Aldrig förr har maten varit så billig – för bara något decennium sedan lade vi en femtedel av disponibla inkomster på födan, idag 13 procent.

Men vem betalar priset?

Jag sitter i juryn för Stora journalistpriset, ett pris som i avslöjarklassen i år gick till Malin Olofsson och Daniels Öhman för radioserien och reportageboken Matens Pris ”för att de avslöjat det orimligt höga pris som djur, människor och miljö betalar för vår billiga mat”.

Reportagen går att hitta hos sr.se och i bokhandeln finns boken – en stundtals ohygglig läsning om undermålig djurhållning och samvetslös miljöskövling, allt bara för att pressa priset på vår redan billiga mat.

Det är inte lätt att hitta bra mat som inte bidrar till rovdriften av vårt lilla klot. Kunskap och livscykler och fler aspekter än man anar gör att valet i butiken handlar om så mycket mer än om att välja mellan fläskfilé som kostar under eller över hundra kronor kilot eller äpplen från Österlen eller från Argentina.

Men ett val som borde vara enkelt är att skära ner på köttätandet. Ett hälsosamt val för både individ och miljö och klimat. Moraliskt rätt. Ett enkelt val efter att man läst Matens pris eller Jonathan Safran Foers Äta djur.

Fast svårt.

Något om komplikationerna skriver Julia Svensson begåvat om idag i Sydsvenskan, ”Hjort är gjort”.

Inför nyår och nyårslöften är detta något att fundera över. Att börja ett nytt liv så här mitt i gråmörkret som kallas vinter är bortkastat, det vet alla som försökt sluta röka eller börja jogga eller bli en bättre människa bara för att ett kalenderblad vänds och årtalet växlar.

Men varför inte göra ett försök att äta lite bättre? Nobba fisk som håller på att utrotas och välja vegetariskt lite oftare än tidigare. Man behöver inte bli militant vegan eller predikande vegetarian eller asket på kuppen. Bara lite friskare till kropp och samvete.

Det finns en hård klapp som nu borde ligga inslagen i en massa tomtesäckar och under en hel skog av granar.

Nej, jag trodde aldrig att boken om fotbollslegenden skulle fånga mig. För till skillnad från i stort sett hela det övriga Malmö så är jag inte intresserad av fotboll. Mer än som social fenomen, då.

Trots det, eller kanske just därför, är jag helt uppslukad av David Lagercrantz Jag är Zlatan. Zlatan Ibrahimovics värld berättad med Zlatans röst.

Boken som visar att också väldigt krokiga vägar kan nå fram till målet.

Boken som målar upp en bild av Malmö som den breda litteraturen sällan hittar: den invandrade arbetarklassens, de slitiga jobbens, de fattiga barnens och missbrukets Malmö.

Boken som kommer att bli porten in i böckernas värld för flera unga killar – och de som aldrig kommer att läsa en annan bok har då i alla fall läst en riktigt bra.

Läs den och njut av helgerna.God Jul!

Tyska handelsmän från Hansan, vallonska smeder, brittiska ingenjörer och många andra invandrare har bidragit till att göra Sverige rikt. Invandrare har sedan medeltiden, i alla delar av landet  och inom alla samhällsområden, haft stor betydelse för vårt lands utveckling, konstaterar Anders Johnson vars bok Garpar, gipskatter och svartskallar presenteras idag på SNS.

Något att tänka på i dessa dagar när främlingsfientliga partier både i Sverige och Danmark är så angelägna om att sätta en prislapp på invandrarna och visa på vad invandringen kostar.

Dilsa Demirbags-Stens bok Fosterland väcker tankar om klasskamp, om segregation, om barnaga…

Själv greps jag av den utlämnande skildringen om av en familj i ett nytt land – men också av själva utvecklingsberättelsen, varför Dilsa Demirbag-Sten blev den orädda liberala debattör hon är idag.

Detta funderar också Sakine Madon över i dagens Expressen under rubriken ”Orädda kurdtjejer” – en grupp dit hon själv också ofta räknas i ett land där det inte är noga med ursprung; syrianer och iranier och personer som hon, med en turkisk förälder, buntas ihop till ”mediekurder överallt”.

Men frånsett det slarvet finns här något intressant, något som Sakine Madon säger sig känna igen i Dilsa Demirbag-Stens uppväxt: föräldrar som försökte navigera i det nya landet, socialismen, familjesammanhållningen, barnagan, patrarkala mönster – och känslan att stå utanför.

Det är det stoff modiga debatterande kvinnor vävs av. De är inte rädda för att sticka ut, inte så måna om att behaga – Dilsa Demirbag-Sten berättar i en intervju för Sydsvenskan hur hennes pappa, då hon var låg för att hon kände sig missförstådd i debatten, svarade: du är varken fotomodell eller filmstjärna, det är inte ditt jobb att vara omtyckt.

Sakine Madon är inne på samma spår. Det värsta som kan hända en frispråkig debattör  är inte så farligt, trots allt, inte jämfört med politisk förföljelse, till exempel:

Man kallas ”hora” och ”apa” av folk som knappt läser det man skriver. Eller varför inte ”blattealibi” och ”husneger” – populärt bland motdebattörer som inte tål att kvinnor med utländsk bakgrund har liberala åsikter eller ”gifter sig vitt”. Osmakligt, visst, men inte värre än så.

Nej, det är inte värre än så. 

Det är inte hela världen om man inte är älskad av allt och alla. Vad spelar det egentligen för roll? Man riskerar trots allt inte livet. Med föräldrar som har flytt för att få tala fritt är det svårt att förknippa tiga med guld.

Opinionsbildare. Kvinna. Invandrare.

En giftig blandning.

Häromdagen kallades jag ”trojansk häst” som vill förstöra det svenska samhället inifrån, med hjälp av en human flyktingpolitik. Vem trojanerna är och vad de har emot Sverige framgick inte. Olustigt, visst, men inte farligt.

Varför accepterar vi fem procents direktavkastning på börsen och vinstlotter i La Liga och Wimbledon, när vi inte tillåter någon premie alls på den investering som kallas utbildning?

Niklas Ekdahl

Samhällsmagasinet Neo tar i sitt nya nummer pulsen på Jante – med kärlek, avund och klassresor, gamla och nya pengar. Inför årets prinsessbröllop då grabben från Ockelbo blir prins. Tänkvärt och ganska skojig läsning.

Undergången är nära – åtminstone inte längre bort än närmaste biosalong.

Av Cormac McCarthys fängslande och skrämmande dystopi Vägen – om en man och hans son på vandring genom en värld förödd av Katastrofen – har blivit film som nu visas på Stockholms filmfestival.

Huvudrollsinnehavaren Viggo Mortensen hoppas, i en intervju i DN På Stan, att filmen skall fungera som en väckarklocka:

Det är alltid deprimerande att miljöpolitiken slutar med de vanliga kompromisserna. Men till skillnad från George W Bush så erkänner Barack Obama åtminstone att det finns ett klimatproblem. Men när det kommer till kritan vill ingen president ”rasera ekonomin”. Men jag säger: ”Screw the economy – the economy is screwed anyway!” Jag tror att vi måste gå hela vägen och någon måste ta steget.

”Åt helvete med ekonomin – ekonomin är ändå åt helvete”, säger Mortensen och blickar ut från sitt rum på hotellet Excelsior i Venedig, med utsikt över Lidos lagun.

Ja, perspektivet har onekligen viss betydelse. De människor Mortensen säger sig ömma för, de som exempelvis ”oroar sig för att det inte har råd med ordentlig sjukvård” är kanske inte lika tilltalade av ett se ekonomin raseras.

Välbeställda och frasradikala Hollywoodstjärnor vars politiska insikter i bästa fall kan beskrivas som naiva finns det många.

Danny Glover, en actionfilmernas trotjänare, är särskilt förtjust i Venezuelas starke man, Hugo Chávez, som medan landets ekonomi faller samman lånar miljarder av Ryssland för att kunna upprusta.

Den utomordentligt begåvade skådespelaren Sean Penn svärmar för bröderna Castro, vars femtioåriga diktatur också resulterat i att Kuba numera beskrivs som ett paradis för barnsexturism.

För ett konstnärligt geni är steget till politisk idioti understundom kort.

Men läs för all del McCarthys bok. Den är lysande.

Lundell på turné. Arkiv: Henrik Montgomery 2009

Ulf Lundell fyller 60 år på fredagen och det talas om att det är slutturnerat för artisten, författaren, konstnären, samtidsskildraren och samhällskritikern.

Aj. Vad kan göras?

Stifta en lag som förbjuder nationalpoeter och rockhjältar att dra sig undan sin publik, om än med ålderns rätt?

Det är nog ingen bra idé.

Dessutom talar mycket för att en sådan lag skulle vara onödig.

Törst

Den lille landstrykaren

På fri fot

Vägen ut

En vandrande man

Hem till mina rötter igen

In i det vilda igen

Ute på vägen igen

Levande igen

Rätt många låttitlar kan optimisten tolka så att Ulf Lundell aldrig blir mogen för pension.

Läser serietecknaren Lena Ackebos nyaste – Gud va hemskt! Tjugo år med Lena Ackebo – och inser att de finns, trots allt. De vanliga människorna. Verklighetens folk.

Och att det är vi alla, var och en, lite till mans. Och kvinns.

Fast också att verklighetens folk varken är Kristdemokrater eller Sverigedemokrater.

Så är verklighetens åter underbarar än dikten.

Sydsvenskanmedarbetaren Emily von Sydow är tydligen trött på den unisona lovsången; idag kommer hennes Margot Wallström-kritiska bok Margot Wallström – den svenska modellen.

Ett smakprov:

”Margot Wallström är en sammasatt person. En av dem är säkert dragspelande, skidåkande och svampplockande, men den andra är fullblodspolitiker, som gillar makten, som får en kick av rampljuset, som noga följer med vad som sägs om henne och som har en utpräglad ambition och stark tillro till sin egen förmåga. Hon uttrycker det som att hon vill gärna ha nya utmaningar. Hon kräver action. Den erbjuds inte i folkhemmet.”

Låter som en kvinna som både vill vara riktig människa och kunna påverka världen.

På onsdagens DN Debatt klagar ärkebiskop Anders Wejryd över regeringens planer på att beskatta Svenska kyrkan hårdare.

Har Wejryd hoppat över Matteus 22:17-21?