Tiggarens nöd tvingar oss välja, slås fast i P1-morgon:

Gå förbi. Utan att möta blicken.

Se tiggaren i ögonen och säga nej.

Eller skänka en slant – väl medveten om att det antagligen inte är så klokt. I värsta fall hamnar pengarna i händerna på samvetslösa slavdrivare inblandade i människohandel, i bästa fall uppmuntrar det bara en person att stanna kvar i denna ovärdiga fattigsyssla istället för att tvingas skaffa ett riktigt jobb.

Svårt:

Det handlar ju om att fatta ett väl övervägt beslut, ett beslut där moral och humanism vägs in, på ingen tid alls.

Ett i-landsproblem – visst.

Och av de två människor som möts dessa få sekunder är det tiggaren som har det svårare. Självklart.

Men likafullt är det knepigt varje gång en mamma med ett lite barn i knäet räcker fram sin pappmugg eller mannen utan ben utanför Hemköp möter min blick och min nioåring undrar varför han sitter där han sitter. Varför ingen hjälper honom på riktigt?

Jag försöker svara. Det går så där.

De vill sälja din bostadsrtt. Eller ditt hus.

Lyckas de får de en del av vad köparen betalar. Rimligt, ett bra system med morot och piska som får mäklaren att göra sitt bästa

Misslyckas de får de ingenting …

Nehej, ”gratis eller sålt” är tydligen snart historia. Fastighetsmäklarna vill ha betalt hur som helst, skriver Sydsvenskan idag: Startavgift.

Rimligt? I princip, mäklaren gör ju ett jobb, investerar lite tid och arbete och tar en viss risk med ett nytt objekt.

Allt handlar om hur det hela utformas. Det får inte finnas något incitament i det hela som gör att mäklaren tar på sig osäljbara objekt eller lovar mer än vad som går att hålla bara för att locka in kunden i processen och ta betalt. Och sedan struntar i att aktivt sälja.

Lite illavarslande är det att idén dyker upp nu när fastighetsmarknaden gått i stå.

Storbankerna gör jättevinster mitt i krisen.
Finansminister Anders Borg (M) rasar mot bankerna. Tar till brösttoner, gör sig stöddig:
What else is new?
Borg menar att hårdare kapitaltäckningskrav kommer att kapa vinsterna. Han talar om höjd bankskatt.
Vi bankkunder är luttrade.Vi räknar med att bankerna hittar på ett sätt att skicka alla kostnader vidare, precis som de gör med risken. Går det bra gör banken vinst, går det illa står skattebetalarna för fiolerna.

Eftersom banker inte kan tillåtas gå omkull.
Hur som helst är det du och jag som betalar.
Bankerna vet det.
Vi vet det.
Och egentligen vet också Borg det.

I ena laget Storbritannien och Tjeckien. I det andra 25 EU-länder. Och bland dem – lyckligtvis – Sverige.

Så ser läget ut efter måndagskvällens toppmöte i Bryssel.

Om pakten kommer att bli bra, om det kommer att fylla sitt syfte, lösa krisen och skapa ny tillväxt i Europa, är alldeles för tidigt att säga. Men åtminstone finns chansen att pakten utvecklas i en riktning som är bra också för Sverige.

Nu när Sverige valt att agera i den union vi är med i.

Det finns flera punkter på agendan. Men viktigast på toppmötet i Bryssel är den finanspolitiska pakten som länderna måste bli överens om.

Alternativet är bara förfärligt.

Det gick inte så bra vid förra försöket i december: EU:s Gossen Ruda, Storbritannien, satte sig som så ofta förr i EU:s historia på tvären och David Cameron lade in sitt veto – ett veto som kritiserades också på hemmaplan då varken han eller någon annan kunde säga vad det var ett veto emot.

Sedan dess har reglerna i finanspakten klarnat en hel del. Men kärnan är det som sagts från början: regler för ordning i statens finanser.

Vilket egentligen inte borde behövas, eftersom tillväxt- och stabilitetspakten redan innehöll de viktigaste reglerna. Problemet var att euroländer med jättarna Tyskland och Frankrike i spetsen bröt mot dem. Följden ser vi nu.

I kväll ska alltså Fredrik Reinfeldt (M) förhandla om Sveriges medverkan i europakten mot rätten att sitta med på eurotoppmöten. Kraven är att Sverige inte ska tvingas följa de nya budgetreglerna och nejet till euron ska respekteras.

Bra finanser har Sverige redan, så det är bara att hoppas på bra spridningseffekter av det svenska fögderiet.

Idag gäller det. Partiledarna tar mått av varandra i riksdagen. Frågorna står på rad:

Hur ska Annie Lööf vända kräftgången för C?

Är det Göran Hägglunds sista debatt som partiledare?

Ska Jan Björklund tala om skolan?

Har Fredrik Reinfeldt något intressantare på hjärtat än ”allmänintresse”?

Har Gustav Fridolin valt lag?

Jonas Sjöstedt kommer att låta empatisk och ny och övertygande, men är det samma gamla V?

Hittar Jimmies Åkesson någon annan förklaring till samhällsproblemen än invandringen?

Och, framför allt, kommer Håkan Juholt att säga något av vikt som han inte tar tillbaka innan kvällen?

Smör, grädde, kärlek.
Så ser receptet ut.
En gammal dement människa glömmer lätt att äta och får inte i sig den näring hon behöver.
Men dementa gamla lever inte isolerade. Det finns människor runt dem, människor med uppgift att ta hand om.
90-åriga Anneli Möller vägde 35 kg få hon dog.
Det betyder att hon svalt ihjäl.
På Caremas boende serverades varken smör, grädde eller kärlek.

Tryck. Tryck bara. Tryck rätt.
Hur svårt är det att vara riksdagsman? Hur utmanande, kreativt, svårt?
Inte särskilt, om man går tro Anne- Marie Pålsson, Moderaten och Lundaekonomen som fått nog och hoppat av politiken.
Hon vill inte bara finna sig i att hennes parti plötsligt bytte ideologi och blev ”nya” M, ett ”arbetarparti”.

Hon vill inte bara leverera det stöd, de knapptryck, som partiledningen kräver i kammaren.

Hon trodde att riksdagsmän förväntas tänka själv och ta ansvar för dina tankar.
Hon hade fel.
Hon blev besviken.

Boken ”Knapptryckarkompaniet” blir i bästa fall en blåslampa i makten bak.
I värsta fall bara en bekräftelse på att politikerföraktet står på stadig grund.

På Södra förstadsgatan vajar julbelysningen i den tilltagande vinden.
På Davidshalls torg står granen grön och grann.
På Gustav vajar paketen i trädet.
Malmö är pyntat.
Och idag fylls faktiskt kyrkorna. Av folk med saffran i blick. Hosianna.
Handlarna har väntat på detta. Efter en varm höst då kunderna hållit hårt i plånboken – visst håller Anders Borg syndafloden stången, men hur länge? – är det nu årets vinst ska göras.
Nästan 7000 per man, 65,2 miljarder, väntas vi spendera denna julmånad. Om man får tro HUI – och det brukar man kunna göra.
Deras prognoser är liksom självuppfyllande.
Och det sista vi slutar tro på Tomten.

Mitt i prick, Martin Gelin, DN Kultur:

Det har länge varit orimligt att låta en procent av den mest radikala vänstern bli talesmän för 99 procent av den amerikanska medelklassen.

Polisen har kört iväg demonstranterna som hade slagit läger i Zuccotti Park på Manhattan.

Äntligen.

Först när extremvänsterns mesta tokstollar tystnar går det att föra ett konstruktivt samtal om bakgrunden till bankkris, finanskris, skuldkris. Det räcker inte att hojta högt om ”de rikas” girighet och livets allmänna orättvisor, åtminstone inte om man vill ha en förändring. Vilket merparten av Occupy Wall Street-rörelsen trots allt verkar vilja.

Fast det är kanske inte förändring extremvänstern vill ha. Utan en fiende. ”Den andre”.

Som de självrättfärdiga sedan vill ta sig rätten att röja undan.

Ett tankemönster svårt att utrota, uppenbarligen.