Att reformera sjukförsäkringen är något av det viktigaste alliansregeringen har gjort – men också det mest kritiserade. Nyligen hotades socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) rentav av misstroende i riksdagen då han framhärdade i att denna reform gäller.

Nu tar minoritetsregeringen skeden i vacker hand och backar när det gäller reglerna om hur arbetsförmågan skall prövas för dem som har varit sjukskrivna i 180 dagar:

”På kort sikt går vi tillbaka till arbetsmarknadsbegrepp som en majoritet i riksdagen har krävt att regeringen ska göra. Vi tycker att det är rimligt att göra det när vi samtidigt kan avisera en långsiktigt förändring som vi tror kan lösa fler problem än dagens ändringar”, säger socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i Ekot.

Arbetsförmågan ska prövas mot lämpligt förekommande arbeten, inte mot den reguljära arbetsmarknaden.

En politiskt svidande reträtt i en fråga som regeringen satsa sin prestige på – men samtidigt föreslås att ett helt nytt arbetsförmågebegrepp införs 2013. Det som ska prövas är inte sjukdom utan möjlighet att arbeta. Vad ”medicinska förutsättningar för arbete” innebär är oklart och måste utredas.

Så varför backa och varför nu?

För att en angelägen reform – minns de orimliga sjukskrivningarna av världens friskaste folk – har landat snett. Många har drabbats. Regeringen är hårt pressad i denna fråga.

Dagens besked är alltså nödvändigt:

Detta är en alltför viktig fråga för att agera stridsäpple.

Sjukförsäkringen är viktig – och skevheter drabbar de redan svaga i samhället.

Frågan måste också ur världen i god tid inför valet 2014. Nu finns en god chans att ordna upp detta, samtidigt som oppositionen är splittrad i hur systemet borde utformas.

Det är så självklart att det inte borde behöva sägas:

Singlar ska få insemineras. Också i Sverige.

Ensamstående svenskor som längtar efter barn ska kunna bli mammor också utan att storken – som idag – tar omvägen över Danmark eller Finland.

Vad barn behöver är bra föräldrar som längtat efter barn och är beredda att satsa av sin tid och energi på att ta hand om barnen. Och helst några andra vuxna – som kan vara släktingar eller vänner.

Svårt att fatta?

Inte alls, inte för den som inte dras med en kristdemokratisk dubbelmoral. Och försöker dölja denna i något slags ”omsorg” om barnen, med krav på att alla ska ha både en mamma och en pappa. Som om inte barn genom historien fötts, växt upp och levt ett gott liv utan att veta vem deras pappa är.

Som om inte livet vore större än frågan om blodsbanden.

Utmärkt att C, M och FP nu är redo att köra över sina skenheliga allianskamrater i KD och ändra lagen så att ensamstående kvinnor får rätt till assisterad befruktning. Också hemma i Sverige.

Storbankerna gör jättevinster mitt i krisen.
Finansminister Anders Borg (M) rasar mot bankerna. Tar till brösttoner, gör sig stöddig:
What else is new?
Borg menar att hårdare kapitaltäckningskrav kommer att kapa vinsterna. Han talar om höjd bankskatt.
Vi bankkunder är luttrade.Vi räknar med att bankerna hittar på ett sätt att skicka alla kostnader vidare, precis som de gör med risken. Går det bra gör banken vinst, går det illa står skattebetalarna för fiolerna.

Eftersom banker inte kan tillåtas gå omkull.
Hur som helst är det du och jag som betalar.
Bankerna vet det.
Vi vet det.
Och egentligen vet också Borg det.

Det finns flera punkter på agendan. Men viktigast på toppmötet i Bryssel är den finanspolitiska pakten som länderna måste bli överens om.

Alternativet är bara förfärligt.

Det gick inte så bra vid förra försöket i december: EU:s Gossen Ruda, Storbritannien, satte sig som så ofta förr i EU:s historia på tvären och David Cameron lade in sitt veto – ett veto som kritiserades också på hemmaplan då varken han eller någon annan kunde säga vad det var ett veto emot.

Sedan dess har reglerna i finanspakten klarnat en hel del. Men kärnan är det som sagts från början: regler för ordning i statens finanser.

Vilket egentligen inte borde behövas, eftersom tillväxt- och stabilitetspakten redan innehöll de viktigaste reglerna. Problemet var att euroländer med jättarna Tyskland och Frankrike i spetsen bröt mot dem. Följden ser vi nu.

I kväll ska alltså Fredrik Reinfeldt (M) förhandla om Sveriges medverkan i europakten mot rätten att sitta med på eurotoppmöten. Kraven är att Sverige inte ska tvingas följa de nya budgetreglerna och nejet till euron ska respekteras.

Bra finanser har Sverige redan, så det är bara att hoppas på bra spridningseffekter av det svenska fögderiet.

Idag gäller det. Partiledarna tar mått av varandra i riksdagen. Frågorna står på rad:

Hur ska Annie Lööf vända kräftgången för C?

Är det Göran Hägglunds sista debatt som partiledare?

Ska Jan Björklund tala om skolan?

Har Fredrik Reinfeldt något intressantare på hjärtat än ”allmänintresse”?

Har Gustav Fridolin valt lag?

Jonas Sjöstedt kommer att låta empatisk och ny och övertygande, men är det samma gamla V?

Hittar Jimmies Åkesson någon annan förklaring till samhällsproblemen än invandringen?

Och, framför allt, kommer Håkan Juholt att säga något av vikt som han inte tar tillbaka innan kvällen?

S-ledaren har haft semester. Och vi med honom.

I nästan en månad har vi besparats från ”dagens juholtare”, dessa virriga uttalanden som gäller tills motsatsen hävdas. Vilket kan vara några meningar senare eller om några dagar.

Nu gäller det försvaret, vilket borde vara Håkan Juholts paradgren.

Försvaret behöver mer pengar, nu, menade Juholt då han igår talade vid Folk- och försvars rikskonferens i Sälen. Fast sedan menade han att försvaret ryms inom de ekonomiska ramen. Slutligen landade han i en tredje ståndpunkt, skriver Svenska Dagbladet: personalförsörjningsmodellen är underfinansierad, den går mot en kraschlandning.

Fast det mest anmärkningsvärda var ändå hur Juholt upprepade gånger hävdade att den nya försvarspolitiken – med ett yrkesförsvar –  drivits igenom av alliansregeringen med stöd av Sverigedemokraterna.

Trots att besluten fattades innan SD ens fanns i riksdagen.

Det borde Juholt veta, eftersom han själv var ordförande i den försvarsberedning som 2008 föreslog ett nytt personalsystem för försvaret.

För att göra förvirringen totalt uttalade sig Juholt till slut för TT:

”Självklart vet jag att Sverigedemokraterna inte satt i riksdagen under föra mandatperioden.” Fast det där han sade om att besluten fattats med stöd från SD var ändå inget misstag, Juholt säger att han ”uttryckte sig medvetet drastiskt”.

Det är förbluffande att Juholt lyckas trampa snett till och med när det gäller ett område han rimligen behärskar, försvarspolitik. Då återstår ju alla politikområden han uppenbart inte behärskar.

Så har S-ledaren blivit regeringens bäste vän: medan han snurrar på märks det knappt hur initiativlös regeringen Reinfeldt är.

Det mesta talar för att utmanaren Mats Odell drar kortaste strået i kampen om vem som ska leda Kristdemokraterna in i framtiden.
Valberedningen vill ha kvar Göran Hägglund och dessutom peta Odell ur partiledningen.
Men Odell tänker inte ge sig. På rikstinget i januari vankas strid.
Som debattören och relativt nyblivne KD-sympatisören Christian Gergils påpekade i P1-morgon igår så har KD under Hägglunds ledning i stort sett bytt ideologi och framtoning.
Det gillar Gergils, men det gillar inte alla inom partiet. Mest problematiskt är att väljarna inte är imponerade. KD löper uppenbar risk att trilla ur riksdagen i valet 2014.
Hägglund är en sympatisk man med glimten i ögat. Men han har inte lyckats lyfta partiet. Det är svårt att se en framtid för KD som gosigt lagomliberalt parti.
De som säger nej till samkönade äktenskap, som vill inskränka aborträtten, som tycker att kvinnor inte bör förirra sig alltför långt bort från spisen och barnkammaren behöver också en anständig politisk hemvist.
Ett KD som vandrar högerut och tar moralkonservatismen på allvar kunde för vissa väljare bli ett alternativ till Sverigedemokraterna.
I så fall har KD möjligen en mission.

Tryck. Tryck bara. Tryck rätt.
Hur svårt är det att vara riksdagsman? Hur utmanande, kreativt, svårt?
Inte särskilt, om man går tro Anne- Marie Pålsson, Moderaten och Lundaekonomen som fått nog och hoppat av politiken.
Hon vill inte bara finna sig i att hennes parti plötsligt bytte ideologi och blev ”nya” M, ett ”arbetarparti”.

Hon vill inte bara leverera det stöd, de knapptryck, som partiledningen kräver i kammaren.

Hon trodde att riksdagsmän förväntas tänka själv och ta ansvar för dina tankar.
Hon hade fel.
Hon blev besviken.

Boken ”Knapptryckarkompaniet” blir i bästa fall en blåslampa i makten bak.
I värsta fall bara en bekräftelse på att politikerföraktet står på stadig grund.

Finansminister Anders Borg (M)förbereder stopplag.
Tommy Waidelich (S) kräver tvärstopp genom stoppskrivelse till riksdagen.
FP föreslår ny inspektion.
Också MP vill ha ny övervakande myndighet
- och föreslår skattefrihet för vinst som återinvesteras. Klokt.
Sällan är partierna så eniga som nu:
Övervinster ska bort i välfärdsbranschen.
Fast vad kommer sedan? Bred enighet där lika svårt som viktigt.

Det måste finnas övergångsregler.

Den som ger sig i politiken ska inte riskera att stå utan försörjning efter nästa val. Den som lämnar sitt jobb för att fatta våra gemensamma beslut ska kunna räkna med smör på brödet under sökandet efter ett nytt jobb.

Men härifrån är steget långt till det absurda försörjningssystem som före detta riksdagsledamöter idag får del av. De kan sluta jobba vid femtio och ha försörjningen tryggad fram till pensionen – om de suttit i riksdagen i sex år.

Orimligt – och orättvist med tanke på att andra arbetslösa kan räkna med försörjning i två år.

Då talar vi inte längre om tryggad försörjning. Då talar vi om ett frälse.

Detta leder til politikerförakt och är på inget sätt förenligt med arbetslinjen. Den ska gälla alla. Politikerna måste ställa samma krav på sig själv som på andra

Nu ska lyxpensionerna utredas. Utmärkt. Utred för reda.