Livet är kort – slösa inte bort det på att önska att du kunde göra det du inte längre kan göra.

Ungefär så avslutade president Bill Clinton sitt anförande under måndagskvällen på Hilton i Malmö. Ja, mötet med USA:s förre president var på Hilton, inte börshuset, som felaktigt angavs i måndagens tidning, men det var Malmö Börssällskap som stod för arrangemanget.  Och ja, alla var där.

Så stod han då där på scenen, en inte särskilt lång, oväntat mager och lite blek man i mörkt gråbrun kostym, ljusblå skjorta och beige slips. Och, om sanningen ska fram, utan den rödbrusiga energi och dynamiska utstrålning som vi brukade se på TV.

Men den profesionella vänligheten fanns där och när han väl kom igång att tala infann sig också energin.

Det ska mer än lite sjukdom för att stoppa Bill Clinton, som i samma stund som han återvaldes började planera för vad han skulle göra sedan. När han inte längre var president.

Idag reser han jorden runt för att hålla anföranden, men framför allt för att driva arbetet i sin stiftelse Clinton Foundation, som arbetar globalt med hälsofrågor, barns möjligheter och ekonomisk utveckling – detta är trots allt politikern som myntade uttrycket ”It’s the economy, stupid”.

Goda intentioner är bra, men för att förverkliga dem krävs pengar.

Hans mål med arbetet idag är att driva utvecklingen i världen mot jämlikhet, hållbar utveckling och stabilitet. Så blev också hans anförande i Malmö en exposé från snabbväxarna Kina, Indien och Brasilien till vattenkraft i Costa Rica och östafrikanska bönders problem med bristfällig infrastruktur. För att allt hänger samman.

Och för att problem bara kan lösas med samarbete, nätverkande:

Konflikter når rubrikerna, men det är samarbete som säkrar framtiden för våra barn.

Han reser runt och talar, medan hans hustru, utrikesminister Hillary Clinton träffar världens ledare och fattar de stora besluten. Och hemma i USA stöder han Barack Obamas återval. Det är inte tu tal om att Bill Clinton själv skulle vilja ha den där makten igen – men, som sagt:

Livet är för kort för att slösas bort på drömmar om det som inte kommer åter.

Det mest imponerande med Clinton idag är att han faktiskt fortsätter att uträtta saker för mänskligheten, också när det sker till priset av hans musicerande. Då ska vi komma ihåg  att detta är en man som en gång tog sin musik på största allvar och berättar att han faktiskt tänkte sig en professionell karriär med sin saxofon.

Lika som bär.

En mörk, en blond. En kvinna, en man. En moderat, en socialdemokrat. Men i övrigt är Magdalena Andersson (S) och Anders Borg (M) nästan identiska.

Lika som bär.

Tror du mig inte så titta på deras första offentliga möte som ekonomiska talespersoner för Sveriges två största partier i Aktuellt igår. Två oändligt försiktiga och allvarliga generaler står där oroliga för sysselsättningsutvecklingen, men ännu mer oroliga för att något skulle störa statsfinanserna.

Finanserna, sa Bill.

Finanserna, sa Bull.

Magdalena Anderssons enda beröm till Borg handlade mycket riktigt just om de välskötta finanserna. Och det mesta tyder på att Sverige i henne skulle få en lika försiktig rikshushållare.

Nu menar jag inte alls att de prioriterar fel, vad illa skötta statsfinanser kan göra med att land fick vi alldeles för tydliga bevis på i Sverige i början av 90-talet. Och runt om Europa just nu.

Men idélösheten i övrigt är förbluffande. Tyvärr verkar de två också lika när det gäller att hitta sätt att bryta sysselsättningsutvecklingen.

Medan Anders Borg igår presenterade  en vårbudget som väntar på höst så presenterar Magdalena Andersson tillsammans med S-ordföranden Stefan Löfven idag på DN Debatt en vårmotion med ”särskilda satsningar” på unga – där kärnan är att människor har eget ansvar för att bli anställningsbara. Hel trätt – men det kunde lika gärna ha sagts från allianshåll.

Det är inte bara trångt i mitten i svensk politik just nu. Det är lite tomt också.

Storbankerna gör jättevinster mitt i krisen.
Finansminister Anders Borg (M) rasar mot bankerna. Tar till brösttoner, gör sig stöddig:
What else is new?
Borg menar att hårdare kapitaltäckningskrav kommer att kapa vinsterna. Han talar om höjd bankskatt.
Vi bankkunder är luttrade.Vi räknar med att bankerna hittar på ett sätt att skicka alla kostnader vidare, precis som de gör med risken. Går det bra gör banken vinst, går det illa står skattebetalarna för fiolerna.

Eftersom banker inte kan tillåtas gå omkull.
Hur som helst är det du och jag som betalar.
Bankerna vet det.
Vi vet det.
Och egentligen vet också Borg det.

I ena laget Storbritannien och Tjeckien. I det andra 25 EU-länder. Och bland dem – lyckligtvis – Sverige.

Så ser läget ut efter måndagskvällens toppmöte i Bryssel.

Om pakten kommer att bli bra, om det kommer att fylla sitt syfte, lösa krisen och skapa ny tillväxt i Europa, är alldeles för tidigt att säga. Men åtminstone finns chansen att pakten utvecklas i en riktning som är bra också för Sverige.

Nu när Sverige valt att agera i den union vi är med i.

Mitt i prick, Martin Gelin, DN Kultur:

Det har länge varit orimligt att låta en procent av den mest radikala vänstern bli talesmän för 99 procent av den amerikanska medelklassen.

Polisen har kört iväg demonstranterna som hade slagit läger i Zuccotti Park på Manhattan.

Äntligen.

Först när extremvänsterns mesta tokstollar tystnar går det att föra ett konstruktivt samtal om bakgrunden till bankkris, finanskris, skuldkris. Det räcker inte att hojta högt om ”de rikas” girighet och livets allmänna orättvisor, åtminstone inte om man vill ha en förändring. Vilket merparten av Occupy Wall Street-rörelsen trots allt verkar vilja.

Fast det är kanske inte förändring extremvänstern vill ha. Utan en fiende. ”Den andre”.

Som de självrättfärdiga sedan vill ta sig rätten att röja undan.

Ett tankemönster svårt att utrota, uppenbarligen.

Om något verkar vara för bra för att vara sant så är det i regel jox.

Att Saab skulle räddas av Kina verkade nästan för bra för att vara sant – även om kris och möjlighet påstås vara samma ord på kinesiska.

Det visade sig vara för bra för att vara just det. Jox. Åter en gång.

General Motors släpper inte tekniklicenserna om Saab blir kinesiskt – av rent affärsmässiga skäl: viktig information hamnar i händerna på en potentiell konkurrent. Detta lär stoppa affären med Pang Da och Youngman.

Men snackekonstens mästare, Saabs VD Victor Muller, är fortsatt fylld av tillförsikt: ”Det finns alltid alternativ men vi har begränsad med tid”, säger han till P4 Väst.

Tur att en annan pratglad, förre näringsministern Maud Olofsson (C),  förstod att hålla Saab på armslängds avstånd. Vad svenska skattebetalare inte behöver är en bilfabrik som inte producerar bilar och som tycks vara omöjlig sälja.

Också duellen mellan statsminister och oppositionsledaren i Agenda på söndagskvällen tog avstamp i det mest brännande ämnet just nu: den akuta ekonomiska krisen. Och de två ledarna var rörande överens om att Sverige måste ta sitt ansvar, men utan att ta risker.

Det gäller också de två lagens löften till väljarna. Ordning på de offentliga finanserna är – lyckligtvis – högprioriterat för vardera sidan. Euron? Ja, båda tror på projektet, men Sahlin ”i teorin”, medan Reinfeldt vill ”respektera vad svenska folket sade 2003″ – och betonar att beslutet skall vara blocköverskridande.

Ja, det var intressant att resonera kring värderingar och människosyn – utmärkt tänkt av Agena.

Men det gör inte de två statsministerkandidaterna mer spännande, när de lyssnar med huvudet lätt på sned.

De två alterativen blev tydliga, det skall sägas i rättvisans namn. Alliansen tycker att det skall löna sig att arbeta och att det skall vara möjligt att leva på sin lön, medan de rödgröna tror på bidrag. Som finansieras med högre skatter för dem som utbildar sig och jobbar mer.

Så Reinfeldt drar det längre strået i debatten. Men teknikpoäng är inte stilpoäng – och i politik räknas båda.

Duell – visst åter det rafflande.

Men det är falsk marknadsföring, Mona Sahlin vs Fredrik Reinfeldt är inte rafflande. Det är bara mer av samma, framfört i malande lågt tonläge i ett – misslyckat – försök att vara statsmannalik.

Söndagens Agenda-duell bekräftade detta.

”Tobleronepolitik” fick S att gå i taket häromveckan, men för dem som följer svensk politik på nära håll var det lite uppiggande. Puls, hetta, påhittighet – det behöver svenska politik mer av.

Nu mal de på igen och allt tal om ”smutsig kampanj” känns nästan som önsketänkande, som en välgärning för demokratin.

Om de inte säger något intressant snart är fjärrkontrollen räddningen.

Skall väljarna orka hänga med fram till valet i september får politiker skärpa sig. Det gäller inte bara att ha en politik och att tro på den själv, det gäller att kunna bilda opinion. Och då måste väljarna hålla sig vakna framför TV:n.

När partiledarna blir konkreta, när debatten närmar sig verkligheten  så handlar det om ett litet tygstycke som få bär.

Ärligt:

Hur många har sett kvinnor i burka i Sverige? Hur stor är den här frågan i vår vardag? Och i vems intresse är det att valdebatterna handlar om burka och niqab? 

Precis:

Det gynnar sannolikt det parti som inte får vara med när sju riksdagspartier möts, men aspirerar på plats i riksdagen. Sverigedemokraterna.

Risken är alltså uppenbar att svensk politik trampar lika sett som dansk, där Dansk folkeparti fått sätta agendan.

Partiledardebatten i SVT:s Agenda började som samma harvande kring skatter och arbetslöshet som varje debatt med de sju – eller de två statsministerkandidaterna. Tills det blev burkadags och värderingar blir viktigare än att visa att  de två blocken är två tydliga alternativ.

Så långt är valårets hetaste frågor en trappstädning en söndagsmorgon hos statsministerns pappalediga facebookande pressekreterare. Oppositionsledarens lyxhandväska. Och så burka och niqab.

Möjligen, möjligen lite mer än bagateller, möjligen, möjligen tunga symbolfrågor.

Lägg till vargjakten, inte heller den en central fråga för samhällsutvecklingen – även om  miljöminister Andreas Carlgrens (C) hantering väcker frågor om regeringsfähighet.

Utanförskap och skatter är frågor som berör så mycket fler, och det enda riktigt tydliga beskedet här är att de rödgröna kommer att höja skatterna. Hur mycket? Besked tidigast i april.

Vad gäller alliansens framtidspolitik, inför nästa mandatperiod, finns inte ens en sådan vag tidtabell för besked. 

I det läget är burka fel fråga.

Mer om debatten skriver jag – och många – på Twitter, #partiledardebatt.