Tryck. Tryck bara. Tryck rätt.
Hur svårt är det att vara riksdagsman? Hur utmanande, kreativt, svårt?
Inte särskilt, om man går tro Anne- Marie Pålsson, Moderaten och Lundaekonomen som fått nog och hoppat av politiken.
Hon vill inte bara finna sig i att hennes parti plötsligt bytte ideologi och blev ”nya” M, ett ”arbetarparti”.

Hon vill inte bara leverera det stöd, de knapptryck, som partiledningen kräver i kammaren.

Hon trodde att riksdagsmän förväntas tänka själv och ta ansvar för dina tankar.
Hon hade fel.
Hon blev besviken.

Boken ”Knapptryckarkompaniet” blir i bästa fall en blåslampa i makten bak.
I värsta fall bara en bekräftelse på att politikerföraktet står på stadig grund.

På Södra förstadsgatan vajar julbelysningen i den tilltagande vinden.
På Davidshalls torg står granen grön och grann.
På Gustav vajar paketen i trädet.
Malmö är pyntat.
Och idag fylls faktiskt kyrkorna. Av folk med saffran i blick. Hosianna.
Handlarna har väntat på detta. Efter en varm höst då kunderna hållit hårt i plånboken – visst håller Anders Borg syndafloden stången, men hur länge? – är det nu årets vinst ska göras.
Nästan 7000 per man, 65,2 miljarder, väntas vi spendera denna julmånad. Om man får tro HUI – och det brukar man kunna göra.
Deras prognoser är liksom självuppfyllande.
Och det sista vi slutar tro på Tomten.

Mitt i prick, Martin Gelin, DN Kultur:

Det har länge varit orimligt att låta en procent av den mest radikala vänstern bli talesmän för 99 procent av den amerikanska medelklassen.

Polisen har kört iväg demonstranterna som hade slagit läger i Zuccotti Park på Manhattan.

Äntligen.

Först när extremvänsterns mesta tokstollar tystnar går det att föra ett konstruktivt samtal om bakgrunden till bankkris, finanskris, skuldkris. Det räcker inte att hojta högt om ”de rikas” girighet och livets allmänna orättvisor, åtminstone inte om man vill ha en förändring. Vilket merparten av Occupy Wall Street-rörelsen trots allt verkar vilja.

Fast det är kanske inte förändring extremvänstern vill ha. Utan en fiende. ”Den andre”.

Som de självrättfärdiga sedan vill ta sig rätten att röja undan.

Ett tankemönster svårt att utrota, uppenbarligen.

Det måste finnas övergångsregler.

Den som ger sig i politiken ska inte riskera att stå utan försörjning efter nästa val. Den som lämnar sitt jobb för att fatta våra gemensamma beslut ska kunna räkna med smör på brödet under sökandet efter ett nytt jobb.

Men härifrån är steget långt till det absurda försörjningssystem som före detta riksdagsledamöter idag får del av. De kan sluta jobba vid femtio och ha försörjningen tryggad fram till pensionen – om de suttit i riksdagen i sex år.

Orimligt – och orättvist med tanke på att andra arbetslösa kan räkna med försörjning i två år.

Då talar vi inte längre om tryggad försörjning. Då talar vi om ett frälse.

Detta leder til politikerförakt och är på inget sätt förenligt med arbetslinjen. Den ska gälla alla. Politikerna måste ställa samma krav på sig själv som på andra

Nu ska lyxpensionerna utredas. Utmärkt. Utred för reda.

Biståndsminister Gunilla Carlsson är, med rätta, irriterad över Palestinagruppernas skrift Kolonialism och apartheid – Israels ockupation av Palestina, framtagen med skattemedel av Forum Syd, som biståndsorganet Sida anlitar för information.

”Här finns ståndpunkter som ensidigt tar ställning i en fruktansvärd konflikt. Ena parten demoniseras och man tar tydligt ställning och bedriver opinionsbildning. Men det ska inte skattebetalarnas pengar användas till”, säger Carlsson till SvD.

Känslig fråga.

Dessutom verkar hon ha rätt i kritiken, för det står bland annat så här:

”För att bevara status quo har Israel utvecklat ett system av maktutövning som syftar till att behålla kontrollen över palestinierna och isolera dem från israelerna. Systemets grundprinciper är separation och systematisk diskriminering. Jämförelser med det tidigare sydafrikanska apartheidsystemet har blivit allt mer relevanta.”

Det är fel nummer ett.

Fel nummer två:

Myndigheter ska inte syssla med opinionsbildning.

Men att en minister går in och vill styra innehållet i en text som en myndighet tagit fram blir likafullt anmärkningsvärt. Ministerstyre.

Trippelfel, alltså.

Om något verkar vara för bra för att vara sant så är det i regel jox.

Att Saab skulle räddas av Kina verkade nästan för bra för att vara sant – även om kris och möjlighet påstås vara samma ord på kinesiska.

Det visade sig vara för bra för att vara just det. Jox. Åter en gång.

General Motors släpper inte tekniklicenserna om Saab blir kinesiskt – av rent affärsmässiga skäl: viktig information hamnar i händerna på en potentiell konkurrent. Detta lär stoppa affären med Pang Da och Youngman.

Men snackekonstens mästare, Saabs VD Victor Muller, är fortsatt fylld av tillförsikt: ”Det finns alltid alternativ men vi har begränsad med tid”, säger han till P4 Väst.

Tur att en annan pratglad, förre näringsministern Maud Olofsson (C),  förstod att hålla Saab på armslängds avstånd. Vad svenska skattebetalare inte behöver är en bilfabrik som inte producerar bilar och som tycks vara omöjlig sälja.

Hur ser framtidens Volvo ut?

Jo, vid fredagens presskonferens i Peking framkom att det skall säljas 800 000 Volvobilar år 2020, och det numera Kinaägda märket skall kännetecknas av:

1) Säkerhet.

Logiskt, i linje med Volvotraditionen.

2) Miljötänkande.

Helt i tiden.

3) Lyx.

Va?

Den mer luxuösa Volvon är alltså summan av svensk jämlikhet och kinesisk kommunism.

Outgrundliga äro marknadsekonomins vägar.

Med tanke på hur mycket stryk Socialdemokraterna fick i höstens val i skattefrågor, så är inte Ekots nyhet särskilt överraskande:

När kriskommissionen (S) på tisdagen lägger fram sina förslag ingår en önskan om en bred uppgörelse över blockgränsen kring skattepolitiken.

Det vore inte första gången Socialdemokraterna lyckades splittra de borgerliga genom skatteuppgörelser. ”Den underbara natten” är klassisk, då S, FP och C gjorde upp. Till exempel.

Det är heller inte första gången en propå hörs om ännu en blocköverskridande skattereform. På DN Debatt i oktober 2009 efterlyste tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt (S) och professorn och skatteexperten Sven-Olof Lodin legitimitet för skatter som utformats ”efter noggrann analys och med största omsorg för medborgarnas välfärd” istället för ”dagens kortsynta manövrerande i skattepolitiken”.

Svenskarna skulle må bra av fler underbara nätter.

Blåsta av Norge? På 55 miljarder?
Det är dags att protestera.
Igen.

Idag är det julafton för Sveriges bönder, skriver Dagens Industri.

Det är nämligen så att EU:s jordbruksstöd, totalt 5,6 miljarder kronor för svenskt vidkommande, betalas ut.

Den gård som får mest är Björnstorps slott utanför Genarp, 6 658 927 kronor.

Vi gratulerar ägaren, Thure Gabriel Gyllenkrok.

För övrigt anser vi att EU:s gemensamma jordbrukspolitik, cap, bör förstöras.

Eller åtminstone genomgå en rejäl reform.