Som ordförande kan han naturligtvis förväntas att följa kongressbeslut.

Men likafullt vet vi vad han tycker:

Stefan Löfven vill ha kärnkraft. Ny kärnkraft.

Han vet vad det betyder för jobben. Och han vet vad jobben betyder för välfärden.

Kort sagt: den nye S-ordföranden förstår varför kärnkraft – i brist på annan prisvärd klimatvänlig energi   – är kommunalarens bästa vän. Nu återstår bara att argumentera så att också Kommunal och S begriper detta.

Ny, bättre teknik är vägen till en klimatsmartare värld.

USA har lovar delta i klimatförhandlingarna också framöver, men energiminister Steven Chu tror mer på teknikutveckling än på bindande avtal för att minska koldioxidutsläppen, rapporterar Vetenskapsradion:

Det handlar om att utveckla alternativa energikällor och koldioxidlagring – och sätta ett pris på utsläppen.

Fast det mest intressanta i sändningen är hur denne minister – tillika Nobelprisad vetenskapsman – ser på sitt jobb.

Eller snarare sina kollegers:

”I don’t talk like a politican, I try to tell the truth.”

Stockholmsarrogans eller ren okunnighet?

Hur som helst är DN ute och cyklar när tidningen idag på ledarplats buntar ihop ”citytunnlar, Hallandsåsbyggen och Botniabanor” och talar om ”skrytbyggen på sträckor där nästan ingen åker”.

Detta apropå den utfrågning om järnvägskaoset igår i riksdagen som trafikutskottet tagit initiativet till.

Självfallet är det ett problem om kapacitetsbrist på rälsen gör det omöjligt att nå de nya satsningarna och om dåligt underhåll stoppar upp trafiken på befintliga spår. Men att bunta ihop Botniabanan och Malmös nya citytunnel och låt förstå att verkligheten på dessa två är en och densamma är att fara fram med osanning.

Citytunneln kortar resvägar i en region på 3,7 miljoner människor – vilket DN i Mälardalen inte riktigt lyckas se.

Den nära förestående kapacitetsbristen här kommer trots allt inte bara att drabba det regionala pendlandet, utan hela Sveriges tågtrafik, senast när bron över Fehmarn bält öppnas.  Fler fasta förbindelser behövs, både mellan Helsingborg och Helsingör och mellan Malmö och Köpenhamn.

Tyvärr är DN inte ensam i sin Stockholmsfixering, vilket debatten mellan SJ-ordförande Ulf Adelsohn och kommunalrådet Ilmar Reepalu  i Studio Ett igår tydligt visade. Att fasta förbindleser som skall stå klara om 15-20 år måste börja planeras nu hade SJ-ordföranden föga förståelse för, fullt upptagen som han är med att de akuta problemen med dåligt underhållna tåg på vintrig räls klaras av.

För beslutsfattare gäller det dock att kunna ha två tankar i skallen samtidgt: nu och sedan.

Självfallet måste illa underhållen räls och slitna tåg åtgärdas så att trafiken kan gå nu. Men lika självklart är att det måste planeras för framtiden. Så att inte kapacitetsbrist på järnvägen stoppar den ekonomiska utvecklingem, välstånd och välfärd, om några decennier. När vi väl står där är det för sent att sätta igång och planera för ”nya skrytbyggen”.

Carl-Henric Svanberg kan inte engelska. Insikten kommer nästan som en chock när jag ser Svanbergs ursäkt i Aktuellt.

Mannen som är svenskt näringslivs gullgosse och nu gör internationell karriär i brittiska BP talar inte flytande engelska. Eller för att raljera: Svanberg ger bad English ett ansikte.

Nu handlar rubrikerna om att han riktat sig till ”vanliga människor”, de som drabbats av oljeläckaget och talat om ”small people”, som i värsta fall översätts som ”mindre värda” eller kortväxta.

Och det är självfallet illa:

Att BP som redan sitter riktigt djupt i smeten, bokstavligen, inte dubbelkollar ett uttalande värt miljarder innan styrelseordföranden öppnar munnen är helt obegripligt – de som jobbar nära Svanberg måste ju redan veta att hans engelska lämnar en del övrigt att önska.

BP framstår som oprofessionellt. Kriskommunikation är krävande – och Svanberg lever inte upp till kraven.

Men värre är kanske ändå vardagen:

Språket är Svanbergs främsta arbetsredskap, det är med orden som han uttrycker sitt ledarskap. Och på ett främmande språk blir man alltid lite mindre briljant, lite mindre exakt, till och med då man behärskar det väl.

Hur bra ledare är då den som inte ens talar sitt arbetsspråk flytande?

Alliansen har lyckats desarmera kärnkraftsfrågan.

Kompromissen går ut på att dagens förbud mot nya reaktorbyggen hävs den 1 januari 2011 och inte i augusti i år som det först var tänkt.

Sven Bergström, en av de centerpartister som hotat med uppror, är nöjd:

”Det är jätteviktigt att vi låter väljarna få chansen att säga sitt i denna fråga.”

Uppgörelsen innebär också att regeringen tydligt måste göra klart att nya kärnkraftverk inte kommer att få några statliga subventioner, vare sig direkta eller indirekta.

Att det nuvarande förbudet får fyra månaders respit är knappast något att hetsa upp sig över: huvudsaken är att det försvinner.

Och att staten inte skall subventionera nya reaktorer är självklart – skall kärnkraftverk byggas skall det självfallet vara lönsamt.

Regeringen tycks ha hittat en utmärkt utväg.

Fast det håller oppositionsledaren Mona Sahlin (S) förstås inte med om:

”Jag tycker att det här är en katastrof för långsiktigheten i svensk energipolitik och för svensk industris behov av långsiktiga besked”, säger hon till TT.

En katastrof? Fyra månaders fördröjning med att ta bort en lag med 30 år nacken? Sahlin har drabbats av valfeber.

Om Sverige får en vettigare energipolitik kan det vara värt några månaders väntan.

Ett viktigt inslag i en klok, långsiktig energipolitik är att dörren för ny kärnkraft hålls öppen. Det största hotet mot en sådan politik är rött och grönt: vinner oppositionen valet kommer lagen som river upp stopplagen att rivas upp.

”Ja, eftersom vi inte vill bygga ny kärnkraft eftersom det är dyrt, det är osäkert och det är farligt, så kommer det självklart inte att finnas någon lag som möjliggör detta om det blir en rödgrön regering”, säger Sahlin.

Däremot har Mona Sahlin inga invändningar mot investeringar i befintliga reaktorer för att höja effekten och förbättra driften.

Av detta lär vi oss att med en rödgrön regering är gammal kärnkraft en billig, säker och ofarlig energikälla medan ny kärnkraft förutsätts vara inte bara dyr utan också osäker och farlig.

Den analysen övertygar inte.

Om det blir en rödgrön valvinst lovar Socialdemokraternas näringspolitiske talesperson Tomas Eneroth att riva upp den nya lagen om att tillåta att nya rektorer får ersätta gamla.

Det skrev TT på torsdagseftermiddagen.

Och en knapp halvtimme senare kom ett annat TT-telegram:

Kärnkraften måste finnas med i en framtida energiförsörjning, säger Metallbasen Stefan Löfven.

Behovet av kloka blocköverskridande överenskommelser kan knappast göras tydligare. Energipolitiken skulle lämpa sig synnerligen väl för en långsiktig uppgörelse mellan kärnkraftsrealister inom till exempel Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet.

Förbudet mot att bygga nya kärnkraftverk i Sverige upphävs i den lagrådsremiss som miljöminister Andreas Carlgren (C) presenterade på torsdagen.

Så då blir det nya kärnkraftverk?

Det är inte säkert.

Saken skall avgöras på marknaden, inte av mästrande politiker snara med idéer om tankeförbud.

Centern har redan fått mycket stryk för att detta gamla nejsägarparti har tagit sitt förnuft till fånga och gått med på en unik och välbehövlig borgerlig kompromiss om energipolitiken. C accepterar, på goda och klimatsmarta grunder, att kärnkraften kan förnyas. Men vad Centerledaren Maud Olofsson gott kan poängtera när biobränslenostalgiker och vindkraftsdrömmare höjer tonen är detta:

Det är inte säkert att marknaden finner det mödan värt att bygga ny kärnkraft.

Nya reaktorer kan bli dyra. Inte minst därför att regeringen nu kräver ett obegränsat ansvar av reaktorägarna. Bolagets alla tillgångar skall kunna tas i anspråk vid en olycka.

Inga kärnkraftsnotor skall kunna skickas vidare till skattebetalarna, inte i något läge skall det gå att krypa upp i statens knä, betonar Carlgren.

Centern har tagit modiga och viktiga steg i energipolitiken.

Hoppas att alla Centerpolitiker insett det när det skall röstas i riksdagen.

Regeringens energiuppgörelse kan vara i gungning.

I tisdagens Expressen säger den avhoppade moderate riksdagsmannen, numera politiske vilden, Göran Thingwall att han också kan tänka sig att rösta nej i riksdagen.

”Jag kan bli känd som han som sänkte hela skiten.”

I ett märkligt och osnyggt resonemang tycks Thingwall, för att säga ja till ny kärnkraft, vilja kohandla om rätten för privatläkare (som han själv) att sälja sina mottagningar.

Och nu är ju inte energiöverenskommelsen något ”skit”. Utan en alldeles förträfflig kompromiss som innehåller både stora steg för att öka takten mot en större andel förnybar energi (ett mål är minst 50 procent förnybar energi av den totala energianvändningen till 2020) och en öppning för att ersätta nuvarande tio kärnkraftsreaktorer med högst tio nya.

Men somliga centerpartister är benägna att såga uppgörelsen.

I ett inslag i Aktuellt häromdagen framträdde Solveig Ternström, Eva Selin Lindgren och Sven Bergström och de var lika avvisande till ny kärnkraft som till Centerpartiets interna demokratiprocess.

Men hittills har Centerledaren Maud Olofsson varit kaxig. I SVT:s partiledardebatt i söndags kväll sade hon angående upprorsungarna i partiet:

”Det tar jag hand om.”

Olofsson hävdade, med rätta, att energiuppgörelsen redan är beslutad i riksdagen. Den röstades igenom med 156 jaröster mot 150 nejröster den 16 juni i fjol.

Näringsutskottets betänkande 2008/09:NU25, Riktlinjer för energipolitiken, bygger på uppgörelsen. Också grundtankarna om kärnkraften finns med.

Här står till exempel:

”Utskottet står således bakom regeringens avsikt att avvecklingslagen ska avskaffas, att förbudet mot nybyggnad i kärntekniklagen ska tas bort och att tillstånd ska kunna ges till nya kärnkraftsreaktorer i syfte att successivt ersätta de nuvarande reaktorerna i takt med att dessa når sin ekonomiska livslängd.”

Till saken hör att de nu så kritiska centerpartisterna röstade ja till detta betänkande i juni 2009, inklusive grundtankarna kring kärnkraften.

Solveig Ternström röstade ja.

Eva Selin Lindgren röstade ja.

Sven Bergström röstade ja.

Nu, ett år efter energiuppgörelsen blev klar, överväger de att rösta nej till de konsekvensförslag som återstår att klubba i riksdagen, det vill säga bland annat förslag om avskaffande av avvecklingslagen och skrivningar om skärpt ansvar för kärnkraftsföretagen.

Har en riksdagsledamot inte rätt att ändra sig?

Jo, naturligtvis. Men centerpartisterna har trots allt haft rätt god tid på sig, från februari då energiöverenskommelsen presenterades, till omröstningen i riksdagen i juni. Om kärnkraftsmotståndet sitter så djupt i deras själar, varför stod de inte upp offentligt och gav luft åt sina tvivel då, under förra våren?

Tyvärr är det Maud Olofssons trovärdighet som politiker som nu ifrågasätts. När det borde vara trovärdigheten hos Ternström, Selin Lindgren och Bergström.

Kanske det till och med är så som spekulationsglada kommentatorer hävdar, att upprorsmakarna i kärnkraftsfrågan vågar sig fram på allvar först när Maud Olofsson är tilltufsad efter snytingarna hon fått i affärerna kring Saab och Vattenfall och dras med fallande opinionssiffror.

Det kan vara klokt att ha dessa aspekter i minne nu när Olofsson framställs som en intern, och föga upplyst, despot och de tvivlande centerpartisterna beskrivs som sällsynt ärliga och modiga riksdagsledamöter.

I kärnkraftsfrågan togs heder och ära av Centerledaren Thorbjörn Fälldin. Maud Olofsson går förhoppningsvis inte samma öde till mötes.

Alliansens energiöverenskommelse är historisk, den har förutsättningar att äntligen göra slut på trätor som ridit kärnkraftsfrågan sedan 1970-talet.

Uppgörelsen är värd att värna.

För Centerpartiet och Centerledaren Maud Olofsson var det inget smickrande nyhetsinslag som SVT sände på torsdagskvällen. Det hävdades att fyra riksdagsledamöter (C) inte alls var med på regeringens energiuppgörelse från den 5 februari i fjol då antikärnkraftspartiet Centern bytte fot och gick med på att tillåta ny kärnkraft.

Uppgörelsen är bra. Och modig, inte minst från Olofssons sida.

Sedan är det givetvis möjligt att den interna demokratiska processen inom Centern inte varit optimal. Även om det råder delade meningar även om den saken.

Aktuellts politiska kommentator Margit Silberstein lyfte fram att de fyra centerpartisterna Solveig Ternström, Eva Selin Lindgren, Sven Bergström och Kerstin Lundgren kan komma att rösta emot energiuppgörelsen, och att den då kan falla i riksdagen.

Så kan det bli.

Men intressant att notera när vinande partipiskor nu diskuteras är läget på den rödgröna planhalvan. Hur många av Socialdemokraternas riksdagsledamöter – särskilt bland dem från orter med kärnkraftverk eller tung elintensiv basindustri – skulle egentligen vilja ha de borgerligas energipolitik?

Tillräckligt många för att rösta igenom en välkommen energikompromiss.

Tänk om Connie Hedegaard blir lika tuff som klimatkommissionär som hon var som minister.

Det började i alla fall bra då Danmarks kandidat till kommissionen på fredagen frågades ut av EU-parlamentet och lovade att inte lägga sig platt inför det rysk-tyska gaskonsortiet:

EU inte kommer att godkänna Nord Streams gasledning genom Östersjön om inte miljökraven uppfylls, lovade Hedegaard.

Visst, det låter som att säga det uppenbara. Självfallet skall ledningen inte byggas om miljön tar stryk.

Enligt Ekot orsakade Hedegaards inställning ändå stor förvåning på det svenska regeringskansliet:

Det här har EU inget att göra med.

Beslutet är fattat.

Sverige har redan sagt ja.

Men om något så är det väl just i den här sortens gränsöverskridande projekt med en intressecocktail av ekonomi, miljö och säkerhet som unionen borde ha något att säga till om.

En hel massa, rentav.