Gränshindren ska bort. Redan i år …

Ibland känns det mer meningsfullt än ibland att syssla med opinionsbildning och delta i debatter.

I tisdags deltog jag i en debatt i Köpenhamn med rubriken ”Krisen en chance for Norden?”

De andra debattörerna var Manu Sareen, minister med ansvar för nordiska frågor, Marlene Wind, professor och chef för centret för europeisk politik vid Köpenhamns universitet och Bertel Haarder, tidigare minister och ordförande för den danska delegationen i Nordiska rådet.

Det blev många vackra ord sagt om nordiskt samarbete – det brukar klinga vackert då det handlar om Norden – innan jag som sista inledare fick strö malört i glädjebägaren och peka på att det nordiska samarbetet gått i stå och att gränshindren kring Öresund är en skam som efter mer än ett decennium med Born fortfarande utgör ett hinder för integrationen. Utan att regeringarna verkar bry sig.

Sedan blev debatten mer intressant.

Ministern verkade så uppriktigt angelägen om att ta itu med gränshindren, till exempel. Men det brukar sällan hända så mycket så snabbt.

Glad är jag idag då det dimper ner ett pressmeddelande från Manu Sareen:

Regeringen opprioriterer fjernelsen af grænsehindringer mellem de nordiske lande

Han pekar på de hinder danskar på väg till Bornholm möter, men också på den uppsjö av hinder som drabbar Sundspendlarna. Och den ekonomiska tillväxten.

Det er mig derfor magtpåliggende, at vi fra dansk side – i samarbejde med de øvrige nordiske lande – medvirker aktivt til at fjerne flest mulige grænsehindringer i Norden allerede i år.

Allerede i år.

Redan i år.

Toppen, ministern! Få fart på det hela!

Ilmar Reepalus dröm om en tunnelbana under Öresund lever. Och Reepalu nöjer sig inte – heller denna gång– med att bara drömma.

Så snart Citytunneln hade öppnats i december i fjol gav han sig i kast med att driva denna fråga.

EU har beviljat pengar pengar till en förstudie och Reepalu och Köpenhamns överborgmästare Frank Jensen är överens om att förbindelsen ska byggas, skriver DN idag. Metro till Malmö finns med i båda städernas långsiktsplan.

Hisnande 13 miljarder ska det stå på prislappen. Ynka 15 minuter ska resan till Köpenhamns centrum ta. På detta sätt ska trängseln minska bland Bropendlarna. Och på Bron, som hotar att korkas igen när bron över Fehmarn Belt öppnas om åtta år och EES och Max IV blir klara i Lund.

Mera metro är framtiden för storstaden, helt klart. Också för Malmö.

Det är bara att hoppas att Reepalu lyckas även denna gång. Kollektivtrafik med tillräcklig kapacitet och täta avgångar behövs för att den ekonomiska utvecklingen ska kunna fortsätta och för att Öresundsregionen också i framtiden ska vara en attraktiv plats att bo och jobba.

Men en avgång kommer nu sannolikt att försenas.

Reepalus egen.

För ett år sedan öppnade Citytunneln.
Sedan dess har tågåkandet i Skåne ökat med 10 procent. I Malmö och Lund är ökningen 20 procent. Ändå väntas den riktigt stora ökningen 2013.
Vad visar detta?
Jo, att folk gärna väljer tåget när det fungerar väl. När turtätheten är hög, när tågen går i tid, när stationerna är snygga – Triangeln arkitekturprisades nyss – och ligger rätt.
Nu återstår för Veolia att förvalta skåningarnas förtroende och sköta lokaltrafiken bra.

Det blir inget nytt storsjuk i Skåne.

Regionledningen och kommunledningarna i Malmö och Lund är överens om att fortsätta bygga på dagens två sjukhusområden.

Vilken lättnad.

Det är klart att sjukhusledningen kan drömma om ett stort, nytt och fint specialiserat sjukhus. Och att både forskning och specialistvård kunde dra nytta detta.

Men det är inte lika klart att detta är i patienternas bästa intresse.

Det handlar om hur – redan – knappa resurser används.

Det handlar om var huset ligger – ute på en åker eller lättillgängligt mitt i smeten som gamla Mas i Malmö idag. På promenadavstånd från bussar och Triangelns tågstation.

Det handlar om att sjukhus och högskola är goda grannar.

Det handlar om att ett nybygge stör verksamheten – länge.

Käbblet mellan två sjukhus om var specialistvården ska ligga är inte skäl nog att bygga ett tredje.

Nu vet sjukvårdspolitiker och sjukhuspersonal vad som gäller. Dags att kan de laga efter läge.

Malmö är en fantastisk storstad: korta avstånd, inget ligger längre bort än att det går att cykla. Eller gå.
Trevligt. Bekvämt – tidssparande för alla tidspusslare.
Och grönt.
Så långt från city sprawl det går att komma.
Men så är det dessa gallerior…
Triangeln. Mobilia. Entré. Kronprinsen. Och nu Emporia.
Vad är poängen med att samla samma butikskedjor i mall efter mall?
Emporia ser jättespännande ut, arkitektoniskt. Och dit ska det visst gå att ta tåget.
Alltid något.
Men nej, jag kommer inte att lämna city ändå. En levande stadskärna är en del av storstaden, mardrömmen är amerikanska städer med ett hål i hjärtat.

Det har blivit populärt att ranka högre lärosäten. Olika organisationer i Sverige har på senare år hakat på den internationella trenden med egna listor.

Den oberoende akademikergruppen Uranks lista för 2009, med fokus på utbildning snarare än forskning, toppas av Karolinska institutet. Lunds universitet intar en hedrande femteplats, samma som året innan. Malmö högskola placerar sig som nummer 18 i mittfältet av landets 30 universitet och högskolor. Svenska lantbruksuniversitetet, som bland annat finns i Alnarp, är nummer tre.

Lund kan dessutom brösta sig åt att toppa två av de tre jämförda utbildningsområdena, det för vård och medicin och det för teknik och naturvetenskap.

Rankning av det här slaget har mer än ett underhållningsvärde. Det kan sporra till bättre prestationer och inte minst balansera lärosätenas egna kampanjer i jakten på studenter. Men utvärderingar kan göras på flera sätt. Någon exakt vetenskap är rankningen knappast.

Hundra förvånade passagerare kastades av Öresundståget igår – lokföraren påstod att det var för fullt. Medan passagerarna menar att det var precis lika fullt som vanligt.

Sedan drogs stopp in på Svågertorp och Kastrup.

Ingenting borde egentligen längre förvåna luttrade Sundspendlare, inget annat än de rara tillfällen då tågen också i rusningstid går enligt tidtabell och har plats för alla som vill åka med.

Nu har också politikerna tröttnat på eländet, Danmarks nye transportminister Hans Christian Schmidt (Venstre) kräver att minst nio av tio tåg skall gå som tåget. I tid. Tågbolagen sätts under speciell övervakning av en projektkoordinator som  rapporterar direkt till ministern.

Bra inititativ, men trist att målet inte är det enda rimliga: nolltolerans för förseningar.

Passagerare skall kunna räkna med att komma fram i tid.

Gunnar Sandin listar i röda Veckobladet sex argument mot Vänsterpartikravet på gratis kollektivtrafik. Ett av dem är särskilt fyndigt:

”Vad har det blivit av mitt fina gamla förbudsparti? Det är ganska egendomligt att vänsterpartiet av bland annat hänsyn till klimatet vill priskonkurrera ut bilismen, alltså förespråkar en marknadslösning, när det har så stolta traditioner när det gäller restriktioner och regleringar.”

Sörj inte, Lund. Umeå blir kulturhuvudstad 2014. Men Lund kan bli kulturstad, i år, nästa år och bortom 2015.

Måste bli.

Behöver Lund kultur? Mer kultur, också finkultur? Absolut.

Kultur är viktigt för attraktionskraften. Företag etablerar sig hellre på orter dit det går att locka kvalificerad personal och den kvalificerade personalen väger in boende, skolor och fritid – som kulturutbud – i sitt flyttbeslut.

Räknat så är en teater eller en symfoniorkester inte en kostnad, utan en investering.

Räknat så bidrar mer kultur i Lund till ett bättre näringsliv och akademi, till fler jobb och bättre forskning. I hela regionen.

Räknat så behöver Lund inte vara just europeisk kulturhuvudstad 2014 – erfarenheten visar att dessa kulturår ofta lämnar förvånansvärt få avtryck.

Så sörj inte:

Umeå kan ha sitt kulturhuvudstadsår. Programmet bjuder på exotik och det där med samernas åtta årstider verkar spännande.

Och Lund kan passa på att fortsätta satsa på kultur, nu när bollen ändå är satt i rullning. Nu när kulturpolitiken äntligen tycks betraktas som riktig och viktig – inte bara pynt.

Vad Lund behöver är ändå inte ett jippo, inte en ett år lång kulturnatt.

Utan ett brett kulturutbud också 2015.

Lider Lund av en medelålderskris?

Den runt millenniegamla staden verkar hellre vilja se sig som en häftig minimetropol än en stor studentstad. Slutsatsen går att dra av den pågående debatten – som försiggår inte minst i Sydsvenskan – om vad Lund är och bör vara för en stad.

Staden måste ge utrymme för mer skaparglädje och ett dynamiskt kulturliv, menar en del Lundapersonligheter. Andra hävdar på allvar att Lund har bättre förutsättningar och utbud, till exempel som film- och teaterstad, än vad Malmö har.

De flesta är överens om att Lund måste börja ta för sig i kampen med regionala konkurrenter. Och då avses uteslutande storstäder – som om Helsingborg, Kristianstad och Ystad inte riktigt fanns med på den kulturella kartan.

Debattens färdriktning hänger förstås på om Lund vinner kampen med Umeå om att få bli europeisk kulturhuvudstad 2014. Ett avgörande väntas i september.

I slutet av augusti kommer internationella jurymedlemmar till Lund för att få de sista och kanske avgörande intrycken av den skånska ansökarstaden.

På programmet står besök på Skissernas museum och konsert med klassisk musik – på maxvolym.

Dynamiskt? Mja.

Att det skulle räcka till en seger känns osäkert. Särskilt med tanke på vad juryns ordförande, engelsmannen Sir Bob Scott, påpekade i Sydsvenskan tidigare i sommar: meningen är att besöket skall ge juryn en känsla av staden, dess längtan och Lundaborna.

Frågan är vilka känslor som förstärks efter en sådan augustidag i Lund.

Sir Bob gav i tidningen uttryck för viss skepsis:

”Lund finns redan lite på kartan, men bilden är lite suddig.”

Kanske är det just bilden av identitetskris som riskerar att etsa sig fast hos jurymedlemmarna. Ett uttalande nyligen om bostadsbristens Lund från Elisabeth Gehrke, vice ordförande i Lunds studentkårer, gör knappast saken bättre:

”Vi avråder från att läsa i Lund. Det finns helt enkelt ingenstans att bo.”

Uppmaningen är häpnadsväckande.

Och en väckarklocka:

Om förutsättningarna för studier i Lund försämras så att studenterna väljer att överge staden – vilket även universitetsledningen nu varnar för – då lär metropolvisionen stanna vid drömmar.

Utan en ständig ström av unga, ambitiösa inflyttare skulle staden förlora både förnuft och sin helt egen speciella känsla.