Två år sedan jordbävningen i Haiti. Följderna av katastrofen syns tydligen överallt fortfarande. Det fattiga landet har inte förmått resa sig och av det utlovade biståndet på 3,3 miljarder dollar har bara 190 miljoner betalats ut hittills.

Men mitt i detta finns också glädjen:

Två månader efter jordbävningen rapporterade DN:s Michael Winiarski och Paul Hansen om C’est la vie, den lille killen som var så utmärglad att han inte orkade resa sig upp och som misshandlades och utnyttjades av en samvetslös kvinna.  Idag har han ett namn, Alexi, och förefaller vara en glad kille på kanske fyra år som fått en mamma och en familj i en SOS-barnby. Barnbyns psykolog Prophete Jean säger så här i DN:

– Men hans utveckling är mycket god. Vi har inte hittat några men av det han gått igenom, även om det fanns en oro när han kom hit så utmärglad och apatisk. Nu är han normal, om än lite blyg. Han leker bra med de andra barnen, äter bra och han verkar glad och skrattar ofta. Och så har han en mamma som älskar honom!

Ett barn. Ett barn av säkert hundratusentals som drabbades hårt. Men ändå – berättelsen om C’est la vie ger lite hopp. Det går att göra något åt eländet, det går att hjälpa.

Vilket osannolikt år!

Vid förra årsskiftet hade den arabiska våren börjat, lite försiktigt. Den tunisiske grönsakshandlaen Mohamed Bouazizi, som tänt eld på sig själv i protest mot all förnedring, dog i sina skador den 4 januari.

Miljoner människor i arabvälden reagerade.

Fast att något skulle förändras i grunden verkade ändå inte sannolikt. Det mer troliga var att folket som vågade resa sig skulle kväsas, som vanligt, att rösterna som krävde frihet och respekt för mänskliga rättigheter skulle tystas, lika resolut som vanligt.

När demonstranterna på Gustav i Malmö skrek ”Jalla, jalla, Kaddafi ska falla” så förklarade jag för min åttaåring att tyrannen borde fråntas makten – men att det knappast skulle gå så. Att det inte brukar gå så. Och kände mig så där vuxenomyndigt skamsen som man kan bli när världens orättvisor ska förklaras för klarögda barn som inte fattar varför man inte kan göra rätt i stället …

Och så står vi med facit i hand:

Ben Ali är borta, Mubarak, Kaddafi. Att Bashar al-Assad ska kunna sitta kvar framstår som allt mer otroligt, trots hans hårda tag mot frihetskämparna just nu – klarade sig inte de andra när folken krävde att regimen ska bort så är det svårt att se att han skulle göra det.

Också Silvio Berlusconi – i en annan kategori är tyrannerna, men envis vid makten – har äntligen fått ge sig och frågan inför det nya året är om Vladimir Putin blir näste man till rakning när folken nu visar att det finns en gräns för maktutövningen.

Nog är nog.

Basta.

Elva års fängelse – för att ha gjort sitt jobb.
Domen mot Martin Schibbye och Johan Persson förfärar. Den etiopiska regimen har ett så tydligt fingeravtryck på den, domen är så uppenbart politisk, och det sägs nu att de två dömda svenska journalisterna borde be om nåd – och om ursäkt. För att få slippa sitt helvete.
Det låter orimlig:

De ska alltså förklara sig skyldiga och be om ursäkt för att ha gjort sitt jobb?
Samtidigt är det fullt förståeligt om de väljer denna bisarra väg, om de väljer att försöka komma hem framom att driva principer.

Elva år för terrorism.
Samtidigt:

Anders Behring Breivik som dödade 77 människor den 22 juli har förklarats sjuk, diagnos paranoid schizofreni. Därmed är han inte möjlig att straffa.
Att han inte skulle vara sjuk vore dumt att hävda, även om också experterna tycks tvista här. Men det är beklagligt att diagnosen fråntar honom ansvaret både för massakern och för hans sjuka politiska budskap. Den politiska sidan av detta dåd suddas ut och det som så uppenbart ser ut som ett terrorbrott förvandlas till en sjuk bärsärkagång.

Så blir de oskyldiga dömda som terrorister. Och den skyldige slipper dom.
Vilket säger något om skillnader i lagstiftning –  och svårigheterna att med lag stoppa terrorism.

Ilmar Reepalus dröm om en tunnelbana under Öresund lever. Och Reepalu nöjer sig inte – heller denna gång– med att bara drömma.

Så snart Citytunneln hade öppnats i december i fjol gav han sig i kast med att driva denna fråga.

EU har beviljat pengar pengar till en förstudie och Reepalu och Köpenhamns överborgmästare Frank Jensen är överens om att förbindelsen ska byggas, skriver DN idag. Metro till Malmö finns med i båda städernas långsiktsplan.

Hisnande 13 miljarder ska det stå på prislappen. Ynka 15 minuter ska resan till Köpenhamns centrum ta. På detta sätt ska trängseln minska bland Bropendlarna. Och på Bron, som hotar att korkas igen när bron över Fehmarn Belt öppnas om åtta år och EES och Max IV blir klara i Lund.

Mera metro är framtiden för storstaden, helt klart. Också för Malmö.

Det är bara att hoppas att Reepalu lyckas även denna gång. Kollektivtrafik med tillräcklig kapacitet och täta avgångar behövs för att den ekonomiska utvecklingen ska kunna fortsätta och för att Öresundsregionen också i framtiden ska vara en attraktiv plats att bo och jobba.

Men en avgång kommer nu sannolikt att försenas.

Reepalus egen.

De som syr våra kläder svimmar på jobbet. Hett, stressigt, usel arbetsmiljö och långa dagar; övertider – som ska göra det möjligt att leva på den låga lönen.

Denna gång handlar Ekots rapport om Kambodja, men det kunde vara vilket låglöneland som helst.

De här nyheterna är aldrig riktigt nya, det är bara detaljerna i berättelsen som ändras. Detta är nämligen berättelsen om det orimligt höga pris som människor får betala för våra billiga kläder.

Och varje gång möts den berättelsen med förvåning:

Nämen, är det så illa? Och är faktiskt våra svenska företag inblandade – trots löften om rena händer?

Som om det kunde vara på något annat sätt när en tröja säljs för några tior.

Stökigt val. Oegentligheter, ja, fusk, helt enkelt.
Och ändå:
Putins parti Enade Ryssland backade i helgens val till duman. Egen majoritet fortfarande, men inte den kvalificerade tvåtredjedels majoritet som innan gett partiet möjlighet att fritt peta i konstitutionen.
Så ser hoppet ut i östled, hoppet om demokrati.
Litet.
Men spirande,

Så blir det av, trots allt:
Idag går Egypten till val. Trots fortsatt oro, trots alla dödade på Tahrirtorget, trots ett traditionellt lågt valdeltagande och en komplicerad valprocess får egyptierna nu säga sin mening också i valbåset.
Det är bra.
Men min tanke går till alla kvinnor, inte minst de många unga som riskerade sitt liv i kampen mot Mubarak:
Om Muslimska brödraskapet vinner – som väntat – tar jämställdheten ett steg bakåt. Det var inte vad kvinnorna villa då de skanderade ” folket vill att regimen ska avgå”.

Så blev Egypten en bitter påminnelse om att det inte räcker med att störta tyrannen – som revolutionsromantikerna så gärna vill tro.
Det är mindre sexigt än så:
Demokrati handlar om strukturer och processer, om konstitution och om att lyckas städa ut korruption och gamla makthavare. Inte minst militära.
Nu dödas människor åter på Tahrirtorget.
Nu rapporterar Amnesty om värre övergrepp än under den gamla regimen.

Nu avgår regeringen, men protesterna fortsätter.

Revolutionen i Egypten har bara börjat.

Mitt i prick, Martin Gelin, DN Kultur:

Det har länge varit orimligt att låta en procent av den mest radikala vänstern bli talesmän för 99 procent av den amerikanska medelklassen.

Polisen har kört iväg demonstranterna som hade slagit läger i Zuccotti Park på Manhattan.

Äntligen.

Först när extremvänsterns mesta tokstollar tystnar går det att föra ett konstruktivt samtal om bakgrunden till bankkris, finanskris, skuldkris. Det räcker inte att hojta högt om ”de rikas” girighet och livets allmänna orättvisor, åtminstone inte om man vill ha en förändring. Vilket merparten av Occupy Wall Street-rörelsen trots allt verkar vilja.

Fast det är kanske inte förändring extremvänstern vill ha. Utan en fiende. ”Den andre”.

Som de självrättfärdiga sedan vill ta sig rätten att röja undan.

Ett tankemönster svårt att utrota, uppenbarligen.