Gunnar Sandin listar i röda Veckobladet sex argument mot Vänsterpartikravet på gratis kollektivtrafik. Ett av dem är särskilt fyndigt:

”Vad har det blivit av mitt fina gamla förbudsparti? Det är ganska egendomligt att vänsterpartiet av bland annat hänsyn till klimatet vill priskonkurrera ut bilismen, alltså förespråkar en marknadslösning, när det har så stolta traditioner när det gäller restriktioner och regleringar.”

Sörj inte, Lund. Umeå blir kulturhuvudstad 2014. Men Lund kan bli kulturstad, i år, nästa år och bortom 2015.

Måste bli.

Behöver Lund kultur? Mer kultur, också finkultur? Absolut.

Kultur är viktigt för attraktionskraften. Företag etablerar sig hellre på orter dit det går att locka kvalificerad personal och den kvalificerade personalen väger in boende, skolor och fritid – som kulturutbud – i sitt flyttbeslut.

Räknat så är en teater eller en symfoniorkester inte en kostnad, utan en investering.

Räknat så bidrar mer kultur i Lund till ett bättre näringsliv och akademi, till fler jobb och bättre forskning. I hela regionen.

Räknat så behöver Lund inte vara just europeisk kulturhuvudstad 2014 – erfarenheten visar att dessa kulturår ofta lämnar förvånansvärt få avtryck.

Så sörj inte:

Umeå kan ha sitt kulturhuvudstadsår. Programmet bjuder på exotik och det där med samernas åtta årstider verkar spännande.

Och Lund kan passa på att fortsätta satsa på kultur, nu när bollen ändå är satt i rullning. Nu när kulturpolitiken äntligen tycks betraktas som riktig och viktig – inte bara pynt.

Vad Lund behöver är ändå inte ett jippo, inte en ett år lång kulturnatt.

Utan ett brett kulturutbud också 2015.

Lider Lund av en medelålderskris?

Den runt millenniegamla staden verkar hellre vilja se sig som en häftig minimetropol än en stor studentstad. Slutsatsen går att dra av den pågående debatten – som försiggår inte minst i Sydsvenskan – om vad Lund är och bör vara för en stad.

Staden måste ge utrymme för mer skaparglädje och ett dynamiskt kulturliv, menar en del Lundapersonligheter. Andra hävdar på allvar att Lund har bättre förutsättningar och utbud, till exempel som film- och teaterstad, än vad Malmö har.

De flesta är överens om att Lund måste börja ta för sig i kampen med regionala konkurrenter. Och då avses uteslutande storstäder – som om Helsingborg, Kristianstad och Ystad inte riktigt fanns med på den kulturella kartan.

Debattens färdriktning hänger förstås på om Lund vinner kampen med Umeå om att få bli europeisk kulturhuvudstad 2014. Ett avgörande väntas i september.

I slutet av augusti kommer internationella jurymedlemmar till Lund för att få de sista och kanske avgörande intrycken av den skånska ansökarstaden.

På programmet står besök på Skissernas museum och konsert med klassisk musik – på maxvolym.

Dynamiskt? Mja.

Att det skulle räcka till en seger känns osäkert. Särskilt med tanke på vad juryns ordförande, engelsmannen Sir Bob Scott, påpekade i Sydsvenskan tidigare i sommar: meningen är att besöket skall ge juryn en känsla av staden, dess längtan och Lundaborna.

Frågan är vilka känslor som förstärks efter en sådan augustidag i Lund.

Sir Bob gav i tidningen uttryck för viss skepsis:

”Lund finns redan lite på kartan, men bilden är lite suddig.”

Kanske är det just bilden av identitetskris som riskerar att etsa sig fast hos jurymedlemmarna. Ett uttalande nyligen om bostadsbristens Lund från Elisabeth Gehrke, vice ordförande i Lunds studentkårer, gör knappast saken bättre:

”Vi avråder från att läsa i Lund. Det finns helt enkelt ingenstans att bo.”

Uppmaningen är häpnadsväckande.

Och en väckarklocka:

Om förutsättningarna för studier i Lund försämras så att studenterna väljer att överge staden – vilket även universitetsledningen nu varnar för – då lär metropolvisionen stanna vid drömmar.

Utan en ständig ström av unga, ambitiösa inflyttare skulle staden förlora både förnuft och sin helt egen speciella känsla.

Så har då Sverige två jämnstora block. Och Socialdemokraterna stora problem.

Då menar jag inte att Margot Wallström idag i Svenska Dagbladet ger samma besked som i Europaprisintervjun här i Sydsvenskan för ett par månader sedan: hon tänker inte återvända till svensk inrikespolitk.

Wallström är en duktig politiker, men ingen Messias. Att tro att hon kunde rädda S och vända trenden är lika überenkelt som att tro att det är LO-basen Wanja Lundby-Wedin och AMF-skandalen som förorsakat krisen. 

Problemet är inte Wallström. Inte Lundy-Wedin. Utan Mona Sahlin & Co:

Vad S behöver är varken frälsare eller syndabockar, utan en egen trovärdig politik. Att bara tala om vad som är fel med regeringens räcker inte.

Om en vecka är det första maj och partiledaren talar i Malmö och Lund. Då har hon chansen  – till valet är det långt och vad som helst kan hända.

Det har sina svårigheter att ringa på mobilen i Lunds kommun. Åtminstone fläckvis, berättar Sydsvenskan på nyhetsplats. Det handlar om ett antal platser längs bland annat riksväg 11 respektive riksväg 16.

Men bostadsområdet Djingis Khan i stadens nordöstra hörn lider också av dåliga mottagningsförhållanden. Det kan verka lite underligt eftersom området ligger granne med mobiljätten Sony Ericssons stora forsknings- och utvecklings komplex.

Sony Ericsson menar att det är operatören Telia som har problem med näten, medan Telia antyder att det är förmodligen är den intensiva teletrafiken på Sony Ericsson som överbelastar också intilliggande basstationer.

Det må vara som det vill. Men att Sony Ericssons grannar inte kan ringa på sina mobiler är en smula komiskt. Ungefär som om en tidning fick slut på bokstäverna och journalisterna tvingades sluta skriva mitt i en me