Som EU-ordförande 2001 tog Göran Persson (S) plats på världsscenen. Han blev ”Tony” med Blair och såg en skärrad Helmut Kohl äta smör. Han drev fram en utvidgning österut och började betraktas som en statsman.

Men i samtalen med Erik Fichtelius i SVT:s Aldrig ensam, alltid ensam avslöjar han hur tomt det blev sedan, när han inte längre var ledare för en vikarierande stormakt. Trött, tom och ledsen, drabbad av ”postpresidentiell depression”.  

Nu är det Fredrik Reinfeldts (M) tur. Idag har han avslutat sitt sista toppmöte – som slutade med uppgörelse om pengar till klimatuppgörelse, en lösning som visserligen är signerad Frankrike och Storbritannien och inte ordförandeskapet, men likafullt visar att EU fortfarande är starkast när det gäller kamp för klimatet.

Hur har Reinfeldt varit som EU-boss?

”Min stund i världspolitiken”, har han själv talat om, men ändå inte verkat helt bekväm.

Korrekt. Lyssnande. Lågprofilerad. Lagom och svensk, kanske. 

Och lite svenskt lagom har också hela ordförandeskapet varit: från den lama sloganen ”Taking on the challenge” – vi antar utmaningen. Präktigt och intetsägande i jämförelse med det förra svenska ordförandeskapet tre tydliga E: Enlargement, Employment, Environment.

Vad har uppnåtts? 

Den ekonomiska krisen och klimatet har fyllt agendan och skötts med den äran, trots allt.

EU:s långa tankepaus tog äntligen slut när Lissabonfördraget baxades igenom och trädde i kraft, efter uppenbarligen bistra samtal mellan Tjeckiens president Václav Klaus och Reinfeldt.  

Stockholmsprogrammet för polissamarbete, asyl och migration godkändes under det sista toppmötet.

Men utvidgningen har gått trögt, Turkiet är lika långt borta som tidigare.

Och när det gäller de nya toppjobben i EU så verkade Reinfeldt märkvärdigt oengagerad. Så blev också resultatet beige…

Så betyget för det svenska ordförandeskapet – och Reinfeldts insats – blir klart godkänt. Men utan beröm.

Det upphaussade språkröret Maria Wetterstrand (MP) går idag på nytt till hård attack mot statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och dennes taktik i klimatförhandlingarna inför mötet i Köpenhamn.

”Han spelar ner förväntningarna inför mötet och hoppas därmed kunna komma ur det hela med hedern i behåll”, skriver Wetterstrand.

Resultatet för klimatet blir troligen sämre än vad det annars hade kunnat bli, lyder konklusionen.

Visst, förhandlingstaktik betyder något.

Men att Reinfeldts mer verklighetsanpassade linje – som han för övrigt inte är ensam om – långsiktigt skulle vara sämre för klimatet än Wetterstrands förslag om att ”höja tonläget” är inte alls säkert.

Framför allt är det orimligt att placera ansvaret för utfallet i Köpenhamn i knät på statsministern. 

Det är att grovt överskatta hans betydelse i sammanhanget.

Det liknar mytbildning.

Det är dags att rensa upp i Vattenfall.

Ny ledning – VD Lars G Josefsson har rimligen förbrukat sitt förtroende.

Klar styrning – styrelsen måste ha koll på vad den klubbar. 

Tydliga direktiv – näringsminister Maud Olofsson lovade så över ägarstyrningen redan 2007. Vad väntar hon på? Det måste sägas rent ut om Vattenfall skall ge bättre klimat eller mer pengar. Bäst vore mer pengar för bättre klimat.

Detta kattrakande bara så dumt – gynnar ingen, skadar ryktet.

Framför brasan i Ovala rummet kallade Fredrik Reinfeldt USA:s president ”Barack”. Inte ”Mr President”.

Och Obama kontrade med ”Fredrik”, rapporterar Ginna Lindberg i P1-morgon.

Det var måndag.

Då e ny vecka precis hade börjat efter vecka ett toppmöte där Reinfeldt fått Tjeckiens obstinate president att acceptera Lissabonfördraget med hjälp av lite undantagsgodis.

Så undertecknade Tjeckien fördraget.

Det var tisdag.

Idag är det onsdag. Vad skall Reinfeldt uträtta för mirakel idag? Hitta toppfigurerna till det nya EU? Trots allt finns en väg för ett klimatavtal i Köpenhamn – ett första steg togs ju på toppmötet i fredags?

Något här hemma lär det inte bli, Sverige är säkert för litet och grått för den som får dansa med de stora elefanterna. 

Hur som helst: Fredrik Reinfeldt (M) står på topp. Han utnyttjar sina femton minuter av berömmelse väl, sin position som ledare när Sverige – som ordförandeland  EU – är tf stormakt. 

Göran Persson (S) växte i den rollen. Men frågan är om inte Reinfeldt växer mer, trots – eller tack vare – knepigare frågor på bordet.

Att vara ”Barack” med världens mäktigaste man smäller trots allt högre än Perssons ”Tony” med Blair.

Valet 2010 blir ett kärnkraftsval.

I Ekots lördagsintervju var Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand tydlig:

”Vi skall inte bygga nya kärnkraftsverk i Sverige.”

På ett eller annat sätt, med lagstiftning om så krävs, kommer en rödgrön regering att sätta stopp för ny kärnkraft, fastslog Wetterstrand, som uttryckte sin förvåning över att borgerliga politiker kan glädjas över utbyggnadsplanerna hos Vattenfall och ”kärnkraftslobbyisterna”.

Egentligen vet nog Wetterstrand bättre. Att stora delar av svenska folket är mottagliga för argument som går ut på att industrin i Sverige behöver garantier för en långsiktig elförsörjning till konkurrenskraftiga priser, och el som inte spär på klimatproblemen.

Det gäller inte minst många sympatisörer till Socialdemokraterna.

WASHINGTON

Barack Obama har varit USA:s president i drygt åtta månader nu. En stor del av administrationen finns på plats här i Washington.

Och löftet var ju change, förändring.

Dags att börja leverera.

Så vad händer?

Krasst sagt: inte mycket. Inte tillräckligt.

Den utlovade sjukvårdsreformen har gått i stå – och så länge den inte rör på sig genomförs inte så mycket av de andra viktiga förändringarna heller. ”Sjukvården tar allt syre”, sammanfattar en bedömare. ”Sjukvårdsreformen är testet för om det kommer att bli förändring, change”, säger en annan.

Det måste lyckas, om det är enigheten stor. Men Obama har inte ens sitt eget partis stöd, för att inte tala om de republikaner som inte drar sig för att måla upp svarta fantasier vad reformen skulle innebära av fria aborter och ”death panels”, råd som avgör om en svårt sjuk patient skall leva eller dö.

Lägg då till det faktum att bortåt 85 procent av amerikanerna sägs vara nöjda med det försäkringsskydd de har – och tveka inför förändringar – och att de som saknar skydd också på andra sätt är de svagaste och minst röststarka i samhället.

Blir det en reform? Det räknar de flesta ändå med, och den väntas före jul. Men vad gäller innehållet, själva förbättringen, är det klokt att hålla förväntningarna nere.

Obama har satt hela sin prestige på spel för en reform. Då räcker det med just detta. En reform. Också en halvmesyr duger.

”Just pass the bill.”

Hur det hjälper dem som har det sämst är frågan. Men viktigare verkar vara satt att bli av med ärendet, att röja sjukvårdsproblemet ur vägen, så att annat – som det hårt kritiserade kriget i Afghanistan och klimatfrågan äntligen hamnar i fullt fokus.

När regeringen beslöt att avskaffa miljöbilspremien på 10 000 kronor verkade beslutet vettigt: den avsedda effekten var nådd. Var tredje bil som såldes i Sverige ifjol var en miljöbil.

Köpbeteendet hade ändrats – och pengarna kunde göra mer nytta på andra håll.

Med den snabba konjunkturvändningen kom ett nytt beteende: köparna tvekar, nybilsförsäljningen dyker och bilparken åldras.

Och Volvo och Saab krisar.

Volvo Personvagnars VD Stephen Odell vill ha mer hjälp från staten: en ny generös skrotningspremie och fortsatt miljöbilspremie på 10 000 kronor.

Att Volvo behöver hjälp är uppenbart. Försäljningsraset på den svenska marknaden är större än väntat, Odell talar om den största minskningen i hela Europa.

Men frågan är om en miljöbilspremie hjälper.

Det enda miljöalternativet som Volvo erbjuder är ju etanol. Gasbilarna är historia och elbilarna – i bästa fall – framtid.

Skrotpremien kunde i någon mån råda bot på problemet att var tredje bil i Sverige är tio år eller äldre, men också här handlar det om vad som kommer istället. Många är tveksamma till att skaffa bil just nu, både för att ekonomin är skakig och för att de miljöbilar som finns inte övertygar.

Kanske bättre är på väg, snart?

Varför inte vänta lite till?

Något är väl på gång, ändå?

Till och med McDonald’s är med på tåget – medan föraren laddar med burgare kan bilen laddas med el. Redan i vår.  

Smart.

Och näringsminister Maud Olofsson (C) försöket locka kraftbolagen att bygga ut infrastrukturen: med fler ställen att ladda blir elbilen mer attraktiv, resonerar hon.

Visst. Absolut. Toppen.

Det enda som saknas är alltså elbilar med rimlig prestanda och rimlig körradie till rimligt pris. 

Något för Odell att satsa på.

2008 är snart slut. Summeringar och analyser börjar dyka upp i medierna.

Den alltid lika vakna amerikanska Foreign Policy tar det bitvis med en klackspark. På tidskriftens webbsajt kan den hugade läsaren bland annat njuta av en sammanställning det gångna årets tio största prognosmissar.

Årets tio största ”nyheter” som aldrig blev några nyheter är bitvis tankeväckande läsning. Som till exempel påpekandet att ett inskaffande av solpaneler inte alltid är så miljövänligt och klimatbefrämjande som man skulle kunna tro. För vid tillverkningen av solpaneler används ofta en gas –  NF3, eller kvävetriflourid – vars klimatpåverkan är 17 000 gånger större än koldioxid. Gasen beskrivs dessutom som ”hal”, vilket betyder att den lätt läcker ut i tillverkningsprocessen.

Den gamla sanningen gäller också för klimatinsatser:

Rätt är viktigare än snabbt. 

�

Nyligen arrangerade Svenska kyrkan med ärkebiskop Anders Wejryd i spetsen ett stort interreligiöst klimatmöte i Uppsala. På plats fanns religiösa ledare och opinionsbildare från hela världen.

Mötet utmynnade i ett klimatupprop som överlämnades till statsminister Fredrik Reinfeldt (m). I detta upprop framförs bland annat följande krav riktade till ”det politiska ledarskapet”:

• Snabba och omfattande begränsningar av utsläppen i den rika världen. I-länderna, särskilt i Europa och Nordamerika, måste gå i spetsen. I i-länderna måste utsläppen reduceras med minst 40 procent till år 2020 och med 90 procent till 2050, jämfört med 1990 års nivåer.

• Bindande nedskärningar för den rika världen, utöver inhemska åtaganden. Enligt principerna om ansvar och förmåga ska länderna betala för internationella utsläpp utöver sina egna inhemska åtgärder. Dessa kostnader bör vara obligatoriska snarare än frivilliga.

• Mätbara, verifierbara och rapporteringsbara utsläppsminskningar för utvecklingsländerna, särskilt länder med snabbt växande ekonomier.

• Massiv överföring och spridning av viktig teknik. Alla länder måste främja och möjliggöra spridning av teknik som är avgörande för att minska utsläppen. Utvecklingsländerna måste ha praktiska och tekniskt solida möjligheter att försörja sin befolkning.

• Ekonomiska stimulansåtgärder för utvecklingsländerna, i syfte att främja en renare utveckling på nationell nivå.

• Anpassning till klimatförändring. Enligt samma principer om ansvar och förmåga måste länderna tillförsäkra fattiga och sårbara samhällen kapacitet och stöd. Anpassning till klimatförändringarna får inte misslyckas på grund av brist på pengar eller andra resurser.

I en debattartikel i måndagens Svenska Dagbladet utmanar och uppmanar Camilla Grepe biskop Wejryd och Svenska kyrkan att dra sitt strå till stacken genom att investera en del av sin ansenliga förmögenhet i miljöteknikbranschen, som är i stort behov av riskkapital. 1 procent av kyrkans förmögenhet skulle innebära 250 miljoner kronor. Pengarna kunde frigöras genom att kyrkan säljer sina aktier i Chevron Texaco, Statoil, BMW och Walt Disney, föreslår Grepe:

Det är lätt att skriva under ett manifest för att sedan vända sig till allmogen och politikerna med en uppmaning att agera. Men trovärdig blir man först när man är beredd att agera själv och leva som man lär.

Att föregå med gott exempel borde ligga nära till hands för en kyrkans man. Om inte riskerar biskop Wejryd kanske att framstå som ”allenast en ljudande malm och en klingande cymbal” för att citera aposteln Paulus.