Svenska staten säljer vapen till Saudiarabien. Utan bruksanvisning om mot vem de får användas. Utan krav på demokrati i landet och respekt för mänskliga rättigheter – också för kvinnor.

Annars blir det inga affärer.

Men Ikea måste kräva respekt för kvinnors rättigheter, trots att det högst sannolikt drabbar affärerna. Självklart.

Eller?

Jag är inte helt säker;  låt oss säga att juryn fortfarande är ute.

Hur svensk möbeljätten än är, hur blågul den än står på alla håll i världen så är Ikea inte ett skyltfönster för svensk demokrati. Det är en affärsverksamhet byggd på pressade priser och platta paket.

Visst är det olustigt att Ikea retuscherar bort kvinnor från sin katalog – men alternativet är att katalogen annars förmodligen dras in.

Det går att hävda att ett företag idag måste satsa på CSR, alltså ta ansvar för samhället omkring sig utöver själva affärerna. Det är rentav rimligt att mena att ett företag inte ska tumma på sina värderingar och kröka rygg.

Men då är inte bortretuscherade kvinnor det stora problemet, då borde diskussionen gälla närvaro i länder med tvivelaktig demokrati överhuvudtaget. Och i den diskussionen är Ikea långt ifrån ensamt.

Kvinnosynen i Saudiarabien är vidrig. Urtida. Misogyn.

Det går aldrig att acceptera att kvinnor inte får synas i det offentliga rummet, inte får köra bil, inte röra sig ute utan en man vid sin sida – minns pilgrimerna som nyligen skickades hem till Nigeria för att de inte hade manligt ressällskap.

Men är det alldeles säkert att just Ikea ska ändra på detta? Medan svenska staten fortsätter sin vapenhandel.

—————

Under dagen har Ikea gått ut och beklagat retuscheringen och säger att det står i konflikt med företagets värderingar.

Helt nytt – och alldeles väntat.

Partiledardebatten i SVT:s Agenda under söndagskvällen samlade de nya namnen, de nya ansiktena, de nya konstellationerna. Men frågorna var gamla:

Ungdomsarbetslösheten. Vapenexporten. Skolpolitiken. Kärnkraften. Skatterna – för pensionärer. Vinster i välfärden.

Senast partiledarna stod så här representerade Mona Sahlin S; Håkan Juholt ställde som känt inte upp. Nu stod Stefan Löfven (S) på samma sida i studion som Jimmie Åkesson (SD), utan risk för sammanblandning i politiken. Jonas Sjöstedt (V) var också ny i det rödgröna laget. Och Gustav Fridolin (MP) hade nyaste snittet på kostymen.

Men något enat lag handlar det inte om.

Och alliansens som utöver stabila statsfinanser haft just enigheten som trumf började med att exponera sin inre splittring: Annie Lööf (C) vill ha lägre ingångslöner för unga, medan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) upprepade att denna regering inte sänker löner, den höjer.

”Regeringen har misskött den här frågan”, sade Löfven och radade upp siffror om ungdomsarbetslösheten, ”det måste hända mer”.

Men sanningen är att ingen har något riktigt bra förslag på hur sysselsättningsutvecklingen ska vända.

Skatterna var en central fråga – och här hade S besked att ge: jobbskatteavdraget ska finnas kvar, men för höginkomsttagarna väntar dubbel värnskatt. Vid inkomster över en miljon per år ska jobbskatteavdraget bort.

Men mest hettade det till i debatten om energin. För medan fackbasen Löfven ville ha kärnkraft så måste S-basen Löfven företräda partilinjen. Hans tulipanaros är att tala för en bred överenskommelse som skulle hålla över ett val och inbjuda till samtal. Om energibehovet. Eller som Jan Björklund (FP) sade: ”Jag förstår inte vad han säger.” För ja, det handlar om kärnkraften. Och den frågan försöker Löfven hålla på armslängds avstånd.

Roligast var Jonas Sjöstedts beskrivning av Jan Björklund (FP) ”mannen som föreslår allt som inte funkar” – apropå euron. Mest förutsägbar Jimmie Åkesson som inte talat många sekunder innan invandringen fick klä skott för arbetslösheten. Enda kvinna Annie Lööf. Mest sliten Göran Hägglund.

Kvällens huvudpersoner var ändå Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, ledarna för de överlägset största partierna och rimligen de två statsministerkandidaterna i nästa val.

Om dem kan bara sägas att det inte slår gnistor när de möts. Lågmält, nästan surmulet, tog de mått av varandra. Resonerade och resonerade och resonerade, radade fakta och kritiserade motståndaren.

Trots att de är så förvillande lika.

Det innovationspolitiska råd som S lanserade i veckan fick ett föraktfullt tummen ner av Reinfeldt: ”fika tillsammans”.

Han hade skäl att se bekymrad ut:

Det var Löfvens första partiledardebatt. För honom handlade det om att inte göra bort sig. Och där lyckades han. Så blev han kvällens vinnare.

Hans åsikter och argument kunde ha varit Reinfeldts. Men medan S kan kritisera ur oppositionsläge så har M makten – och ansvaret för det som inte är rätt.

För också en blind höna hittar ett korn och Jonas Sjöstedt har rätt när han recenserar alliansen:

”Vem man än röstar på av er fyra så är det Reinfeldt som bestämmer.”

Lika som bär.

En mörk, en blond. En kvinna, en man. En moderat, en socialdemokrat. Men i övrigt är Magdalena Andersson (S) och Anders Borg (M) nästan identiska.

Lika som bär.

Tror du mig inte så titta på deras första offentliga möte som ekonomiska talespersoner för Sveriges två största partier i Aktuellt igår. Två oändligt försiktiga och allvarliga generaler står där oroliga för sysselsättningsutvecklingen, men ännu mer oroliga för att något skulle störa statsfinanserna.

Finanserna, sa Bill.

Finanserna, sa Bull.

Magdalena Anderssons enda beröm till Borg handlade mycket riktigt just om de välskötta finanserna. Och det mesta tyder på att Sverige i henne skulle få en lika försiktig rikshushållare.

Nu menar jag inte alls att de prioriterar fel, vad illa skötta statsfinanser kan göra med att land fick vi alldeles för tydliga bevis på i Sverige i början av 90-talet. Och runt om Europa just nu.

Men idélösheten i övrigt är förbluffande. Tyvärr verkar de två också lika när det gäller att hitta sätt att bryta sysselsättningsutvecklingen.

Medan Anders Borg igår presenterade  en vårbudget som väntar på höst så presenterar Magdalena Andersson tillsammans med S-ordföranden Stefan Löfven idag på DN Debatt en vårmotion med ”särskilda satsningar” på unga – där kärnan är att människor har eget ansvar för att bli anställningsbara. Hel trätt – men det kunde lika gärna ha sagts från allianshåll.

Det är inte bara trångt i mitten i svensk politik just nu. Det är lite tomt också.

Ett ”oförlöst” New York. Liverpool. Glasgow. Oakland. Och – naturligtvis – Chicago.

Malmö påminner om en rad andra städer, till dem som panelen på årets Malmömöte nämnde igår kan läggas Berlin och Portland.

Men framför allt är Malmö naturligtvis just Malmö med stadens hot och möjligheter.

I den SWOT-analys som Tove Lifvendahl, Ylva Johansson (S), Ilmar Reepalu (S), Stefan Bengtsson och Anna Kinberg Batra (M) var hoten inte oväntat brist på jobb och dåliga skolor – eller snarare så här:

Malmös framtid hänger på att dessa hot vänds till möjligheter, lyckas utnyttja Malmös fördel med en ung befolkning och ett nyskapande näringsliv.

Det har sagts förr, precis som Tove Lifvendahl konstaterade, ska något hända krävs det politiskt mod.

En utmaning för beslutsfattare på alla nivåer:

Prioritera.

Inte allt åt alla – utan all kraft på utbildning och företagsamhet.

Tiggarens nöd tvingar oss välja, slås fast i P1-morgon:

Gå förbi. Utan att möta blicken.

Se tiggaren i ögonen och säga nej.

Eller skänka en slant – väl medveten om att det antagligen inte är så klokt. I värsta fall hamnar pengarna i händerna på samvetslösa slavdrivare inblandade i människohandel, i bästa fall uppmuntrar det bara en person att stanna kvar i denna ovärdiga fattigsyssla istället för att tvingas skaffa ett riktigt jobb.

Svårt:

Det handlar ju om att fatta ett väl övervägt beslut, ett beslut där moral och humanism vägs in, på ingen tid alls.

Ett i-landsproblem – visst.

Och av de två människor som möts dessa få sekunder är det tiggaren som har det svårare. Självklart.

Men likafullt är det knepigt varje gång en mamma med ett lite barn i knäet räcker fram sin pappmugg eller mannen utan ben utanför Hemköp möter min blick och min nioåring undrar varför han sitter där han sitter. Varför ingen hjälper honom på riktigt?

Jag försöker svara. Det går så där.

De vill sälja din bostadsrtt. Eller ditt hus.

Lyckas de får de en del av vad köparen betalar. Rimligt, ett bra system med morot och piska som får mäklaren att göra sitt bästa

Misslyckas de får de ingenting …

Nehej, ”gratis eller sålt” är tydligen snart historia. Fastighetsmäklarna vill ha betalt hur som helst, skriver Sydsvenskan idag: Startavgift.

Rimligt? I princip, mäklaren gör ju ett jobb, investerar lite tid och arbete och tar en viss risk med ett nytt objekt.

Allt handlar om hur det hela utformas. Det får inte finnas något incitament i det hela som gör att mäklaren tar på sig osäljbara objekt eller lovar mer än vad som går att hålla bara för att locka in kunden i processen och ta betalt. Och sedan struntar i att aktivt sälja.

Lite illavarslande är det att idén dyker upp nu när fastighetsmarknaden gått i stå.

Storbankerna gör jättevinster mitt i krisen.
Finansminister Anders Borg (M) rasar mot bankerna. Tar till brösttoner, gör sig stöddig:
What else is new?
Borg menar att hårdare kapitaltäckningskrav kommer att kapa vinsterna. Han talar om höjd bankskatt.
Vi bankkunder är luttrade.Vi räknar med att bankerna hittar på ett sätt att skicka alla kostnader vidare, precis som de gör med risken. Går det bra gör banken vinst, går det illa står skattebetalarna för fiolerna.

Eftersom banker inte kan tillåtas gå omkull.
Hur som helst är det du och jag som betalar.
Bankerna vet det.
Vi vet det.
Och egentligen vet också Borg det.

I ena laget Storbritannien och Tjeckien. I det andra 25 EU-länder. Och bland dem – lyckligtvis – Sverige.

Så ser läget ut efter måndagskvällens toppmöte i Bryssel.

Om pakten kommer att bli bra, om det kommer att fylla sitt syfte, lösa krisen och skapa ny tillväxt i Europa, är alldeles för tidigt att säga. Men åtminstone finns chansen att pakten utvecklas i en riktning som är bra också för Sverige.

Nu när Sverige valt att agera i den union vi är med i.

Det finns flera punkter på agendan. Men viktigast på toppmötet i Bryssel är den finanspolitiska pakten som länderna måste bli överens om.

Alternativet är bara förfärligt.

Det gick inte så bra vid förra försöket i december: EU:s Gossen Ruda, Storbritannien, satte sig som så ofta förr i EU:s historia på tvären och David Cameron lade in sitt veto – ett veto som kritiserades också på hemmaplan då varken han eller någon annan kunde säga vad det var ett veto emot.

Sedan dess har reglerna i finanspakten klarnat en hel del. Men kärnan är det som sagts från början: regler för ordning i statens finanser.

Vilket egentligen inte borde behövas, eftersom tillväxt- och stabilitetspakten redan innehöll de viktigaste reglerna. Problemet var att euroländer med jättarna Tyskland och Frankrike i spetsen bröt mot dem. Följden ser vi nu.

I kväll ska alltså Fredrik Reinfeldt (M) förhandla om Sveriges medverkan i europakten mot rätten att sitta med på eurotoppmöten. Kraven är att Sverige inte ska tvingas följa de nya budgetreglerna och nejet till euron ska respekteras.

Bra finanser har Sverige redan, så det är bara att hoppas på bra spridningseffekter av det svenska fögderiet.

Idag gäller det. Partiledarna tar mått av varandra i riksdagen. Frågorna står på rad:

Hur ska Annie Lööf vända kräftgången för C?

Är det Göran Hägglunds sista debatt som partiledare?

Ska Jan Björklund tala om skolan?

Har Fredrik Reinfeldt något intressantare på hjärtat än ”allmänintresse”?

Har Gustav Fridolin valt lag?

Jonas Sjöstedt kommer att låta empatisk och ny och övertygande, men är det samma gamla V?

Hittar Jimmies Åkesson någon annan förklaring till samhällsproblemen än invandringen?

Och, framför allt, kommer Håkan Juholt att säga något av vikt som han inte tar tillbaka innan kvällen?