Lagen är klara: rödgrönt utmanar alliansen.

Frågorna är givna: tre S – sjukförsäkring, sysselsättning, skola. Och så lite bilkris, klimat, ekonomi…

Spänningen stiger. Klockan 9.00 startar valåret 2010 på allvar, med partiledardebatten i riksdagen. Följ den på twitter.com/heidiavellan.

Vem vann? Det vet vi vid lunch.

Sedan fortsätter denna valårsupptakt med duell mellan Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S) i Agenda på söndag – och partiledardebatt 31 januari.

SEB:s vinst 2009 förväntas bli 1,5 miljarder kronor, det sämsta resultatet på tio år. Samtidigt ser avsättningarna för bonusar ut att hamna i samma storleksordning eller något högre, runt 1,8 miljarder. Men någon utdelning till aktieägarna blir det inte.

Allt enligt Svenska Dagbladet.

Ett sådant agerande vore provocerande, närmast en spottloska i ansiktet på småsparare, på politiker som under finanskrisen predikat återhållsamhet med rörliga ersättningar och på alla skattebetalare som via bankgarantin hjälpt bankerna genom finanskrisen.

Några beslut om bonusar och utdelningar ännu inte är fattade, svarar SEB. Informationsdirektör Viveka Hirdman-Ryrberg hävdar rent av att banken tar intryck av den debatt som förs om bonusar.

Visst vore det bra.

Häromdagen visade dock en granskning av Finansinspektionen att nästan alla bonusar som bankerna betalade ut förra året tjänats in under mindre än ett år och betalats ut inom ett år, samt att bonusarna i vissa fall var högre än året innan. Det stod visserligen bankerna fritt att agera så, men någon större lyhördhet vittnar det inte om.

Framför allt står det klart att bankerna har ett stort arbete framför sig om de skall leva upp till det nya ramverk för rörliga ersättningar som trädde i kraft den 1 januari år. Enligt det skall minst 60 procent av bonusarna skjutas upp i minst tre år.

I grunden är lönepolitik ägarnas ensak. Men när offentliga medel bidragit till bankernas fortlevnad är det inte orimligt att staten får ett visst inflytande över hur pengarna används.

Hur som helst kommer kraven på ytterligare regleringar höjas om SEB och andra inte rensar öronen. Tanken med de enorma stöd som räddat banker världen över var inte att bankerna skulle upprepa misstagen som bidrog till krisens uppkomst.  

Hela 85 000 jobb försvann i USA under december. Det är omkring tio gånger så många som analytiker förutsett. Förhoppningar om att den amerikanska ekonomin skulle vara på uppgång grusades. Dollarn tappade i värde och på börser runt om i världen dalade aktiekurserna.

Arbetslösheten förblev i princip oförändrad, 10 procent, vilket tolkas som att många arbetslösa gett upp försöken att hitta jobb.

Världsekonomin behöver USA:s draghjälp för att få fart. De dystra siffrorna tyder på att en verklig återhämtning efter finanskrisen dröjer.

Och för president Barack Obama, som inledde sitt presidentskap med ett omstritt och gigantiskt stimulanspaket på svindlande 787 miljarder dollar för att få fart på ekonomin, lär arbetsmarknadsstatistiken inte stärka svaga opinionssiffror.

Årets julklapp är utsedd av handeln.

En spikmatta.

Inte helt ologiskt. För den som redan har allt återstår väl bara ett litet piggigt helvete.

Varför inte överväga ett alternativ, låt vara ett alternativ som kan upplevas som politiskt korrekt i överkant i årets halvkrisiga juletid, så beroende av inhemsk konsumtionsglädje och tillväxtstimulans.

Ge den som knappt har någonting ett lite mindre helvete.

Din släkting som tindrar vid julklappsutdelningen får då varken spikmattan eller tändstickstavlan med Bodens fästning. Utan ett gåvokort.

Kanske är gåvokortet från Barnfonden och innehåller en gris till en familj i Indonesien (160 kronor), tre myggnät mot malaria till en familj i Zambia (150 kronor) eller leksaker till en förskola i Kenya (100 kronor).

Diakonia fixar julklappar i form av rättigheter. Ett gåvoblad på en säkrare förlossning för fattiga kvinnor i Paraguay kostar dig 100 kronor. Samma summa ger mekanikerutbildning för unga kvinnor i Burkina Faso.

Genom Lutherhjälpen kan en konfliktlösare utbildas i Liberia (700 kronor).

Och så vidare. Det finns många århundradets julklapp.

Vänner och släktingar har inte alls allting.

Men det är klart, vissa släktingar skulle du kanske helst vilja se på en spikmatta.

Finansminister Anders Borg (M) står värd för det två dagar långa EU-finansministermötet som pågår i Göteborg. Men själv fick han inte vara med på torsdagsförmiddagen. Då sammanträdde sexton finansministrar från de länder som ingår i eurozonen. Sverige deltar inte fullt ut i den ekonomiska och monetära unionen, EMU.

Klart att det måste kännas snopet att inte få gå på sitt eget kalas.

Men det är värre än så.

En tung fråga på mötet är, enligt Borg, att diskutera så kallade exitstrategier, alltså principer för att på sikt återgå till offentliga finanser i balans.

Och vid lunchtid torsdag sade Jean-Claude Juncker, ordförande bland eurozonens finansministrar, enligt TT, att EU-kommissionens prognos för 2011 måste uppdateras innan beslut kan fattas om att börja montera ned det finanspolitiska stödet.

Och det slår Juncker & Co fast innan Anders Borg ens har kommit in i matchen.

Det politiska medbestämmandet är ett av flera goda skäl att införa euron i Sverige.

Gordon Browns tragedi, skriver Stryker McGuire i Newsweek, är att han passar bättre som premiärminister för världen än för Storbritannien.

Medan Brown på hemmaplan får skulden för interna trätor inom Labour och parlamentets ersättningsskandal – och sannolikt snart kommer att tvingas avgå – framhåller utlandet hans goda insatser mot den finansiella krisen, klimatförändringarna och fattiga länders skuldbörda.

Kanske är Gordon Brown den person som EU-kommissionären Margot Wallström aldrig nämnde namnet på när hon häromdagen läxade upp sina socialdemokratiska partivänner i Europa för att de inte lanserat ett socialdemokratiskt alternativ till José Manuel Barroso som ordförande för EU-kommissionen.

Vad skall jag bli när jag blir stor? Ungar kan grubbla på det en hel uppväxt. Bara för att bli – ingenting.

Jobb? Utbildning? Nix, var tredje ung svensk degar hela dagen, visar en undersökning från Sveriges Kommuner och Landsting som Rapport presenterade på torsdag.

Det är illa på en rad gamla bruksorter och värst  i  Älvkarleby där mer än hälften av ungdomarna saknar sysselsättning två år efter gymnasiet.

Synd om dem, var tesen i reportaget.

Och visst är det synd. Om dem. Och om alla andra i samhället som skall betala för det utanförskap de håller på att fastna i.

Men vems är felet? Ingen av de intervjuade ville läsa vidare och skaffa sig något att bidra med på arbetsmarknaden. De ville inte flytta. De ville bara ha ett jobb. 

Bruksmentalitet. Jantelag. Inte vara avvikande, inte läsa läxor, inte utbilda sig, inte dra. Så beskriver experter i programmet bruksmentaliteten.

Det kan förklara lättjan och höglösheten. Men aldrig försvara.

Bruksmentaliteten hör hemma på historien soptipp. Och de unga från bruksorterna i en läsesal.

Tre av fyra saknar förtroende för Mona Sahlin som S-ledare. ”Historiskt ras”, skriver Aftonbladet: ”Faller handlöst”.

Ju sämre det går för ekonomin, desto bättre går det för statsminister Fredrik Reinfeldt (M): sex av tio har stort förtroende för honom. 

Med Mona Sahlin är det tvärtom: ju mer hon och partiets ekonomiskpolitiske talesman Thomas Östros skäller på regeringen och dess hantering av krisen, desto sämre går det. Och att skylla S-raset i senaste Demoskopmätningen på LO-basen Wanja Lundby-Wedin var väl inte heller särskilt smart.

Mona Sahlin får helt enkelt börja om från början. Satsa på den egna politiken och lyfta fram de egna idéerna istället för att söka syndabockar och kritisera andra.

Det har funkat förr – men valet 2010 ligger onekligen  nära.

Finansminister Anders Borg (M) skönmålar inte, utan räknar med en arbetslöshet på 12 procent år 2011, en BNP som sjunker med 4,2 procent i år och kraftigt försämrade offentliga finanser med underskott fram till 2012.

Den enda trovärdiga profetian just nu är att det blir sämre innan det blir bättre.

Vad säger regeringen?

Att dess uppgift nu är att ha ordning och reda i statens finanser och inte skapa osäkerhet. Borg och pekar på en ny OECD-studie om hur ett 20-tal länder möter krisen: ”Vi har den mest expansiva finanspolitiken.”

Vad säger oppositionen?

Att regeringen har tappat greppet och gör för lite. Det egna receptet är  stora offentliga investeringar och utbildning. 

Lite som som skiljelinjen mellan Europa och USA, i morgon exponerad på G20-mötet i London.

Inte heller där finns facit.

Inte heller där har en kapten helt rätt när det gäller att navigera mellan Skylla och Karybdis men en utstakad kurs och ett fast grepp om ratten  är nödvändigt.

Ben Bernanke, chef för den mäktiga amerikanska centralbanken Federal Reserve, har ett milt och nästan farbroderligt utseende. Men temperament saknas inte.

När Bernanke fick höra att försäkringsgiganten AIG, som fått motsvarande mer än 1500 miljarder kronor i lånegarantier av den amerikanska staten, betalat ut bonusar i mångmiljardklassen rann sinnet över. Fed-chefen uppger atthan i ilska hamrade telefonluren åtskilliga gånger i sitt skrivbord, skriver DN.

Men Bernanke är väl värd att lyssna på.

TV-kanalen CBS klassiska program 60 minutes har lyckats med vad ingen tidigare lyckats med – att få göra en personlig intervju med Fed-chefen. Det är ett i långa stycken fascinerande porträtt. Så intressant, anser New York Times, att tidningen inte bara länkat till intervjun utan dessutom skrivit ut den i dess helhet.