Vellinge tror på vallar.
Men länsstyrelsen sätter stopp för nya hus: det vore som att bygga sandslott på stranden.
Havet tar dem, konstaterades i Sydnytt i måndags.
Klimatförändringarna drabbar oss redan och det kommer att bli värre. Mer extrema högtryck och lågtryck, översvämningar i snitt vartannat år.
Ska Näset skyddas – de hus som redan står här och de kommunen vill bygga – behövs tre meter höga skyddsvallar. Mitt för havsutsikten.
Tufft.
Men ärligt talat:
Vill någon investera i ett dyrt hus på Näset med tanke på risken att hela rasket spolas bort?
Finns det tillräckligt många köpsugna klimatskeptiker?

Aldrig förr har maten varit så billig – för bara något decennium sedan lade vi en femtedel av disponibla inkomster på födan, idag 13 procent.

Men vem betalar priset?

Jag sitter i juryn för Stora journalistpriset, ett pris som i avslöjarklassen i år gick till Malin Olofsson och Daniels Öhman för radioserien och reportageboken Matens Pris ”för att de avslöjat det orimligt höga pris som djur, människor och miljö betalar för vår billiga mat”.

Reportagen går att hitta hos sr.se och i bokhandeln finns boken – en stundtals ohygglig läsning om undermålig djurhållning och samvetslös miljöskövling, allt bara för att pressa priset på vår redan billiga mat.

Det är inte lätt att hitta bra mat som inte bidrar till rovdriften av vårt lilla klot. Kunskap och livscykler och fler aspekter än man anar gör att valet i butiken handlar om så mycket mer än om att välja mellan fläskfilé som kostar under eller över hundra kronor kilot eller äpplen från Österlen eller från Argentina.

Men ett val som borde vara enkelt är att skära ner på köttätandet. Ett hälsosamt val för både individ och miljö och klimat. Moraliskt rätt. Ett enkelt val efter att man läst Matens pris eller Jonathan Safran Foers Äta djur.

Fast svårt.

Något om komplikationerna skriver Julia Svensson begåvat om idag i Sydsvenskan, ”Hjort är gjort”.

Inför nyår och nyårslöften är detta något att fundera över. Att börja ett nytt liv så här mitt i gråmörkret som kallas vinter är bortkastat, det vet alla som försökt sluta röka eller börja jogga eller bli en bättre människa bara för att ett kalenderblad vänds och årtalet växlar.

Men varför inte göra ett försök att äta lite bättre? Nobba fisk som håller på att utrotas och välja vegetariskt lite oftare än tidigare. Man behöver inte bli militant vegan eller predikande vegetarian eller asket på kuppen. Bara lite friskare till kropp och samvete.

Blötsnön i söndags påminde mig om vad jag glömt att sakna. Så här ett grötrim inspirerat av Tomten. I dessa tider av fatigue verte.

Midvinternattens köld är svår

att uppnå för snösprut och is

Alla sover fast jorden vår

har feber – det är ingen surpris

Spåren smälter och liftarna står

snön lyser inte, den smalt igår

snön ligger knappt ens på taken

Och inte ens tomten minns smaken.

För ett år sedan öppnade Citytunneln.
Sedan dess har tågåkandet i Skåne ökat med 10 procent. I Malmö och Lund är ökningen 20 procent. Ändå väntas den riktigt stora ökningen 2013.
Vad visar detta?
Jo, att folk gärna väljer tåget när det fungerar väl. När turtätheten är hög, när tågen går i tid, när stationerna är snygga – Triangeln arkitekturprisades nyss – och ligger rätt.
Nu återstår för Veolia att förvalta skåningarnas förtroende och sköta lokaltrafiken bra.

I natt har stormen dragit fram över oss. En helt vanlig höststorm, en av de få denna vackra och torra höst. Det är inte så mycket att orda om, när elen är tillbaka i stugorna och den nedblåsta reklamskylten bortplockad från Föreningsgatan så trafiken flyter fortsätter fredagen som vanligt.

Men i sydafrikanska Durban är detta inte en vanlig dag. Där avslutas klimattoppmötet idag och enda skälet till att det inte blir en megabesvikelse är att förväntningarna var så låga. Obefintliga.

Det enda bra som kan sägas är att processen åtminstone lever, även om det går långsamt och resultaten låter vänta på sig.

Nu talas det om ett nytt avtal efter Kyotoprotokollet – som går ut i år – år  2015. Tänk att det redan känns som för lite och för sent …

Vad vore Skåne utan buxbom? Utan bokar?

Snart får vi kanske veta. Tyvärr.

På kyrkogårdarna har kilometervis av buxbomhäckar redan grävts upp och bränts. Ändå tror experterna inte att faran är över. De tror inte att buxbomen går att rädda – svampsjukdomen är för smittsam.

Och nu skriker sågarna i PIldammsparken – de sjuka bokarna sågas ner. Innan de blåser omkull och skadar någon. Algsvampar har smittat ner hela parken. Redan om fem år kan alla träd vara döda.

Då är den fantastiska Pildammsparken också ett minne blott – utan de majestätiska träden är den som vilken grönyta som helst.

Soten är känd. Men inte boten.

Någon som vet vad som borde göras?

Stockholmsarrogans eller ren okunnighet?

Hur som helst är DN ute och cyklar när tidningen idag på ledarplats buntar ihop ”citytunnlar, Hallandsåsbyggen och Botniabanor” och talar om ”skrytbyggen på sträckor där nästan ingen åker”.

Detta apropå den utfrågning om järnvägskaoset igår i riksdagen som trafikutskottet tagit initiativet till.

Självfallet är det ett problem om kapacitetsbrist på rälsen gör det omöjligt att nå de nya satsningarna och om dåligt underhåll stoppar upp trafiken på befintliga spår. Men att bunta ihop Botniabanan och Malmös nya citytunnel och låt förstå att verkligheten på dessa två är en och densamma är att fara fram med osanning.

Citytunneln kortar resvägar i en region på 3,7 miljoner människor – vilket DN i Mälardalen inte riktigt lyckas se.

Den nära förestående kapacitetsbristen här kommer trots allt inte bara att drabba det regionala pendlandet, utan hela Sveriges tågtrafik, senast när bron över Fehmarn bält öppnas.  Fler fasta förbindelser behövs, både mellan Helsingborg och Helsingör och mellan Malmö och Köpenhamn.

Tyvärr är DN inte ensam i sin Stockholmsfixering, vilket debatten mellan SJ-ordförande Ulf Adelsohn och kommunalrådet Ilmar Reepalu  i Studio Ett igår tydligt visade. Att fasta förbindleser som skall stå klara om 15-20 år måste börja planeras nu hade SJ-ordföranden föga förståelse för, fullt upptagen som han är med att de akuta problemen med dåligt underhållna tåg på vintrig räls klaras av.

För beslutsfattare gäller det dock att kunna ha två tankar i skallen samtidgt: nu och sedan.

Självfallet måste illa underhållen räls och slitna tåg åtgärdas så att trafiken kan gå nu. Men lika självklart är att det måste planeras för framtiden. Så att inte kapacitetsbrist på järnvägen stoppar den ekonomiska utvecklingem, välstånd och välfärd, om några decennier. När vi väl står där är det för sent att sätta igång och planera för ”nya skrytbyggen”.

Regeringens energiuppgörelse kan vara i gungning.

I tisdagens Expressen säger den avhoppade moderate riksdagsmannen, numera politiske vilden, Göran Thingwall att han också kan tänka sig att rösta nej i riksdagen.

”Jag kan bli känd som han som sänkte hela skiten.”

I ett märkligt och osnyggt resonemang tycks Thingwall, för att säga ja till ny kärnkraft, vilja kohandla om rätten för privatläkare (som han själv) att sälja sina mottagningar.

Och nu är ju inte energiöverenskommelsen något ”skit”. Utan en alldeles förträfflig kompromiss som innehåller både stora steg för att öka takten mot en större andel förnybar energi (ett mål är minst 50 procent förnybar energi av den totala energianvändningen till 2020) och en öppning för att ersätta nuvarande tio kärnkraftsreaktorer med högst tio nya.

Men somliga centerpartister är benägna att såga uppgörelsen.

I ett inslag i Aktuellt häromdagen framträdde Solveig Ternström, Eva Selin Lindgren och Sven Bergström och de var lika avvisande till ny kärnkraft som till Centerpartiets interna demokratiprocess.

Men hittills har Centerledaren Maud Olofsson varit kaxig. I SVT:s partiledardebatt i söndags kväll sade hon angående upprorsungarna i partiet:

”Det tar jag hand om.”

Olofsson hävdade, med rätta, att energiuppgörelsen redan är beslutad i riksdagen. Den röstades igenom med 156 jaröster mot 150 nejröster den 16 juni i fjol.

Näringsutskottets betänkande 2008/09:NU25, Riktlinjer för energipolitiken, bygger på uppgörelsen. Också grundtankarna om kärnkraften finns med.

Här står till exempel:

”Utskottet står således bakom regeringens avsikt att avvecklingslagen ska avskaffas, att förbudet mot nybyggnad i kärntekniklagen ska tas bort och att tillstånd ska kunna ges till nya kärnkraftsreaktorer i syfte att successivt ersätta de nuvarande reaktorerna i takt med att dessa når sin ekonomiska livslängd.”

Till saken hör att de nu så kritiska centerpartisterna röstade ja till detta betänkande i juni 2009, inklusive grundtankarna kring kärnkraften.

Solveig Ternström röstade ja.

Eva Selin Lindgren röstade ja.

Sven Bergström röstade ja.

Nu, ett år efter energiuppgörelsen blev klar, överväger de att rösta nej till de konsekvensförslag som återstår att klubba i riksdagen, det vill säga bland annat förslag om avskaffande av avvecklingslagen och skrivningar om skärpt ansvar för kärnkraftsföretagen.

Har en riksdagsledamot inte rätt att ändra sig?

Jo, naturligtvis. Men centerpartisterna har trots allt haft rätt god tid på sig, från februari då energiöverenskommelsen presenterades, till omröstningen i riksdagen i juni. Om kärnkraftsmotståndet sitter så djupt i deras själar, varför stod de inte upp offentligt och gav luft åt sina tvivel då, under förra våren?

Tyvärr är det Maud Olofssons trovärdighet som politiker som nu ifrågasätts. När det borde vara trovärdigheten hos Ternström, Selin Lindgren och Bergström.

Kanske det till och med är så som spekulationsglada kommentatorer hävdar, att upprorsmakarna i kärnkraftsfrågan vågar sig fram på allvar först när Maud Olofsson är tilltufsad efter snytingarna hon fått i affärerna kring Saab och Vattenfall och dras med fallande opinionssiffror.

Det kan vara klokt att ha dessa aspekter i minne nu när Olofsson framställs som en intern, och föga upplyst, despot och de tvivlande centerpartisterna beskrivs som sällsynt ärliga och modiga riksdagsledamöter.

I kärnkraftsfrågan togs heder och ära av Centerledaren Thorbjörn Fälldin. Maud Olofsson går förhoppningsvis inte samma öde till mötes.

Alliansens energiöverenskommelse är historisk, den har förutsättningar att äntligen göra slut på trätor som ridit kärnkraftsfrågan sedan 1970-talet.

Uppgörelsen är värd att värna.

Det lutar allt mer åt att klimatmötet i Köpenhamn slutar i ett fiasko. Trots krismöten under torsdagskvällen och natten förblir positionerna låsta.

”Det är inte helt uteslutet att det inte blir någonting alls av det här mötet”, konstaterade Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson på fredagsmorgonen.

Som Martin Ådahl och Mattias Johansson vid tankesmedjan Fores påpekar på DN Debatt ”har hela FN-maskineriet under slutfasen visat upp sin värsta sida med paragrafrytteri och procedurfetischism”.

Problemet i Köpenhamn är att många stater är ointresserade av en uppgörelse och att formerna och formatet gör det enkelt för dem att kasta grus i förhandlingsmaskineriet.

Ett 20-tal länder svarar för 90 procent av alla utsläpp av växthusgaser. Ådahl och Johansson föreslår att dessa bildar ett eget forum för att lösa frågan.

När vissa presidenter i plenartalen tycks mest upptagna med att föreläsa om imperialismen kanske det är lika bra att de som har huvudansvar för problemet tar förhandlingen någon annanstans.

Låter onekligen som en god idé.

Som EU-ordförande 2001 tog Göran Persson (S) plats på världsscenen. Han blev ”Tony” med Blair och såg en skärrad Helmut Kohl äta smör. Han drev fram en utvidgning österut och började betraktas som en statsman.

Men i samtalen med Erik Fichtelius i SVT:s Aldrig ensam, alltid ensam avslöjar han hur tomt det blev sedan, när han inte längre var ledare för en vikarierande stormakt. Trött, tom och ledsen, drabbad av ”postpresidentiell depression”.  

Nu är det Fredrik Reinfeldts (M) tur. Idag har han avslutat sitt sista toppmöte – som slutade med uppgörelse om pengar till klimatuppgörelse, en lösning som visserligen är signerad Frankrike och Storbritannien och inte ordförandeskapet, men likafullt visar att EU fortfarande är starkast när det gäller kamp för klimatet.

Hur har Reinfeldt varit som EU-boss?

”Min stund i världspolitiken”, har han själv talat om, men ändå inte verkat helt bekväm.

Korrekt. Lyssnande. Lågprofilerad. Lagom och svensk, kanske. 

Och lite svenskt lagom har också hela ordförandeskapet varit: från den lama sloganen ”Taking on the challenge” – vi antar utmaningen. Präktigt och intetsägande i jämförelse med det förra svenska ordförandeskapet tre tydliga E: Enlargement, Employment, Environment.

Vad har uppnåtts? 

Den ekonomiska krisen och klimatet har fyllt agendan och skötts med den äran, trots allt.

EU:s långa tankepaus tog äntligen slut när Lissabonfördraget baxades igenom och trädde i kraft, efter uppenbarligen bistra samtal mellan Tjeckiens president Václav Klaus och Reinfeldt.  

Stockholmsprogrammet för polissamarbete, asyl och migration godkändes under det sista toppmötet.

Men utvidgningen har gått trögt, Turkiet är lika långt borta som tidigare.

Och när det gäller de nya toppjobben i EU så verkade Reinfeldt märkvärdigt oengagerad. Så blev också resultatet beige…

Så betyget för det svenska ordförandeskapet – och Reinfeldts insats – blir klart godkänt. Men utan beröm.