Ska sjuksystrar ha bättre lön? Tveklöst. Också för patienternas skull.

Är du beredd att betala mer i skatt för en bättre sjukvård? Antagligen – det är en klar majoritet av skåningarna.

Men hur mycket?

S ville höja med 60 öre, men sitter i opposition.

Av Region Skånes budget på 38 miljarder kronor går nästan 15 miljarder till sjukhusen, psykiatriatrin och laboratoriemedicin och 3,5 miljarder till primärvården. Med en skattestats på 10,39 har Skåne landets /////obs rättelse: tredje ///// lägsta landstingsskatt.

Bra så – skatten ska inte vara högre än nödvändigt och också vården är tvungen att effektivisera, inte minst i dessa tider av dålig ekonomi.

Vården kostar redan 17 procent mer än för tio år sedan, samtidigt som vårdköerna har kortats och patientsäkerheten påstås öka – ja ”påstås”, för att överbeläggningen på sjukhusen enligt Socialstyrelsen direkt kan kopplas till fem dödsfall i fjol /// 2011/// talar ett annat språk.

Det handlar inte bara om pengar, det handlar också om hur vården organiseras.

Gång på gång hörs nu kritik inifrån verksamheten: arbetsförhållandena är orimliga, personalen tystas, organisationen behöver arbetsro och ideliga förslag om flyttar och sammanslagningar oroar.

Det gör förändringar alltid och ansvariga politiker måste också våga fatta beslut som klinikchefer sätter sig emot – någon måste ta ansvaret för att prioritera och anpassa verksamheten efter pengarna.

För det enda alla kan vara eniga om är att vårdbehovet inte minskar. Tvärtom.

När vi lever längre, när fler sjukdomar och tillstånd går att bota eller lindra, när patienter kräver allt mer så är en snabb ökning av vårdbehovet vad beslutsfattarna har att hantera.

Prioritera – och prioritera bort.

Effektivisera – slå samman och flytta vid behov.

Men samtidigt måste de som jobbar i vården också ha drägliga arbetsvillkor och rimliga löner – och de måste kunna påverka sin vardag och verksamhet.

Sjuksköterskor som säger upp sig i protest över nya avtal och framtidens sjuksyrror som kräver 25 000 kronor i ingångslön är inte gnälliga egoister. De är ute i ett angeläget ärende – de kräver respekt för ett ansvarsfullt yrke med stor samhällsnytta.

Det intressanta nu blir att se om aktionerna är början till ett nytänkande på arbetsgivarsidan – ett nytänkande som i så fall kommer att märkas i alla skåningars plånbok. För att det kräver höjd skatt.

Eller om merparten av syrrorna ännu en gång betraktar sitt yrke som ett kall och tar mer ansvar än vad som kan begäras för patienterna. Och viker sig.

——

Rättelse:

Ett mycket väsentligt ord föll bort när gäller skatteuttag, ska stå att Skåne har landets tredje lägsta landstingsskatt, som framgår i länkad tabell. Beklagar.

Och Socialstyrelsens kritik om dödsfall gäller självfallet 2011; under de få veckor som förflutit i år har ingen sådan statistik hunnit behandlas.

När Loreen utklassade resten av Europa med Euphoria för en månad sedan avgjordes att Eurovision Song Contest 2013 ordnas i Sverige. Om några veckor avgörs var i Sverige:

Stockholm eller Malmö? Göteborg har hoppat av.

Det blir ett spännande test av om resten av Sverige syns från ”hela Sveriges television” SVT på Gärdet.

Och om Öresundsregionen finns, på riktigt.

För det är klart att om Malmö bara är Malmö med ”Malmö airport”, Sturup, som lufthamn så är det kört. Då hamnar staden i gärdsgårdsserien. Men då Malmö är Malmö med Sturup och Kastrup så tävlar vi i en helt annan liga. Stockholm har Arlanda och Bromma, men Arlanda ligger långt utanför staden. Och hur länge tar det nu igen att åka från Kastrup till Hyllie, alltså Malmö arena?

Just  det: 12 minuter.

Raka spåret. Inga byten.

I dagens Sydsvenskan jämförs också hotellkapacitet mellan Stockholm (24 000) och Malmö (4 000). Men den intressanta siffran för Malmös del måste vara hotellkapaciteten i Malmö, Lund och Köpenhamn – minst. Förmodligen också Helsingborg, om jämförelsen är med restider inom Stockholm.

För det är tid det handlar om, restid. Inte kilometer.

Så blir också Malmö arena svårslagbart: 6 minuter med tåget från Malmö C – och arenan ligger intill stationen.

Dessutom flyttar ju TV-chefen Christel Tholse Willers från Malmö för att ta plats i ledningsgruppen – med all sin Malmökunskap i bagaget.

Logiken talar för Malmö, helt enkelt.

Igår kväll träffade jag Kvinnliga Akademikers Förening i Lund för att tala om kvinnor som opinionsbildare.

Fast som så ofta i sådana sammanhang blev det mer tal om varför kvinnor åtminstone hittills varit i minoritet bland opinionsbildarna; en ändring kan vara på väg med tanke på alla unga drivande tyckare i politik och medier. Det diskussionen mest kom att handla om var ändå vad som håller kvinnor tillbaka.

Inga åsikter? Ingen lust att formulera dem? Eller kanske rationella beslut, byggt på erfarenhet av vad som kan hända sedan?

Efter Anders Behring Breiviks terrorbrott i Norge i somras följde en debatt om näthat, om rasism och ordval i kommentarer på nätet. Många medier införde regler mot anonymitet, andra såg sig tvingade att helt stänga kommentarsfunktionerna för att det inte går att hålla en anständig nivå på debatten.

Trollen har tagit över.

Något som inte riktigt fick plats i den debatten var den nedlåtande tonen och hatet mot kvinnliga skribenter i allmänhet och feminister i synnerhet.

Från ”lilla stumpan, det där förstår du inte”, det du skriver är ”käringaktigt obegåvat” eller ”tantsnusk”, och ”du är ful” till funderingar kring skribentens sexuella misär. En del män föreställer sig att kritiska kvinnor bara är sexuellt utsvultna – det finns inget som inte kan fixas med ”ett rejält knull”. Den grövre varianten är att hoppas att kvinnan blir våldtagen av ett helt gäng invandrarkillar.

Vi är många som hittat den här sortens kommentarer i vår mejlbox eller på kommentarsfält till artiklar och bloggar.

Expressens recensent Gunilla Brodrej startade för en tid sedan en debatt om sexism på operan, en debatt som många män hakade på. Fast inte med argument för – eller emot – den rådande ordningen, utan tankar kring att Brodrej skulle behöva ett ”rejält kylskåpsknull”.

Kända män från operavärlden deltog på en facebooktråd kring detta – tråden är numera borttagen och när några av männen fick chansen att utveckla sin tanke i Medierna i P1 hade de inga kommentarer och ville inte ställa upp.

Lite skam i kroppen?

Medierna gjorde överhuvudtaget en bra insats i lördags när kvinnohat på nätet togs upp – för det är långt fler än Brodrej som utsätts.

De akademiska kvinnorna i Lund såg först förskräckta ut när jag citerade ur programmets exempel.

Men därefter följde en konstruktiv diskussion. Som det ofta blir när kloka kvinnor försöker lösa problem som i grunden handlar om misogyna män.

Det är Lund som gäller. Är det sol och varmt och valborg så är det Lund som gäller.

De unga och vackra var uppsluppna redan då vi steg på tåget vid Triangeln. Trots att klockan bara var två. Väl framme i Lund kunde vi bara konstatera att många njutit ute i det fantastiska vädret i flera timmar. Med lådvin, öl och cider.

Stadsparken var en megapicknick – publikrekord, tydligen. Och under eftermiddagen en megatrevlig picknick, dessutom. Med många vuxna på plats och många barnfamiljer.

Kräktes och kissade gjorde folk lite avsides. Det skräp som blev liggande på gräsmattan går att leva med – att parken ser ut som en soptipp är trist, men en gång om året går det att bara städa upp. Det var faktiskt rätt glest mellan papperskorgarna; jag vet för jag tassade runt med våra rester.

Fast när solen sjönk och promillehalten steg blev det stökigare. Det kan inte vara på något annat sätt när så många blir så uppfyllda av sol och vår och sprit och känslor, på en gång. Åtta anmälningar om misshandel, fem gripna, två omhändertagna enligt lagen om berusning och två förda till sjukhus, ett par personrån … är det mycket?

Nej, inte med tanke på hur mycket folk som var ute denna sista april. Polisen uppskattar parkfestarna till 25 000.

Värre då att folk sprang ute på järnvägsspåren som att trafiken fick stängas av. Inte bara dumt, inte bara förargligt för dem som fick vänta länge på att ta sig hem – eller bort – utan direkt livsfarligt.

Idag vaknar många upp med värsta ångesten, bakfylla, borttappad plånbok och brustet hjärta.

Men med tanke på solen och värmen idag så lär festen ändå fortsätta. Det blir en picknick i parken – eller demonstrationståg för dem som tror på kraften i första maj.

Kollektivtrafikanter får stå ut med mycket.

Guppar, inbromsningar, gasen-i-botten-ryck, racerstart från hållplatsen så passagerarna faller och slår sig. Dörrar som slår igen så man klämmer sig. Trafikolyckor.

Chaufförerna är stressade, pillar på sin mobil, kör mot rött, struntar i medtrafikanter, om man får tro de läsarkommentarer som strömmat in efter helgens reportage om olyckor på och med  de gröna stadsbussarna i Skåne – de flesta i Malmö och Lund:

Varje dag – en ny olycka:

”Skånetrafiken har nollvision för skador i trafiken, menar ansvariga regionrådet Mats Persson (FP). Sydsvenskans kartläggning och forskning vid Lunds tekniska högskola visar att verkligheten är en annan.”

Kanske är det passagerarna som är gnälliga. Som stör förarna. Eller tidtabellerna som är för tajta – eller jobbschemat som är omänskligt.

Något är hur som helst på tok. Var och en som åkt buss i Malmö-Lund kan tyvärr själv bekräfta den dystra bilden.

Att detta är oacceptabelt behöver knappast sägas.

Ska denna storstadsregion klara sig undan trafikinfarkt så måste fler välja bort bilen och cykeln är inte alltid att alternativ.

Nu talas det om biltullar och trängselskatt, men varför ta till piskan då det finns morötter?

En smidig och trygg kollektivtrafik med täta turer är det som behövs, det som gör kampanjen ”Älskling jag tog bussen, gör det du också” till något mer än ett lite småtöntigt inslag i stadsbilden. Gärna spårbundet, gärna under jord – som  metro till Köpenhamn – men i praktiken blir det buss för de flesta.

Så ge oss fler bussiga bussar.

En smidig kollektivtrafik med täta turer borde vara en självklarhet

Gränshindren ska bort. Redan i år …

Ibland känns det mer meningsfullt än ibland att syssla med opinionsbildning och delta i debatter.

I tisdags deltog jag i en debatt i Köpenhamn med rubriken ”Krisen en chance for Norden?”

De andra debattörerna var Manu Sareen, minister med ansvar för nordiska frågor, Marlene Wind, professor och chef för centret för europeisk politik vid Köpenhamns universitet och Bertel Haarder, tidigare minister och ordförande för den danska delegationen i Nordiska rådet.

Det blev många vackra ord sagt om nordiskt samarbete – det brukar klinga vackert då det handlar om Norden – innan jag som sista inledare fick strö malört i glädjebägaren och peka på att det nordiska samarbetet gått i stå och att gränshindren kring Öresund är en skam som efter mer än ett decennium med Born fortfarande utgör ett hinder för integrationen. Utan att regeringarna verkar bry sig.

Sedan blev debatten mer intressant.

Ministern verkade så uppriktigt angelägen om att ta itu med gränshindren, till exempel. Men det brukar sällan hända så mycket så snabbt.

Glad är jag idag då det dimper ner ett pressmeddelande från Manu Sareen:

Regeringen opprioriterer fjernelsen af grænsehindringer mellem de nordiske lande

Han pekar på de hinder danskar på väg till Bornholm möter, men också på den uppsjö av hinder som drabbar Sundspendlarna. Och den ekonomiska tillväxten.

Det er mig derfor magtpåliggende, at vi fra dansk side – i samarbejde med de øvrige nordiske lande – medvirker aktivt til at fjerne flest mulige grænsehindringer i Norden allerede i år.

Allerede i år.

Redan i år.

Toppen, ministern! Få fart på det hela!

Ilmar Reepalus dröm om en tunnelbana under Öresund lever. Och Reepalu nöjer sig inte – heller denna gång– med att bara drömma.

Så snart Citytunneln hade öppnats i december i fjol gav han sig i kast med att driva denna fråga.

EU har beviljat pengar pengar till en förstudie och Reepalu och Köpenhamns överborgmästare Frank Jensen är överens om att förbindelsen ska byggas, skriver DN idag. Metro till Malmö finns med i båda städernas långsiktsplan.

Hisnande 13 miljarder ska det stå på prislappen. Ynka 15 minuter ska resan till Köpenhamns centrum ta. På detta sätt ska trängseln minska bland Bropendlarna. Och på Bron, som hotar att korkas igen när bron över Fehmarn Belt öppnas om åtta år och EES och Max IV blir klara i Lund.

Mera metro är framtiden för storstaden, helt klart. Också för Malmö.

Det är bara att hoppas att Reepalu lyckas även denna gång. Kollektivtrafik med tillräcklig kapacitet och täta avgångar behövs för att den ekonomiska utvecklingen ska kunna fortsätta och för att Öresundsregionen också i framtiden ska vara en attraktiv plats att bo och jobba.

Men en avgång kommer nu sannolikt att försenas.

Reepalus egen.

För ett år sedan öppnade Citytunneln.
Sedan dess har tågåkandet i Skåne ökat med 10 procent. I Malmö och Lund är ökningen 20 procent. Ändå väntas den riktigt stora ökningen 2013.
Vad visar detta?
Jo, att folk gärna väljer tåget när det fungerar väl. När turtätheten är hög, när tågen går i tid, när stationerna är snygga – Triangeln arkitekturprisades nyss – och ligger rätt.
Nu återstår för Veolia att förvalta skåningarnas förtroende och sköta lokaltrafiken bra.

Det blir inget nytt storsjuk i Skåne.

Regionledningen och kommunledningarna i Malmö och Lund är överens om att fortsätta bygga på dagens två sjukhusområden.

Vilken lättnad.

Det är klart att sjukhusledningen kan drömma om ett stort, nytt och fint specialiserat sjukhus. Och att både forskning och specialistvård kunde dra nytta detta.

Men det är inte lika klart att detta är i patienternas bästa intresse.

Det handlar om hur – redan – knappa resurser används.

Det handlar om var huset ligger – ute på en åker eller lättillgängligt mitt i smeten som gamla Mas i Malmö idag. På promenadavstånd från bussar och Triangelns tågstation.

Det handlar om att sjukhus och högskola är goda grannar.

Det handlar om att ett nybygge stör verksamheten – länge.

Käbblet mellan två sjukhus om var specialistvården ska ligga är inte skäl nog att bygga ett tredje.

Nu vet sjukvårdspolitiker och sjukhuspersonal vad som gäller. Dags att kan de laga efter läge.

Malmö är en fantastisk storstad: korta avstånd, inget ligger längre bort än att det går att cykla. Eller gå.
Trevligt. Bekvämt – tidssparande för alla tidspusslare.
Och grönt.
Så långt från city sprawl det går att komma.
Men så är det dessa gallerior…
Triangeln. Mobilia. Entré. Kronprinsen. Och nu Emporia.
Vad är poängen med att samla samma butikskedjor i mall efter mall?
Emporia ser jättespännande ut, arkitektoniskt. Och dit ska det visst gå att ta tåget.
Alltid något.
Men nej, jag kommer inte att lämna city ändå. En levande stadskärna är en del av storstaden, mardrömmen är amerikanska städer med ett hål i hjärtat.