Klimatskeptikerna vill gärna ha rätt.

Det är vad vi har gemensamt.

Jag vill också gärna att klimatskeptikerna har rätt. Att jorden inte alls håller på att värmas upp i snabb takt. Att allt bara handlar om naturliga variationer.

Det skulle kännas bättre så. Jag skull inte tjafsa med det där benhårda fåtalet som framför alternativa teorier och lyfter fram alternativa experter.

Men det är en intellektuellt ohållbar hållning. Verkligheten talar emot detta.

Ekot rapporterar nu om en ytterligare en dyster rapport från Världsbanken:

”Världen går just nu mot en temperaturhöjning på fyra grader, alltså dubbelt så mycket som det mål som lades fast på klimatmötet i Köpenhamn för två år sedan. Och det riskerar att leda till oöverblickbara konsekvenser.”

Inga klimatmesar alltså, inga domedagsprofeter. Utan vanligtvis krassa och sansade Världsbanken, som räknar på de ekonomiska konsekvenserna av en skenande växthuseffekt.

Hur lockande fyra grader varmare än kan låta en kulen novembermorgon så är detta en nyhet som sänder kalla kårra utmed ryggraden. En uppvärmning på fyra grader har jorden inte upplevt de senaste 20 miljoner åren, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet..

Dags att lägga på att kol i klimatarbetet.

Fast bara där.

Blir miljöpartister sura om de kallas liberala?

Partisekreterare Anders Wallner svarar att MP ”är något annat än socialister och liberaler”.

Kommunalrådet Karolina Skog i Malmö ”framstår gärna som liberal, socialliberal” .

Regionrådet Anders Åkesson har inga större problem heller, han talar om ”gröna socialliberala tankar plus ett visst mått av ökad styrning” skattemässigt för att bryta utanförskapet och när det gäller miljö och klimat.

Anledningen att jag frågade är följande:

Författaren och vänsterdebattören Nina Björk var förgrymmad på oss liberaler i sin krönika i söndagens Godmorgon, världen!. Så irriterad att hon drämde oss i huvudet med liberalismens främste förgrundsfigur John Stuart Mill.

Mill månade om det demokratiska samtalet och uppmanade var och en som saknar en meningsmotståndare att skapa sig en.

Eller så var han pragmatisk och gjorde som opinionsbildare gör även idag: föreställde sig kritikern för att kunna bemöta tänkta argument och skärpa sin egen argumentation.
Måna om debatten är liberaler fortfarande.

Till skillnad från en del debattörer till vänster uppfattar jag min åsikt som en ståndpunkt, inte en sanning. Argumenterar för den och applåderar om ytterligare någon ansluter sig till den, om ytterligare någon rör sig mot liberalismen från en tidigare mindre liberal position.

Som jag tycker att Miljöpartiet gör.

I sitt budgetförslag och förslag till nytt partiprogram tonar MP ner sin tillväxtkritik och talar mer om småföretagande, noterar också Nina Björk – och citerar mig på att de gröna ”har blivit mer liberala, jag kan inte annat än applådera det”.

Fast hon hävdar också att inget tycks vara ”mer välkommet för en liberal idag än att ingen motståndare syns så långt ögat når”.

Att välkomna ett liberalare MP innebär alltså att stoppa det demokratiska samtalet och den politiska argumentationen? På ett sätt som Mill aldrig hade gjort.

Förvånande.

Poängen med opinionsbildning är att försöka övertyga om det man själv tror på.

Jag tror att det vore bra för det svenska samhället om blockpolitiken bröts upp. Det skulle föda nya idéer, nya samarbeten, nya lösningar på våra problem. MP kunde vara en nyckel i låsningen. Om Sveriges tredje största parti blir mer liberalt så öppnas chansen till nya – liberala – konstellationer i politiken.

Jag kan inte annat än applådera.

Kanske  också Mill hade klappat lite i händerna.

Miljöpartisterna, då?

Partiet ordnade i morse ett frukostseminarium i Malmö om MP som en tredje politisk kraft, med Anders Åkesson, Karolina Skog och Anders Wallner som medverkande.

Enligt SOM-institutet identifierar väljarna MP som ett tredje ben på vänstersidan. Det förklarar Wallner med att fråga om valet mellan rödgrönt och blått ställdes strax efter förra valrörelsen med dess rödgröna samarbete:

”Det var logiskt att många som röstade på oss då uppfattar sig som mer till vänster”.

Lokalt i Malmö ingår MP dessutom i ett samarbete som kan uppfattas som mest vinstkritiskt i landet. Men bland dem som röstar på eller kan tänka sig rösta på MP uppfattar sig enligt honom en tredjedel som vänster, en tredjedel som liberaler och en tredjedel som något annat.

Så var det frågan om ett eventuellt samarbete högerut efter nästa val.

”Det är tråkigare ju fler partier som låser sig före nästa val. Det måste finnas en öppenhet för att efter valet försöka bilda en majoritetsregering. Som i andra länder” säger Wallner.

Fredrik Reinfeldts (M) invit till MP i partiledardebatten igår avfärdar han som tom retorik:

”Han har inte sökt stöd för sin minoritet.”

MP är redan nu berett att samarbeta i sakfrågor, som infrastruktur och investeringar i miljonprogrammet – så som tidigare i fråga om invandringen. Men alliansen har inte gett någon respons.

”Vår bedömning att regeringen tycker att det är för svårt att komma övrens med fler partier.”

Åkesson, med lång erfarenhet av samarbete med alliansen i Region Skåne, säger att avgörande är hur regeringsförklaringen ser ut.

Det stora problemet för honom i femklövern har varit ”tilltron till att marknaden ska lösa vårdens problem” och att det inte gått att diskutera skatt som ett instrument för att lösa välfärdsproblemen.

För Karolina Skog har det svåraste problemet i samarbetet till vänster – ”det där vi verkligen har bråkat” – handlat om att MP till skillnad från S inte vill runda ebo, lagen om eget boende. Hon tror att det går att locka folk att flytta till andra ställen om man presenterar bättre möjligheter att bygga upp ett nytt liv där.

”Vi bestämmer inte var människor bor.”

Skog är övertygad om att det skulle gå att samarbeta med allianspartierna, ”åtminstone i valfrihetsfrågor”.

Vilka departement ville MP helst ha, då?

Karolina Skog toppar sin lista med närings-, samhällbyggnads-, infrastruktur– och utbildningsdepartementen. Andes Åkesson med finans-, närings-, social- och utbildningsdepartementen.

Inte miljödepartementet? Nej, klimatfrågan avgörs i finansdepartementet. Och miljöfrågor klarar också de andra partierna av idag, säger Karolina Skog generöst.

Utbilda en man. Då vill han ha ett certifikat och när han har fått det flyttar han till staden.

Utbilda en kvinna, gärna en mormor, och hon kommer att tjäna sin by.

”Män är alldeles för rastlösa och ärelystna.”

Det är ingen ultrafeminist som säger detta, jag tror inte att Bunker Roy överhuvudtaget tänker i gendertermer. Han bara gör livet spå mycket bättre för många kvinnor.

Jag träffade honom nyligen i Stockholm, där han talade på Bonniers GRID-konferens.

Bunker Roy är en indier som föddes till pengar, kontakter och fin skolgång. Men han valde bort den självklara karriären – till sin mors storvrede och förtvivlan. Hans uppdrag var så mycket större än att skapa personlig framgång. Ändå finns han med på Time Magazines lista över världens hundra mest inflytelserika människor.

Bunker Roy har byggt upp barfotauniversitet. Fattiga analfabeter, mormödrar och farmödrar från landsbygden, har fått lära sig ett yrke och sedan gått ut och praktiserat det samtidigt som de först sin kunskap vidare.

Tandläkare. Solcellsingenjörer. Byggmästare och arkitekter.

Först i Indien, sedan Afghanistan och länder i Afrika – där det nu finns 300 solcellsingenjörer, alla kvinnor. Nästa projekt är att utbilda kvinnor från små öriken i Stilla havet.

De får ingen grundutbildning, de lär sig inte läsa och skriva först, de lär sig yrket via handen. Barfotauniversitetet handlar inte om klassisk bildning, det handlar om ett bättre liv i lokalsamhället.

Bunker Roy ser till att skapa nytta.

Men han skapar också debatt:

Att utbilda sju afghanska kvinnor i Indien i sex månader – flera män hänger dessutom med för att kvinnorna inte får åka ensamma – och sedan skaffa dem utrustning så de kan bygga ut elförsörjning i fem byar kostade inte mer än en FN-anställd i Kabul i ett år, hävdar Bunker Roy.

Jag lämnar hans föreläsning med huvudet fullt av bilder på lyckliga kvinnor som fått ett egenvärde i traditionella samhällen. Och kritiska tankar om västligt bistånds mål och medel.

Livet är kort – slösa inte bort det på att önska att du kunde göra det du inte längre kan göra.

Ungefär så avslutade president Bill Clinton sitt anförande under måndagskvällen på Hilton i Malmö. Ja, mötet med USA:s förre president var på Hilton, inte börshuset, som felaktigt angavs i måndagens tidning, men det var Malmö Börssällskap som stod för arrangemanget.  Och ja, alla var där.

Så stod han då där på scenen, en inte särskilt lång, oväntat mager och lite blek man i mörkt gråbrun kostym, ljusblå skjorta och beige slips. Och, om sanningen ska fram, utan den rödbrusiga energi och dynamiska utstrålning som vi brukade se på TV.

Men den profesionella vänligheten fanns där och när han väl kom igång att tala infann sig också energin.

Det ska mer än lite sjukdom för att stoppa Bill Clinton, som i samma stund som han återvaldes började planera för vad han skulle göra sedan. När han inte längre var president.

Idag reser han jorden runt för att hålla anföranden, men framför allt för att driva arbetet i sin stiftelse Clinton Foundation, som arbetar globalt med hälsofrågor, barns möjligheter och ekonomisk utveckling – detta är trots allt politikern som myntade uttrycket ”It’s the economy, stupid”.

Goda intentioner är bra, men för att förverkliga dem krävs pengar.

Hans mål med arbetet idag är att driva utvecklingen i världen mot jämlikhet, hållbar utveckling och stabilitet. Så blev också hans anförande i Malmö en exposé från snabbväxarna Kina, Indien och Brasilien till vattenkraft i Costa Rica och östafrikanska bönders problem med bristfällig infrastruktur. För att allt hänger samman.

Och för att problem bara kan lösas med samarbete, nätverkande:

Konflikter når rubrikerna, men det är samarbete som säkrar framtiden för våra barn.

Han reser runt och talar, medan hans hustru, utrikesminister Hillary Clinton träffar världens ledare och fattar de stora besluten. Och hemma i USA stöder han Barack Obamas återval. Det är inte tu tal om att Bill Clinton själv skulle vilja ha den där makten igen – men, som sagt:

Livet är för kort för att slösas bort på drömmar om det som inte kommer åter.

Det mest imponerande med Clinton idag är att han faktiskt fortsätter att uträtta saker för mänskligheten, också när det sker till priset av hans musicerande. Då ska vi komma ihåg  att detta är en man som en gång tog sin musik på största allvar och berättar att han faktiskt tänkte sig en professionell karriär med sin saxofon.

Vellinge tror på vallar.
Men länsstyrelsen sätter stopp för nya hus: det vore som att bygga sandslott på stranden.
Havet tar dem, konstaterades i Sydnytt i måndags.
Klimatförändringarna drabbar oss redan och det kommer att bli värre. Mer extrema högtryck och lågtryck, översvämningar i snitt vartannat år.
Ska Näset skyddas – de hus som redan står här och de kommunen vill bygga – behövs tre meter höga skyddsvallar. Mitt för havsutsikten.
Tufft.
Men ärligt talat:
Vill någon investera i ett dyrt hus på Näset med tanke på risken att hela rasket spolas bort?
Finns det tillräckligt många köpsugna klimatskeptiker?

Aldrig förr har maten varit så billig – för bara något decennium sedan lade vi en femtedel av disponibla inkomster på födan, idag 13 procent.

Men vem betalar priset?

Jag sitter i juryn för Stora journalistpriset, ett pris som i avslöjarklassen i år gick till Malin Olofsson och Daniels Öhman för radioserien och reportageboken Matens Pris ”för att de avslöjat det orimligt höga pris som djur, människor och miljö betalar för vår billiga mat”.

Reportagen går att hitta hos sr.se och i bokhandeln finns boken – en stundtals ohygglig läsning om undermålig djurhållning och samvetslös miljöskövling, allt bara för att pressa priset på vår redan billiga mat.

Det är inte lätt att hitta bra mat som inte bidrar till rovdriften av vårt lilla klot. Kunskap och livscykler och fler aspekter än man anar gör att valet i butiken handlar om så mycket mer än om att välja mellan fläskfilé som kostar under eller över hundra kronor kilot eller äpplen från Österlen eller från Argentina.

Men ett val som borde vara enkelt är att skära ner på köttätandet. Ett hälsosamt val för både individ och miljö och klimat. Moraliskt rätt. Ett enkelt val efter att man läst Matens pris eller Jonathan Safran Foers Äta djur.

Fast svårt.

Något om komplikationerna skriver Julia Svensson begåvat om idag i Sydsvenskan, ”Hjort är gjort”.

Inför nyår och nyårslöften är detta något att fundera över. Att börja ett nytt liv så här mitt i gråmörkret som kallas vinter är bortkastat, det vet alla som försökt sluta röka eller börja jogga eller bli en bättre människa bara för att ett kalenderblad vänds och årtalet växlar.

Men varför inte göra ett försök att äta lite bättre? Nobba fisk som håller på att utrotas och välja vegetariskt lite oftare än tidigare. Man behöver inte bli militant vegan eller predikande vegetarian eller asket på kuppen. Bara lite friskare till kropp och samvete.

Blötsnön i söndags påminde mig om vad jag glömt att sakna. Så här ett grötrim inspirerat av Tomten. I dessa tider av fatigue verte.

Midvinternattens köld är svår

att uppnå för snösprut och is

Alla sover fast jorden vår

har feber – det är ingen surpris

Spåren smälter och liftarna står

snön lyser inte, den smalt igår

snön ligger knappt ens på taken

Och inte ens tomten minns smaken.

För ett år sedan öppnade Citytunneln.
Sedan dess har tågåkandet i Skåne ökat med 10 procent. I Malmö och Lund är ökningen 20 procent. Ändå väntas den riktigt stora ökningen 2013.
Vad visar detta?
Jo, att folk gärna väljer tåget när det fungerar väl. När turtätheten är hög, när tågen går i tid, när stationerna är snygga – Triangeln arkitekturprisades nyss – och ligger rätt.
Nu återstår för Veolia att förvalta skåningarnas förtroende och sköta lokaltrafiken bra.

I natt har stormen dragit fram över oss. En helt vanlig höststorm, en av de få denna vackra och torra höst. Det är inte så mycket att orda om, när elen är tillbaka i stugorna och den nedblåsta reklamskylten bortplockad från Föreningsgatan så trafiken flyter fortsätter fredagen som vanligt.

Men i sydafrikanska Durban är detta inte en vanlig dag. Där avslutas klimattoppmötet idag och enda skälet till att det inte blir en megabesvikelse är att förväntningarna var så låga. Obefintliga.

Det enda bra som kan sägas är att processen åtminstone lever, även om det går långsamt och resultaten låter vänta på sig.

Nu talas det om ett nytt avtal efter Kyotoprotokollet – som går ut i år – år  2015. Tänk att det redan känns som för lite och för sent …

Vad vore Skåne utan buxbom? Utan bokar?

Snart får vi kanske veta. Tyvärr.

På kyrkogårdarna har kilometervis av buxbomhäckar redan grävts upp och bränts. Ändå tror experterna inte att faran är över. De tror inte att buxbomen går att rädda – svampsjukdomen är för smittsam.

Och nu skriker sågarna i PIldammsparken – de sjuka bokarna sågas ner. Innan de blåser omkull och skadar någon. Algsvampar har smittat ner hela parken. Redan om fem år kan alla träd vara döda.

Då är den fantastiska Pildammsparken också ett minne blott – utan de majestätiska träden är den som vilken grönyta som helst.

Soten är känd. Men inte boten.

Någon som vet vad som borde göras?