Moderatkvinnorna tar till ett aptitretande grepp för att väcka intresse för EU-valet den 7 juni:

En vacker skrift kallad En europeisk matresa med Moderatkvinnorna.

Den innehåller läckra recept från 27 EU-länder. Garnerad med statsminister Fredrik Reinfeldts korvgryta.

Men broschyren är ingen symbol för kvinnor, betonar M-kvinnornas ordförande Magdalena Andersson. Den är framtagen för ”att starta samtal” om det europeiska samarbetet.

Tro’t den som vill.

Ungersk gulaschsoppa. Slovakiska palacinky (crêpes). Italiensk pasta med pancetta. Varma hjortron med karamelliserad ädelost, från Finland.

Risken är överhängande att maten tystar munnen.

Men berätta i Ekot att Sverige är så bra och så fint, tycket lyssnaren som ringde Ring P1 igår, i ett evighetsärenden: vi vill ha goda nyheter i medierna, inte bara elände.

Programledaren Pia Sjögren försökte få en syl i vädret och undrade hur detta kunde göras till en nyhet en gång i timmen i Ekot. Mannen gjorde ett nytt försök: alla lägger handen över hjärtat när nationalsången sjungs och så blir det en nyhet…

Nej, det är inte så lätt med goda nyheter. Det blir lätt bisarrt eller bara menlöst.

Visst har världen blivit bättre, visst har vi det bättre än tidigare generationer, färre svälter, fler är friska och lever längre. Och visst kan detta vara nyheter – men uppriktigt sagt: att inte berätta om tråkiga eller rysliga saker som händer, om dödsskjutningar på skolor eller krig, om korrumperade politiker eller varsel, det är är att sticka huvudet i sanden.

Strutsmentalitet.  

Inte seriös nyhetsförmedling.

Det vet rimligtvis också DN-journalisten Anders Bolling, men gör ändå ett hedervärt försök att vända på saker och ting i Apokalypsens gosiga mörker (Albert Bonniers förlag) som kommer ut den 31 mars.

Han tar ett litet längre perspektiv än det dagliga nyhetsflödet och påminner om att världen går framåt.

Något för alla som vill ha goda nyheter. Också.

Det handlar om normalitet och medelklass, om att passa in och huka sig inför det ”normala”. Och det är tänkvärt. Så läs senaste Axess. 

Och lyssna på ledarbloggen (som du också kan klicka dig till längre ner på den här sidan).

Den tar upp Johan Lundbergs intervju med Theodore Dalrymple, som anser att den brittiska underklassen har blivit berövad de traditioner som skulle kunna skapa struktur och mening i en tillvaro av våld och lidande. Här finns en direkt parallell till den svenska skolan.

Göran Persson hade precis fått upp ångan. Den före detta statsministern berättade hur det såg ut runt bordet på rådsmötena i EU och gav Tysklands Kohl, Schröder och Merkel en eloge för att de var de enda ledarna som var bereda att gå lite längre, att pruta lite på prestigen för att komma till beslut.

Då gick brandlarmet.

Pelarsalen i Norra Latin, Stockholm, fick utrymmas. Fast som den ringräv han är passade Persson istället på att ge några intervjuer i väntan på besked att det bara var ett falsklarm… 

Mycket riktigt, efter en kvart kunde jag – som samtalsledare denna Europaeftermiddag den 4 februari – konstatera att bensträckaren var slut.

Persson var välkommen upp på scenen igen. Det blev några tankar kring euron och en gissning att frågan om en ny folkomröstning kommer upp nästa mandatperiod.

Jag vet inte när det blir en ny chans att lyssna till Persson – som överträffade sig själv när han fick tänka högt och fritt.

Men en ny chans att möta forskarna bakom Europaperspektiv 2009: Hur gemensam är den europeiska gemenskapen? och lyssna till en intressant EU-diskussion detta Europaår blir det redan nästa vecka, den 18 februari, när jag leder ett nytt samtal på Malmö Börshus kl 13-17.

�

I sin nya, mycket läsvärda, bok Väninnan – rapport från Rosenbad (Albert Bonnier förlag) ger Eva Franchell en glimt från sitt kök en gång strax före jul, medan hon var pressekretetare för utrikesminister Anna Lindh (S). Mobilen ringde hela dagen – trots ungarnas mobilfri-skylt: ”… sssh… det kan ju vara något viktigt.”

Många känner igen sig – med mobilen på är vi jämt i tjänst.

Hemarbetet kan också gå lite tokigt, som när utrikesministern sitter hemma och talar med sin ryske kollega Igor Ivanov, ett formellt samtal med tolkar på linjen. Just när Anna Lindh kritiserar Rysslands agerande i Tjetjenien kommer hennes yngste son in i rummet – han har slagit sig…

Hur gick det sedan? Lyssna på ledarpodden.

Liza Marklund är ”uppriktigt ledsen” och Piratförlaget lovar bot och bättring – eller åtminstone ny titel på nästa upplaga.

Författaren beklagar på debattsajten Newsmill att läsarna ”uppfattat att böckerna är korrekta ner i minsta detalj” – och servrarna där har svårt att klara trycket nu när Marklund äntligen förklarar sig.

En påminnelse om vilken bästsäljare den är, Gömda – en sann historia.

Som visar sig inte vara så sann, men som ”bygger på en sann historia”. Liksom uppföljaren Asyl.

Efter veckor av debatt sedan Monica Antonssons kom ut med sin bok Mia – sanningen om Gömda har alltså Liza Marklund äntligen uttalat sig. På Newsmill kallar hon böckerna en djupt subjektiv bild av en hotad och misshandlad kvinnas helvete.

Inget fel i att skildra detta helvete. Problemet är att det ”djupt subjektiva” inte nämns. Läsaren förleds att tro att det handlar om en verklig berättelse. Det är journalistiskt ohederligt.

Men de brösttoner som fyra jurister och forskare tog till på DN Debatt igår, påståendet att Marklund medvetet spär på rasism och sexism, skorrar likafullt.

Sedan amerikanen Paul Krugman fått årets ekonomipris till Alfred Nobels minne har givetvis intresset för hans forskning ökat. Men det är kanske inte alla och envar som mäktar med att läsa hans analyser av handelsmönster och frihandel.

Det finns annat från Krugmans penna att läsa. Hans blogg, givetvis. Men också en nätt liten uppsats från 1978 med den lockande titeln The Theory of Interstellar Trade, som nu finns tillgänglig på hans blogg liksom på Princetonuniversitets hemsida.

En pärla!

På torsdagen röstar riksdagen om Lissabonfördraget.

Det går att betrakta EU i allmänhet och detta beslut i synnerhet med olika glasögon. I Sverige är det nu vanligt att koppla ihop fördraget, vars syfte är att underlätta beslutsfattandet i en union med 27 och fler medlemmar, med fackligt arbete och EU:s sociala dimension.

Som LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i Sydsvenskan.

Som nätledaren i Dagens Arena.

Som vänsterpartiet.

Men en vinkel saknas. Som så ofta i Sverige, tyvärr.

Förre statsministern Göran Persson (s) skriver i sin bok Min väg, mina val om ett möte med Helmut Kohl. Den dåvarande tyske förbundskanslern berättade om sin farbror Walter, som stupade i första världskriget, om sin bror Walter, som stupade i andra världskriget, och sin egen son, Nato-officeren Walter:

Så långt kommen i sin berättelse började Helmut Kohl gråta. Tårarna rann nerför kinderna på honom, när han deklarerade att hans Walter inte skulle stupa i ett tredje världskrig.

Ovidkommande? Långsökt? Inte alls.

Detta perspektiv är fundamentalt i en diskussion om Lissabonfördraget och vikten av att EU ständigt förändras för att vara en funktionell och vital union som kan tjäna medborgarnas verkliga intressen.

Persson förklarar det utmärkt:

Även om vi i Sverige rent intellektuellt kan se på EU som ett fredsprojekt, uppstår aldrig samma känslomässiga engagemang som hos dem som på nära håll har upplevt krigets fasor.

Tusen platser runt om i Sverige som speglar vår ekonomiska historia från vikingatid till nutid. En lysande idé för en guidebok.

Fånga platsen – guide till Sveriges företagsamma historia (SNS förlag) av DN:s förre chefredaktör Anders Johnson bjuder på en helt ny resa genom Sverige. En resa som förklarar grunden för vår välfärd med Kockums, Bulltofta och Tetra Pak.

Manliga journalister blir murvlar. De med vassare penna – eller tuffare tag på tangenterna – klassas som publicister.

Men för kvinnor med vässad penna har funnits ett alldeles speciellt uttryck:

Pennskaft.

Få har nått nivån, få utom legendariska Barbro Alving. Och så Marianne Höök. Men sedan hon skrev sin sista one liner, ”sorry, jag orkar inte mer”, och tog sitt liv har det varit märkligt tyst om denna glamourösa superskribent.

Historierna dog med henne.

Nu tar Annette Kullenberg oss med till en svunnen tid i sin Höökbiografi med den behändiga titeln Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet (Atlas).

Efter Kullenbergs utfall mot Pär Nuder i Nordegren i P1 22/10, där hon undrade varför han skriver en bok, han som inte kan skriva, vore det förstås lockande att säga ”skall hon säga…”

Men Kullenberg kan berätta historier. Fast sanningshalten kan ifrågasättas: påståendena om Hööks förhållande med Olof Palme och incest i Sunne lyckas hon inte föra i bevis.

”Man bör ha belägg innan man för vidare löst skvaller med politiska förtecken. Och det är det tveksamt om Annette Kullenberg har när hon skriver om Olof Palmes relation till Marianne Höök”, konstaterar professor emeritus Stig Hadenius.

Självklart. Men underhållande läsning är det – även om Kullenberg borde ha varit mer generös med pennskaftets texter. De har udd. Vad sägs om sågningen av en film 1955: ”Det är fel attt säga att detta är botten‚ botten har gått ur!”

Hennes formuleringar verkar så lätta – Kullenberg mer än antyder att många helt enkelt var lån – men tillkom uppenbarligen med stor möda: i boken Vän av ordning från 1968 skriver autodidakten Höök att journalistyrket är förfärligt ”eftersom man ständigt har behov av större begåvning och mer kunskaper än vad man besitter”.