Gränshindren ska bort. Redan i år …

Ibland känns det mer meningsfullt än ibland att syssla med opinionsbildning och delta i debatter.

I tisdags deltog jag i en debatt i Köpenhamn med rubriken ”Krisen en chance for Norden?”

De andra debattörerna var Manu Sareen, minister med ansvar för nordiska frågor, Marlene Wind, professor och chef för centret för europeisk politik vid Köpenhamns universitet och Bertel Haarder, tidigare minister och ordförande för den danska delegationen i Nordiska rådet.

Det blev många vackra ord sagt om nordiskt samarbete – det brukar klinga vackert då det handlar om Norden – innan jag som sista inledare fick strö malört i glädjebägaren och peka på att det nordiska samarbetet gått i stå och att gränshindren kring Öresund är en skam som efter mer än ett decennium med Born fortfarande utgör ett hinder för integrationen. Utan att regeringarna verkar bry sig.

Sedan blev debatten mer intressant.

Ministern verkade så uppriktigt angelägen om att ta itu med gränshindren, till exempel. Men det brukar sällan hända så mycket så snabbt.

Glad är jag idag då det dimper ner ett pressmeddelande från Manu Sareen:

Regeringen opprioriterer fjernelsen af grænsehindringer mellem de nordiske lande

Han pekar på de hinder danskar på väg till Bornholm möter, men också på den uppsjö av hinder som drabbar Sundspendlarna. Och den ekonomiska tillväxten.

Det er mig derfor magtpåliggende, at vi fra dansk side – i samarbejde med de øvrige nordiske lande – medvirker aktivt til at fjerne flest mulige grænsehindringer i Norden allerede i år.

Allerede i år.

Redan i år.

Toppen, ministern! Få fart på det hela!

Ingen blev förvånad då det stor klart att Samlingspartiets Sauli Niinistö slog De grönas Pekka Haavisto i presidentvalet i Finland.

Den konservative kandidaten nosade på segern redan i förra valet för sex år sedan och Samlingspartiet är ett av de tre stora partierna – och har dessutom statsministerposten just nu.

Med 62,6 procent av rösterna har Niinistö ett starkt mandat.

Somliga har ansett Niinistös popularitet märklig med tanke på hans merit som ”järnkamrer” från tiden som finansminister, men det kan ju faktiskt vara precis tvärtom. I dåliga ekonomiska tider är de hårda finansiella nyporna snarare en merit.

Den enda överraskningen hade varit om finländarna hade valt en grön president – och en som dessutom är öppet homosexuell. Men en sådan förnyelse var det alltså få som på allvar räknade med.

För en som var uträknad från början var det en seger att komma till en andra omgång.

Så har valet två segrare.

Sauli Niinistö tillträder officiellt den 1 mars. Första statsbesöket går traditionellt till Sverige.

För en svensk låter det bara alltför lika. Alltför lika finskt:

Pekka Haavisto eller Sauli Niinistö – hur stor kan skillnaden vara?

På söndag väljer mitt forna hemland president och det är alltså redan klart att det blir en man och en finne – de två kvinnorna och den enda finlandssvenska kandidaten föll bort i första valomgången.

Nu återstår två medelålders män med klara statsmannaegenskaper, eleganta och verserade, vardera med en internationell karriär i backfickan – även om De grönas Pekka Haavisto har en mer imponerande meritlista utanför landets gränser än Samlingspartiets Sauli Niinstö.

Att två internationalister gick vidare till andra omgång i ett land där populism och nationalism vädrar morgonluft i eurokrisens spår är i sig glädjande, det är framför allt internationella relationer presidenten i Finland har att syssla med.

Det mest troliga är att Niinistö vinner kampen med rejäl marginal. Och det är inte så mycket att orda om, i sak. En värdig vinnare.

Trist i sammanhanget är ändå att Pekka Haavistos sexualitet fått ta så stor plats i debatten. På tok för många kan helt enkelt inte tänka sig att Finlands president representerar med sin äkta hälft om denna äkta hälft är av samma kön som presidenten.

är det alltså reda

I ena laget Storbritannien och Tjeckien. I det andra 25 EU-länder. Och bland dem – lyckligtvis – Sverige.

Så ser läget ut efter måndagskvällens toppmöte i Bryssel.

Om pakten kommer att bli bra, om det kommer att fylla sitt syfte, lösa krisen och skapa ny tillväxt i Europa, är alldeles för tidigt att säga. Men åtminstone finns chansen att pakten utvecklas i en riktning som är bra också för Sverige.

Nu när Sverige valt att agera i den union vi är med i.

Det finns flera punkter på agendan. Men viktigast på toppmötet i Bryssel är den finanspolitiska pakten som länderna måste bli överens om.

Alternativet är bara förfärligt.

Det gick inte så bra vid förra försöket i december: EU:s Gossen Ruda, Storbritannien, satte sig som så ofta förr i EU:s historia på tvären och David Cameron lade in sitt veto – ett veto som kritiserades också på hemmaplan då varken han eller någon annan kunde säga vad det var ett veto emot.

Sedan dess har reglerna i finanspakten klarnat en hel del. Men kärnan är det som sagts från början: regler för ordning i statens finanser.

Vilket egentligen inte borde behövas, eftersom tillväxt- och stabilitetspakten redan innehöll de viktigaste reglerna. Problemet var att euroländer med jättarna Tyskland och Frankrike i spetsen bröt mot dem. Följden ser vi nu.

I kväll ska alltså Fredrik Reinfeldt (M) förhandla om Sveriges medverkan i europakten mot rätten att sitta med på eurotoppmöten. Kraven är att Sverige inte ska tvingas följa de nya budgetreglerna och nejet till euron ska respekteras.

Bra finanser har Sverige redan, så det är bara att hoppas på bra spridningseffekter av det svenska fögderiet.

”Frankrike är inte längre vår vän.”

Ord och inga visor hörs i Turkiet sedan Frankrike i lag förbjudit förnekandet av folkmordet på armenier.

Ett dumt förbud, förvisso.

Lika dumt är förbudet i Turkiet att inte nämna folkmordet på armenier. Och en hel massa andra saker.

Två år sedan jordbävningen i Haiti. Följderna av katastrofen syns tydligen överallt fortfarande. Det fattiga landet har inte förmått resa sig och av det utlovade biståndet på 3,3 miljarder dollar har bara 190 miljoner betalats ut hittills.

Men mitt i detta finns också glädjen:

Två månader efter jordbävningen rapporterade DN:s Michael Winiarski och Paul Hansen om C’est la vie, den lille killen som var så utmärglad att han inte orkade resa sig upp och som misshandlades och utnyttjades av en samvetslös kvinna.  Idag har han ett namn, Alexi, och förefaller vara en glad kille på kanske fyra år som fått en mamma och en familj i en SOS-barnby. Barnbyns psykolog Prophete Jean säger så här i DN:

– Men hans utveckling är mycket god. Vi har inte hittat några men av det han gått igenom, även om det fanns en oro när han kom hit så utmärglad och apatisk. Nu är han normal, om än lite blyg. Han leker bra med de andra barnen, äter bra och han verkar glad och skrattar ofta. Och så har han en mamma som älskar honom!

Ett barn. Ett barn av säkert hundratusentals som drabbades hårt. Men ändå – berättelsen om C’est la vie ger lite hopp. Det går att göra något åt eländet, det går att hjälpa.

Vilket osannolikt år!

Vid förra årsskiftet hade den arabiska våren börjat, lite försiktigt. Den tunisiske grönsakshandlaen Mohamed Bouazizi, som tänt eld på sig själv i protest mot all förnedring, dog i sina skador den 4 januari.

Miljoner människor i arabvälden reagerade.

Fast att något skulle förändras i grunden verkade ändå inte sannolikt. Det mer troliga var att folket som vågade resa sig skulle kväsas, som vanligt, att rösterna som krävde frihet och respekt för mänskliga rättigheter skulle tystas, lika resolut som vanligt.

När demonstranterna på Gustav i Malmö skrek ”Jalla, jalla, Kaddafi ska falla” så förklarade jag för min åttaåring att tyrannen borde fråntas makten – men att det knappast skulle gå så. Att det inte brukar gå så. Och kände mig så där vuxenomyndigt skamsen som man kan bli när världens orättvisor ska förklaras för klarögda barn som inte fattar varför man inte kan göra rätt i stället …

Och så står vi med facit i hand:

Ben Ali är borta, Mubarak, Kaddafi. Att Bashar al-Assad ska kunna sitta kvar framstår som allt mer otroligt, trots hans hårda tag mot frihetskämparna just nu – klarade sig inte de andra när folken krävde att regimen ska bort så är det svårt att se att han skulle göra det.

Också Silvio Berlusconi – i en annan kategori är tyrannerna, men envis vid makten – har äntligen fått ge sig och frågan inför det nya året är om Vladimir Putin blir näste man till rakning när folken nu visar att det finns en gräns för maktutövningen.

Nog är nog.

Basta.

Elva års fängelse – för att ha gjort sitt jobb.
Domen mot Martin Schibbye och Johan Persson förfärar. Den etiopiska regimen har ett så tydligt fingeravtryck på den, domen är så uppenbart politisk, och det sägs nu att de två dömda svenska journalisterna borde be om nåd – och om ursäkt. För att få slippa sitt helvete.
Det låter orimlig:

De ska alltså förklara sig skyldiga och be om ursäkt för att ha gjort sitt jobb?
Samtidigt är det fullt förståeligt om de väljer denna bisarra väg, om de väljer att försöka komma hem framom att driva principer.

Elva år för terrorism.
Samtidigt:

Anders Behring Breivik som dödade 77 människor den 22 juli har förklarats sjuk, diagnos paranoid schizofreni. Därmed är han inte möjlig att straffa.
Att han inte skulle vara sjuk vore dumt att hävda, även om också experterna tycks tvista här. Men det är beklagligt att diagnosen fråntar honom ansvaret både för massakern och för hans sjuka politiska budskap. Den politiska sidan av detta dåd suddas ut och det som så uppenbart ser ut som ett terrorbrott förvandlas till en sjuk bärsärkagång.

Så blir de oskyldiga dömda som terrorister. Och den skyldige slipper dom.
Vilket säger något om skillnader i lagstiftning –  och svårigheterna att med lag stoppa terrorism.