändigt och också vården är tvungen att effektivisera, inte minst i dessa tider av dålig ekonomi.

Vården kostar redan 17 procent mer än för tio år sedan, samtidigt som vårdköerna har kortats och patientsäkerheten påstås öka – ja ”påstås”, för att överbeläggningen på sjukhusen enligt Socialstyrelsen direkt kan kopplas till fem dödsfall i fjol /// 2011/// talar ett annat språk.

Det handlar inte bara om pengar, det handlar också om hur vården organiseras.

Gång på gång hörs nu kritik inifrån verksamheten: arbetsförhållandena är orimliga, personalen tystas, organisationen behöver arbetsro och ideliga förslag om flyttar och sammanslagningar oroar.

Det gör förändringar alltid och ansvariga politiker måste också våga fatta beslut som klinikchefer sätter sig emot – någon måste ta ansvaret för att prioritera och anpassa verksamheten efter pengarna.

För det enda alla kan vara eniga om är att vårdbehovet inte minskar. Tvärtom.

När vi lever längre, när fler sjukdomar och tillstånd går att bota eller lindra, när patienter kräver allt mer så är en snabb ökning av vårdbehovet vad beslutsfattarna har att hantera.

Prioritera – och prioritera bort.

Effektivisera – slå samman och flytta vid behov.

Men samtidigt måste de som jobbar i vården också ha drägliga arbetsvillkor och rimliga löner – och de måste kunna påverka sin vardag och verksamhet.

Sjuksköterskor som säger upp sig i protest över nya avtal och framtidens sjuksyrror som kräver 25 000 kronor i ingångslön är inte gnälliga egoister. De är ute i ett angeläget ärende – de kräver respekt för ett ansvarsfullt yrke med stor samhällsnytta.

Det intressanta nu blir att se om aktionerna är början till ett nytänkande på arbetsgivarsidan – ett nytänkande som i så fall kommer att märkas i alla skåningars plånbok. För att det kräver höjd skatt.

Eller om merparten av syrrorna ännu en gång betraktar sitt yrke som ett kall och tar mer ansvar än vad som kan begäras för patienterna. Och viker sig.

——

Rättelse:

Ett mycket väsentligt ord föll bort när gäller skatteuttag, ska stå att Skåne har landets tredje lägsta landstingsskatt, som framgår i länkad tabell. Beklagar.

Och Socialstyrelsens kritik om dödsfall gäller självfallet 2011; under de få veckor som förflutit i år har ingen sådan statistik hunnit behandlas.

Att hon går förvånar inte. Knappast ens när. Men hur jämställdhets-med-mera-minister Nyamko Sabuni (FP) slutar är lite oväntat:
I helgen böjde sig denna konsekventa kvoteringsmotståndare och öppnade för styrning av könsfördelningen i näringslivstoppen.
Två dagar senare är det tack och hej.
Så krattas manegen för vilda rykten. Antagligen helt grundlöst.
Nyamko Sabuni meddelade redan i fjol att hon lämnar politiken. Förklaringen att hon gör det nu för att ge efterträdaren en chans att bli varm i kläderna till valet är fullt rimlig – även om besked som detta alltid är en överraskning precis då det ges.

Nyamko Sabuni har inte satt de riktigt stora avtrycken i politiken, bland annat för att hon aldrig nådde de riktigt tunga posterna och för att FP inte väger så tungt i alliansen – vilket kan vara en förklaring till att denna ambitiösa person söker nya utmaningar på annat håll.

Hennes ambition när hon gick in i politiken var ju uttalat att bli statsminister.
Risken finns att det hon går till historien med är förslaget att gynundersöka högstadieflickor för att avslöja könsstympning, möjligen parat med ett hårdnackat motstånd mot könskvotering i näringslivstoppen och mot religiösa sjalar.
Lite orättvist, för det hon också kunde kommas ihåg för är sin konsekventa liberalism.
En jämställdhetsminister som vägrar kalla sig feminist för att liberal räcker, för att liberal med råge täcker inte den klassiska liberala feminismen, har en ideologisk hållning som borde inge respekt.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) försöker förklara sig. Hon försöker visa att hon förstår problemet och bryr sig. Men ju mer hon försöker desto råddigare blir det.

Det handlar om morgontidningar, om att både struktur- och och konjunkturskäl tvingar många att spara och skära ner.

Ingen nyhet direkt; senast skrev jag om tidningsdöden häromveckan: Blad som faller borde oroa fler.

Det handlar också om att morgontidningen behövs. Ministern tycks ju inse detta, men förstår att hårdbantningarna i branschen riskerar att slå mot själva kärnan:

”Den demokratiska funktion som dagstidningen har står inför stora utmaningar. Vad händer med granskning och fördjupning när journalisterna blir färre vid dagstidningarnas redaktioner? Oaktat vilken kanal man hämtar sin information ifrån kommer konsumenternas behov av nyheter, bakgrund och analys knappast att minska.”

Så är det naturligtvis. Aldrig har det konsumerats så mycket medier som nu – mitt i det som kallas kris. En allt mer välutbildad, allt mer välinformerad läsekrets vill ju inte ha mindre kvalitetsjournalistik, utan mer. Bättre.

Frågan är varifrån Lena Adelsohn Liljeroth menar att granskning och fördjupning ska komma i framtiden, för så här fortsätter hon:

”Min uppgift som ansvarig minister är att arbeta för att medborgarna ska ha tillgång till en allsidig och oberoende nyhetsförmedling – inte att hålla mediekoncerner under armarna. Staten roll kan inte vara att skapa en marknad för dagstidningar.”

Det osar public service här.

För det enda realistiska alternativet då det gäller kvalitetsjournalistik till den traditionella dagstidningen – den som mycket riktigt oftast ges ut av de mediekoncerner ministern inte vill ”hålla under armarna” – är ju SR och SVT. Fria medier, visst, men likafullt mediehus som staten håller under armarna.

Och så var det den gamla surdegen, presstödet som idag ges till andra tidningen på orten, utifrån ett mångfaldsperspektiv som för länge sedan överlevt sig själv:

”Sverige ska ha ett medielandskap med många fria och självständiga aktörer, tydliga spelregler och sund konkurrens. Det ger goda förutsättningar för fri åsiktsbildning, fritt utbyte av idéer och reella möjligheter att granska verksamheter i samhället.”

Just precis. Så tycker de flesta. Tiotusenkronorsfrågan är hur det ska gå till – och där har minister inte ens en antydan till ett svar.

Hon förklarar bara varför den parlamentariska presstödskommitté som regeringen tillsatte i december 2011 inte ska få tilläggsdirektivet att utreda ett omställningsstöd som flera tidningar efterlyst.

”Rent praktiskt går det alltså inte att genomföra ett omställningsstöd, som kan träda i kraft tidigare än de förslag som utredningen redan nu arbetar med. Jag kommer därför inte att medverka till att fördröja nödvändiga förändringar för ett moderniserat presstöd som en följd av ett antal tidningars krav.”

Det är svårt. Det tar tid.

Jaha.

Inte mycket till svar från en minister som ändå avslutar sin debattartikel med en till intet förpliktigande försäkran:

”För mig är det viktigt att hitta lösningar som möter behoven hos alla samhällsmedborgare att ta del av en press som präglas av mångfald, allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjupning.”

Vi som älskar tidningar och inser pressens betydelse för demokratin blev inte direkt lugnare efter att ha läst detta. Men jovars, huvudbudskapet blev väl klart:

Jobba på, lös problemen själv, tag ansvar för demokratin. Från regeringen är ingen hjälp att vänta.

__________

PS lästips om detta Olle Lidbom på twitter.com/vassaeggen

Vi utgår från individen, inte kollektivet. Vänstern föser ihop oss med de konservativa, men vi håller på vår radikala tradition. Icke-socialister, men för den skull inte bekväma med ”borgare”.

Liberal, helt enkelt.

Sydsvenskan är oberoende liberal och vill inte trängas in i den borgerliga pressfållan – vänsterns verklighetsbeskrivning är inte vår.

När Sydsvenskan bytte färg från höger till oberoende liberal 1966 positionerade chefredaktör Olof Wahlgren tidningen ”mitt i det politiska kraftfältet, dvs. från den ljusblå delen av moderata samlingspartiet över mittenpartierna till någonstans mitt i socialdemokratin”.

Bra beskrivning då som nu.

Därför markerar vi gång på gång mot såväl konservativa som socialister, mot identitet som skymmer idéer, mot att buntas ihop som ”borgerlig” – eftersom det är svårt att bli kvitt överklasstämpeln.

Vi kritiserar blockpolitiken som förvandlar sju partier till ”borgarna” och ”de rödgröna” (som i realiteten inte ens längre finns):

Det behövs ett liberalt alternativ, konstellationer i mitten som vågar tänka nytt. Varför inte blågrönt?

Oväntat flankstöd i kampen mot epitetet ”borgerlig” får Sydsvenskan nu från ungmoderat håll – och får väl bara säga ett förvånat ”välkommen”. MUF:s omvalde förbundsordförande Erik Bengtzboe värnar ”liberala och konservativa idéerna som vår ideologiska grund”, men vägrar kalla sig borgerlig:

”Numera är det drömmande och tillbakablickande ledarskribenter, tankesmedjor och före detta liberala magasin som kallar sig borgerliga. Begreppet borgerlig är inte längre främst något som samlar företrädare för alliansens partier och våra idéer, utan utgör i stället en mur mot dem utanför.”

Han blir självklart förlöjligad på sociala medier – det blir alla som vågar sticka ut hakan och försöker formulera en knepig tankeprocess – men är något på spåren: ”borgerlig” kan vara utestängande.

Den som har ett kulturradikalt hjärta eller arbetarbakgrund har svårt att finna sig tillrätta i det pösigt plyschdoftande som begreppet lätt förknippas med. Patron och punschveranda. Bourgeoisie. Ordet kan skava som en illasittande krage.

De flesta borgerligt sinnade idag är lönearbetare eller småföretagare. Somliga vill kalla sig konservativa, andra är liberala, en del ”allmänborgerliga” utan ideologiska grubblerier. Bra så. De verkligt konservativa idag återfinns i den traditionella arbetarrörelsen, som kämpar för att bevara det som varit.

Då må det vara också en ung moderat förunnat att välja bort och med ”borgerlig” sikta på framtiden. Som förhoppningsvis blir liberal.

Krister Thelin (M) ger sig inte.

”Gör alliansen till riksdagsparti”, skriver den tidigare statssekreteraren – som får en del av äran för att ha uppfunnit alliansen – i en debattartikel i Svenska Dagbladet och får flankstöd från riksdagsman Maria Abrahamsson (M) .

De ger sken av att måna om borgerliga väljare:

”Låt oss tala klarspråk. Partiegoistiska utspel inom alliansen måste läggas åt sidan. Detta av respekt för alla de borgerliga väljare för vilka en omvald alliansregering 2014 betyder mycket mer än vad Centerpartiets, Kristdemokraternas eller de andra två partiernas noteringar i opinionsmätningarna gör.”

Det som står deras hjärta närmast är Moderaterna.

Stormoderaterna.

Från dag ett, då Fredrik Reinfeldts (M) första regering presenterades och hälften av posterna – de tunga – gick till M, har det varit uppenbart vem som håller i taktpinnen i det borgerliga laget. Inget konstigt med det, M var redan då överlägset störst. I mätning efter mätning nu ligger KD och C under fyraprocentsspärren och FP klarar sig över med knapp nöd.

Väl medvetna om att partiaktiva gräsrötter skulle bli förgrymmade om deras plattform försvann väljer Thelin och Abrahamsson att inte slå ihop partierna helt, utan satsa på ett riksdagsparti:

”Partierna behöver inte – och ska inte – slås samman, men i riksdagsvalet kan alliansen gå fram som ett samlat parti men med fyra olika valsedlar, där var och en toppas av respektive alliansledare följt av respektive partis riksdagskandidater. Väljarna avgör sedan var tyngdpunkten ska ligga genom valet av valsedel.”

Det är något märkligt med ivern att göra fyrklövern till en eternell.

Visst, alliansen behövdes för att bryta Socialdemokraternas alltför långa regeringsinnehav. En mental enpartistat behövde seriösa alternativ. I valet 2006 blev Sverige åter ett land där makten byter händer. Valet 2010 bekräftade detta och visade att också ett borgerligt alternativ kan få förnyat förtroende från väljarna.

Men efter en mandatperiod då regerandet allt mer kommit att likna ren förvaltning blir ett tredje försök med exakt samma laguppställning ett tecken på fantasilöshet. Att just dessa fyra partier skrivit viktig politisk historia ihop betyder inte att skillnaderna har suddats ut och att deras öden flätats samman för all framtid.

Demokratin förlorar på två cementerade block, på två lag utan alternativ – utom SD, på rena statsministerval.

Vad än Thelin och Abrahamsson säger:

 ”För nästan alla borgerliga väljare är färgen på den regering som väljs 2014 långt viktigare än exakt vilka noteringar C och KD och de andra två allianspartierna får på valdagen.”

Nja. För många väljare är det viktigaste vilken politik som förs.

Alliansen har skött finanserna finfint, men inte imponerat i så mycket i övrigt.

Ett enda borgerligt parti är ett fattigdomsbevis.

Vart ska de borgerliga väljare som vill se en liberal politik utan KD ta vägen? På vem röstar de som längtar efter något grönliberalt om varken C eller MP är ett reellt regeringsalternativ? Hur uttrycker sig de konservativa som föredrar KD och vill slippa FP:s pappamånader? Vart går de som drömmer om ett liberalt alternativ i mitten?

Taktik talar för Stormoderaterna.

Demokratin talar för att att låta väljarna bestämma vilka som ska regera ihop efter 2014 – och vilken politik som ska föras.