Tidigare oroades grekerna av tanken på att inte få hjälp att rädda sin skuldsjuka ekonomi. Nu sägs nödkuren skrämma. Men ordinationen är rätt.

I samband med ett EU-toppmöte i Bryssel häromveckan klubbades ett beslut om hjälp till Grekland om den ekonomiska nöden blir akut. Det rör sig om lån från dels frivilliga euroländer, dels Internationella valutafonden, IMF.

Den senare delen av hjälppaketet sägs nu vålla oro i Aten.

”Sedan toppmötet har premiärminister Giorgos Papandreou fått information om vilka möjliga åtgärder och reformer IMF skulle kräva i utbyte mot finansiellt stöd”, säger en anonym regeringskälla till Market News International.

Åtgärderna lär vara tuffa och farhågor finns om att de skall skapa turbulens socialt och politiskt. Flera ministrar skall ha uttryckt önskemål om att kringgå IMF och försöka få fram en förmånligare europeisk lösning.

En namnlös källa på finansdepartementet i Aten dementerar uppgifterna.

Pliktskyldigt eller uppriktigt?

Skulle Grekland be om ett mjukare krispaket har övriga euroländer hur som helst goda skäl att säga nej.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel hörde till dem som vägrade godta en räddningsplan om inte IMF gavs en betydande roll. Hennes hårdnackade hållning i den frågan är lätt att förstå. Särskilt som det möjligen inte bara gäller Grekland. Fler euroländer, som Spanien och Portugal, dras med betydande underskott och kan vid behov få hjälp enligt samma modell.

Med IMF med i bilden kommer eventuella nödlån att åtföljas av strikta krav på budgetsanering. Det är högst rimligt. Ett land som undsätts vid konkursens brant kan inte gärna insistera på att fortsätta längs sin tidigare ekonomiska väg.

Risken för att Grekland behöver be om finansiellt stöd är enligt Market News International större än vad som medges officiellt.

Dementin till trots är det inte helt otänkbart att det stämmer.

Fram till slutet av nästa månad går löptiden ut för grekiska lån på 23 miljarder euro. Skulderna måste betalas med nya lån, vilket blir komplicerat. Grekerna får betala skyhöga räntor för nya krediter.

Av förklarliga skäl.

Aten mörkade sina dåliga finanser i det längsta.

Det är värt att hålla i minne om det faktiskt blir nödlån med åtföljande sanering av Greklands ekonomi.

Svårsvald medicin?

Jovisst.

Men lögner ger bitter eftersmak.

Folkpartiets Birgitta Ohlsson blir ny EU-minister efter partikollegan Cecilia Malmström, som blivit EU-kommissionär.

Det är ett utmärkt val, men ändå fel.

För att börja i fel-änden, så är hela tanken med en särskild minister för EU förlegad. Styvt femton år efter det svenska inträdet i unionen borde EU-tänk och EU-perspektiv vara stadigt förankrade i den politiska sfären. De olika fackministrarna och tjänstemännen på respektive departementen borde se det europeiska samarbetet som en naturlig förlängning av verksamheten. Då borde också behovet av en särskilt samordnande kraft för EU-frågor vara försumbart.

För det andra är Birgitta Ohlsson något så ovanligt som en färgstark och lidelsefull politiker. Att sätta henne på en av regeringens mer undanskymda poster liknar mer förvisning än befordran, i synnerhet som Ohlsson gjort sig känd som en frispråkig, rättfram och tydlig politiker med en stark och ofta väl kalibrerad ideologisk kompass.

Det är å andra sidan precis de egenskaperna som kan göra henne till en alldeles utmärkt minister. Förhoppningsvis skall varken ministersysslan eller graviditet och nedkomst hindra Birgitta Ohlsson från att sätta sin prägel på partiet, politiken och valrörelsen.

Grattis – trots allt!

Hellre lite senare och lite bättre…

Att Bulgariens utrikesminister Rumjana Zjeleva hoppar av processen för att bli kommissionär för EU:s humanitära bistånd och krisstöd är en lättnad. 

Hon var illa påläst i utfrågningen, hon kunde inte sina frågor – och hade dessutom märkliga affärer med sig i bagaget: hon anklagades för att ha mörkat att hon varit VD för ett konsultbolag för skatteplanering ända fram till i fjol, vilket är förbjudet för parlamentsledamöter i Bulgarien. Ryktena kring hennes man gäller rentav maffiakontakter.

Många menar att utfrågningen var osedvanligt hård, en ”ren tribunal”, säger Alf Svensson (KD).

Men till alla dem som nu reflexmässigt kommer att påstå att hon blev tuffare behandlad för att hon är kvinna finns bara ett att säga: nonsens.

Det blev tufft inte för att hon är kvinna – utan för att det fanns tveksamhet inför hennes kompetens. Och det duger inte.

Alla kommissionärer, oavsett kön, måste vara riktigt laddade, riktigt väl pålästa, riktigt väl insatta i sina frågor.

Som Cecilia Malmström idag.

Annars har de hamnat på fel plats.

Som Rumjana Zjeleva.

På tisdag skulle parlamentet ha röstat om den nya kommissionen – efter avhoppet skjuts detta upp.

Tråkigt, eftersom EU behöver få upp styrfart nu. Men å andra sidan långt bättre än alternativet.

Den rödgröna oppositionen har presenterat en säkerhets- och försvarspolitisk plattform.

Mycket känns väntat och välbekant. Sverige skall förbli militärt alliansfritt och grunden för detta är ett starkt svenskt försvar. FN:s fana hålls högt. Sveriges roll som pådrivande i nedrustningsfrågor betonas. Att de rödgröna inte ger sig ut på ”några äventyrligheter med ytterligare närmanden till Nato” är det Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly väljer att framhålla.

Fast lite närmare verkligheten hamnar Ohly trots allt.

I EU:s Lissabonfördrag finns en solidaritetsklausul som säger att medlemsländerna skall hjälpa varandra vid exempelvis terroristattentat men även väpnade angrepp, även om denna hjälp inte måste bestå av militärt bistånd. Detta ställer oppositionen också upp på.

Men inte nog med det. I plattformen heter det:

Vi står dessutom bakom den utvidgade solidaritetsförklaring som omfattar hela Norden. Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.

Och detta har Mona Sahlin (S) fått Lars Ohly att gå med på? Bli inte förvånad om det så småningom visar sig finnas olika tolkningar inom oppositionen om hur solidariteten skall tolkas.

Frågan är hur trovärdig den rödgröna politiken, med löften om just ett ”trovärdigt” svenskt territorialförsvar, är.

Som den säkerhetspolitiske forskaren Mike Winnerstig vid FOI konstaterade på DN Debatt härförleden:

Militärt skulle det krävas orimliga resurser för att ånyo kunna försvara oss helt själva. Politisk solidaritet och militär integration med grann- och likasinnade länder i Europa och Nordamerika ligger därför i vårt egenintresse. 75 procent av EU-länderna – motsvarande 95 procent av EU:s befolkning – har redan dragit den slutsatsen.

Även de rödgröna följer strömmen. Somliga mer motvilligt än andra, får man förmoda.

Tänk om Connie Hedegaard blir lika tuff som klimatkommissionär som hon var som minister.

Det började i alla fall bra då Danmarks kandidat till kommissionen på fredagen frågades ut av EU-parlamentet och lovade att inte lägga sig platt inför det rysk-tyska gaskonsortiet:

EU inte kommer att godkänna Nord Streams gasledning genom Östersjön om inte miljökraven uppfylls, lovade Hedegaard.

Visst, det låter som att säga det uppenbara. Självfallet skall ledningen inte byggas om miljön tar stryk.

Enligt Ekot orsakade Hedegaards inställning ändå stor förvåning på det svenska regeringskansliet:

Det här har EU inget att göra med.

Beslutet är fattat.

Sverige har redan sagt ja.

Men om något så är det väl just i den här sortens gränsöverskridande projekt med en intressecocktail av ekonomi, miljö och säkerhet som unionen borde ha något att säga till om.

En hel massa, rentav.

Gärna euroomröstning, men först en rejäl debatt under nästa mandatperiod.

Så stakar M+C+KD ut alliansens linje i eurofrågan i en debattartikel i DN. Något årtal för en ny folkomröstning förs inte fram. Till skillnad från Folkpartiet, som vill rösta redan 2011, avvaktar de övriga allianspartierna. Det är klokt.

Även varma eurovänner bör hålla huvudet kallt.

Som EU-ordförande 2001 tog Göran Persson (S) plats på världsscenen. Han blev ”Tony” med Blair och såg en skärrad Helmut Kohl äta smör. Han drev fram en utvidgning österut och började betraktas som en statsman.

Men i samtalen med Erik Fichtelius i SVT:s Aldrig ensam, alltid ensam avslöjar han hur tomt det blev sedan, när han inte längre var ledare för en vikarierande stormakt. Trött, tom och ledsen, drabbad av ”postpresidentiell depression”.  

Nu är det Fredrik Reinfeldts (M) tur. Idag har han avslutat sitt sista toppmöte – som slutade med uppgörelse om pengar till klimatuppgörelse, en lösning som visserligen är signerad Frankrike och Storbritannien och inte ordförandeskapet, men likafullt visar att EU fortfarande är starkast när det gäller kamp för klimatet.

Hur har Reinfeldt varit som EU-boss?

”Min stund i världspolitiken”, har han själv talat om, men ändå inte verkat helt bekväm.

Korrekt. Lyssnande. Lågprofilerad. Lagom och svensk, kanske. 

Och lite svenskt lagom har också hela ordförandeskapet varit: från den lama sloganen ”Taking on the challenge” – vi antar utmaningen. Präktigt och intetsägande i jämförelse med det förra svenska ordförandeskapet tre tydliga E: Enlargement, Employment, Environment.

Vad har uppnåtts? 

Den ekonomiska krisen och klimatet har fyllt agendan och skötts med den äran, trots allt.

EU:s långa tankepaus tog äntligen slut när Lissabonfördraget baxades igenom och trädde i kraft, efter uppenbarligen bistra samtal mellan Tjeckiens president Václav Klaus och Reinfeldt.  

Stockholmsprogrammet för polissamarbete, asyl och migration godkändes under det sista toppmötet.

Men utvidgningen har gått trögt, Turkiet är lika långt borta som tidigare.

Och när det gäller de nya toppjobben i EU så verkade Reinfeldt märkvärdigt oengagerad. Så blev också resultatet beige…

Så betyget för det svenska ordförandeskapet – och Reinfeldts insats – blir klart godkänt. Men utan beröm.

Leve de franska ostarna. Och vinet.

Och ja, de kommer att leva:

Fransmännen förnekar sig inte. Efter president Nicolas Sarkozys skämt om kontroll över London finansvärld, The City, sedan Frankrikes Michel Barnier fått kommissionärsposten för den inre marknaden, är det nu dags för jordbrukspolitiken.

De länder som stöder unionens groteska jordbrukspolitik, CAP, den som lär ge varje kossa 2 euro om dagen, är inbjudna till ett möte i Paris denna vecka, skriver brittiska  The Sunday Telegraph.

Syftet med detta ”G22″ är att påverka reformen av CAP.

Inte inbjudna är följaktligen de länder som vill reformera CAP:  Storbritannien, Sverige, Danmark, Malta och Nederländerna.

Tidningen citerar den franske jordbruksministern Bruno Le Maire: ”Det är dags att skapa en försvarsstrategi för en gemensam jordbrukspolitik, dags att stöda en förnyad CAP.”

Alltså fortsatt subsidierat, reglerat jordbruk i Europa.

Fransk ost, fransk vin, fransk smör.

Massor av skattepengar till bönder.

Och ett jordbruk i u-länderna som inte har en chans på den europeiska marknaden.

Fackförbunden rasar sedan Arbetsdomstolen dömt Byggnads och Elektrikerförbundet att betala 550 000 kronor i skadestånd och utöver det rättegångskostnader, totalt 2,5 miljoner kronor, till det hett debatterade lettiska byggföretaget Laval – det med det avbrutna skolbygget i Waxholm, ”go home” och kravet att de lettiska byggjobbarna inte bara skulle ha avtalsenlig lön utan minst medellönen för byggarbetare i Stockholm.

Den ersättning för ekonomiska skador som Laval – vars byggföretag försattes i konkurs efter bråket i Vaxholm – också hade begärt avslog domstolen, det gick inte att slå fast vilken ekonomisk skada bolaget lidit.

Facket rasar alltså.

Var domen oväntad? Knappast. Snarare en logisk följd av domen i EG-domstolen 2007.

Men fackförbunden passar på att ytterligare en gång klaga över att AD i ett preliminärt beslut först kallade blockaden tillåten och sedan ändrade sig, efter ett yttrande i EG-domstolen. Men varför Laval skulle lida för att AD var ute fort och fel är en gåta.

Lavaldomen kräver nya spelregler på svensk arbetsmarknad. EU får inte framstå som löntagarnas fiende.

Regeringen  har lagt sitt förslag, lagändringar som facket hävdar att gör det möjligt för ”oseriös verksamhet för utländska företag i Sverige”. Nästa vecka kommer motförslag från S + V + MP, som lär kräva ändring i EU:s utstationeringsdirektiv.

Blir intressant att se var de tre landar i sin syn på arbetsmarknaden.

Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesperson för V, säger i en kommentar idag att ”det lagförslag den borgerliga regeringen lagt innebär ingen lösning, tvärtom”.

Bäddat för inrikespolitisk strid, för fajt mellan blocken om EU.

Så äntligen tas unionen på allvar också här hemma?

”Europa kommer att visa sig bli till globalt åtlöje om den här processen leder fram till ledare utan någon som helst vikt.”

Denis MacShane, en brittisk tidigare Europaminister (Labour), bävar för att den nästan helt okände belgaren Herman Van Rompuy blir ”EU-president” och Massimo D’Alema, en italiensk före detta kommunist som inte kan prata flytande engelska, blir EU:s ”utrikesminister”.

Ur Financial Times, apropå att EU i ett extra toppmöte på torsdag skall bemanna de två topposterna.