Brinnande bilar, stenkastning mot poliser, ungdomsgäng som vandaliserar … Och allt i påstådd protest mot polisens agerande.

”I morgon kommer något annat att hända. Det blir bara värre och värre här” säger Jonas Katzay, boende i Husby, till TT efter nattens upplopp.

Upprinnelsen anses vara en händelse i förra veckan då en 69-årig man som hotade folk med machete sköts ihjäl av polis.

Polisen ska straffas? Samhället? Och det gör man genom att förstöra enskild egendom och bränna sina grannars bilar?

Ja, så märklig verkar dramaturgi faktiskt vara.

Och så bekant.

Också i Rosengård har personer i blåljusyrken som rycker ut till de boendes undsättning utsatts för stenkastning. Också här har någon enskild händelse blivit tändstickan som förts till en färdigbyggd brasa – en lättantändlig köckenmödding av frustration, missnöje, kränkthet och brist på vettigare sysselsättning.

Mycket är likt.

Men det finns också en stor skillnad:

När det är upplopp i Husby rapporterar nyheterna om upplopp i Husby. Inte om sociala problem i Stockholm. Inte om ”bilden av Stockholm”.

När stenarna viner i Rosengård eller bilar bränns i Herrgården låter frågan inte vänta på sig:

”Vad gör detta med bilden av Malmö?”

Malmö är Norden. Vägen från Malmö till Karlstad går över Kastrup. Danmark.
Så självklart här i vår del av Norden att jag inte ens hade reflekterat över saken om inte mannen framför i säkerhetskontrollen hade lagt ett pass bland grejerna i sin plastback.
Själv hade jag vara åkt över Bron till min flygplats, för att åka till det betydligt mer exotiska Värmland.
Norden är vardag, vardag så till den grad att vi inte ens tänker på detta. Bland annat därför känns det riktigt viktigt med Malmö Nordic 2013 som just nu pågår i Malmö, bland annat i Konsthallen och flera gallerier.
En bred mönstring av nordisk samtidskonst. Som låter publiken fundera över om det finns något speciellt nordiskt idag.
Hur fel kan det bli?
Norden är värt en utställning.
Fast det tycker uppenbarligen inte Kulturradions Hedvig Weibull som igår ifrågasatte att det i en stad med 172 nationaliteter ordnas en utställning om Norden. Eller snarare talade hon om ”kritiker” som hävdar detta – oklart vilka:
”Frågan är om vi inte har lika många broar till andra länder, länder i Sydamerika och Mellanöstern, som till de som ligger geografiskt nära.”
Våra nordiska grannar är inte våra närmaste grannar förstår jag av inslaget, i det nya Sverige är det inte så. I det nya Sverige är grannarna de länder som ”de nya svenskarna” kommer från.
Jaha.
Så sitter en gammal nordist där och funderar över om allt det där med Norden, närheten, kulturgemenskapen, historien och vardagen, bara är unken nationalism. Att det politiskt korrekta är att blunda för det nära och lyfta blicken mot fjärran.
Eller?
Nej, det enda rimliga är att flera sammanhang och perspektiv är giltiga på samma gång. Norden får finnas, att det nordiska finns gör inte att resten av världen försvinner.
Malmö är världen.
Och Norden.

Det är knepigt, det där med trovärdighet, Daniel Sestrajcic. Det där med att allt inte är vad det synes vara. Det där med betraktarens öga.

Daniel Sestrajcic (V) ser inte något problem med att han, som är kulturnämndens ordförande i Malmö, deltar i protesterna mot Israel under Eurovision Song Contest i Malmö. Palestinanätverket – där hans parti V ingår – ordnar sedan tio år  en demonstration på Al-Nakbadagen, som i år infaller under Eurovisionsfestivalen:

”Jag tycker inte att det är ett problem men jag deltar inte i egenskap av ordförande i kulturnämnden. Jag kommer inte att hålla tal i den rollen”, förklarar han i Sydsvenskan.

Han tycker sig kunna agera offentligt i flera roller och påstår att han litar på att omgivningen också kan särskilja dessa.

Det är att begära mycket.

Sestrajcic får självklart protestera mot Israel då det är hans övertygelse. Att en rad andra länder lämnar mycket övrigt att önska när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter är en annan fråga.

Men han gör klokast i att inte räkna med att han kan vara flera personer på en gång. Politiker och politiker till exempel. Den ene kulturnämndens ordförande och vänsterpartist, den andre vänsterpartist i största allmänhet.

Betraktaren kan helt enkelt ta fel.

Douze points.

Mindre duger inte när Malmö står värd för Eurovision Song Contest. Jättefesten väntas locka 100 000 gäster.

Hundratusenkronorsfrågan är då om Malmö äntligen, äntligen  i Stockholmspress och internationella medier får vara något annat än värstingen med sorgkanter under naglarna. Det kan vara värt de 25,8 miljoner kronor som kommunen och regioner pytsar in — naturligtvis med tanken att detta är välinvesterade pengar. En investering som ska ge nya intäkter och på sikt bidra till en annan bild av staden.

Till exempel bilden av staden där tre av fyra trivs väldigt bra. Vi väljer att bo här för att Malmö är Malmö. Inte trots detta.

Vad än stockholmarna inbillar sig.

”Malmö är det moderna Sverige”, säger Karin Karlsson, ansvarig för ESC i kommunen, till Di Weekend. Det måste hon ju säga, i tjänsten, men samtidig måste hon ju säga det för att det är sant. Malmö är det moderna Sverige med sin blandade befolkning, sitt oförvägna byggande och sin satsning på coola näringar.

”Malmö utstrålar Europa”, påstår hon också. Och slipper bli motsagd av något danskt mummel om ”Asien”.

Det är mycket Malmö nu. Och det har fått Kvällspostens Peter J Olsson att fundera över den malmöitiska tuffheten. Om Stockholm är storebror och Göteborg är lillebror vad är då Malmö? Den kaxiga lillsyrran, citerar han en som citerar en. Mitt i prick, Olsson.

Det här kan bli bra. Det här kan bli värt fulla tolv poäng.

Tänk Malmö i maj. Parkerna och torgen med sommarcoola människor. Jättetältet på Gustav. Ett fullpackat Lilla torg och solglittret över Sundspromenaden och Möllans myller. Bra förbindelser och en storlek som gör det möjligt att fira sångfest över stan.

Lite mysigare, lite öppnare, mycket roligare än de senaste årens jättearrangemang, lovar Karin Karlsson.

Surkart som muttrar om en Malmöfestival i megaformat – som om inte den vanliga vore illa nog – får bara vika sig en stund. Det är kanske inte underbart för varje  Malmöbo var stund, men det kan vara riktigt bra för Malmö.

Douze points? Ja, faktiskt.

Att Malmös starke man, kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu, varit en tung kommunal påverkare är otvetydigt. Nu visar det sig om han också varit en bra ledare. Bara då är successionen tryggad.

Ilmar Reepalu har haft en tumme med i snart sagt alla viktiga beslut som fattats i kommunen sedan Socialdemokraterna tog makten 1994. Att det är beslut som varit bra för staden, i de flesta fall, är lätt att inse. En trött före detta industristad där var fjärde saknade jobb och där budgetunderskottet satte rekord har blivit en kunskapsstad med fokus på framtiden. Strategiskt byggande också efter Bron har förvandlat staden i skuggan av Kockums kran till staden kring Turning Torso som världen vallfärdar för att se.

Starke man är ett epitet som liksom vuxit fast i Ilmar Reepalu. Flyktingen från Estland som växte upp i Motala är idag Malmös meste mannekäng.

Men om han inte bara varit en klok stadsplanearkitekt och stark politiker i ett, utan också en bra ledare, så har han hela tiden jobbat också för en framtid efter den dag han själv kliver av som kommunstyrelsens ordförande. Vilket alltså blir till halvårsskiftet. Då har han hela tiden uppmuntrat återväxten och gett plats för dem som en dag kan ta över.

Har han det?

Det går inte att säga idag. Klart är att kommunalråden Katrin Stjernfeldt Jammeh och Andreas Schönström är två namn som nämns och klart är att Stjernfeldt Jammeh redan satts in  en mängd sammanhang, medan Schönström med sitt utspel mot privata företag i välfärdssektorn i höstas något oväntat tog sig en tydlig plats i offentligheten. Vilket Stjernfeldt Jammeh med sin eftertänksamma stil haft lite svårare att lyckas med.

Men osvuret bäst.

När Göran Persson (S) lämnade partitoppen drabbades Socialdemokraterna av kaos under flera år – trots att det fanns en lång lista på eventuella efterträdare. Det främsta felet med dem – som överhuvudtaget vill axla manteln – visade sig vara att de inte var Göran Persson. Persson hade dominerat bilden så totalt att partiet och omvärlden var inte beredda på något annat.

Hur går det i Malmö nu? Jag vågar mig knappt på en gissning, men ser fram emot spekulationerna. Och håller tummarna, för Malmös skull. För utmaningar saknas inte, precis som Reepalu själv konstaterade i Sydsvenskan igår.

Ska sjuksystrar ha bättre lön? Tveklöst. Också för patienternas skull.

Är du beredd att betala mer i skatt för en bättre sjukvård? Antagligen – det är en klar majoritet av skåningarna.

Men hur mycket?

S ville höja med 60 öre, men sitter i opposition.

Av Region Skånes budget på 38 miljarder kronor går nästan 15 miljarder till sjukhusen, psykiatriatrin och laboratoriemedicin och 3,5 miljarder till primärvården. Med en skattestats på 10,39 har Skåne landets /////obs rättelse: tredje ///// lägsta landstingsskatt.

Bra så – skatten ska inte vara högre än nödvändigt och också vården är tvungen att effektivisera, inte minst i dessa tider av dålig ekonomi.

Vården kostar redan 17 procent mer än för tio år sedan, samtidigt som vårdköerna har kortats och patientsäkerheten påstås öka – ja ”påstås”, för att överbeläggningen på sjukhusen enligt Socialstyrelsen direkt kan kopplas till fem dödsfall i fjol /// 2011/// talar ett annat språk.

Det handlar inte bara om pengar, det handlar också om hur vården organiseras.

Gång på gång hörs nu kritik inifrån verksamheten: arbetsförhållandena är orimliga, personalen tystas, organisationen behöver arbetsro och ideliga förslag om flyttar och sammanslagningar oroar.

Det gör förändringar alltid och ansvariga politiker måste också våga fatta beslut som klinikchefer sätter sig emot – någon måste ta ansvaret för att prioritera och anpassa verksamheten efter pengarna.

För det enda alla kan vara eniga om är att vårdbehovet inte minskar. Tvärtom.

När vi lever längre, när fler sjukdomar och tillstånd går att bota eller lindra, när patienter kräver allt mer så är en snabb ökning av vårdbehovet vad beslutsfattarna har att hantera.

Prioritera – och prioritera bort.

Effektivisera – slå samman och flytta vid behov.

Men samtidigt måste de som jobbar i vården också ha drägliga arbetsvillkor och rimliga löner – och de måste kunna påverka sin vardag och verksamhet.

Sjuksköterskor som säger upp sig i protest över nya avtal och framtidens sjuksyrror som kräver 25 000 kronor i ingångslön är inte gnälliga egoister. De är ute i ett angeläget ärende – de kräver respekt för ett ansvarsfullt yrke med stor samhällsnytta.

Det intressanta nu blir att se om aktionerna är början till ett nytänkande på arbetsgivarsidan – ett nytänkande som i så fall kommer att märkas i alla skåningars plånbok. För att det kräver höjd skatt.

Eller om merparten av syrrorna ännu en gång betraktar sitt yrke som ett kall och tar mer ansvar än vad som kan begäras för patienterna. Och viker sig.

——

Rättelse:

Ett mycket väsentligt ord föll bort när gäller skatteuttag, ska stå att Skåne har landets tredje lägsta landstingsskatt, som framgår i länkad tabell. Beklagar.

Och Socialstyrelsens kritik om dödsfall gäller självfallet 2011; under de få veckor som förflutit i år har ingen sådan statistik hunnit behandlas.

Det bor över 300 000 människor i Malmö. Alla är inte intresserade av politik, alla är inte beredda att satsa sin tid på samhällsfrågor och arbete för det allmännas bästa.

Men att de engagerade skulle vara så få att samma personer behöver sitta på flera stolar – också när uppdragen inte passar ihop – är svårt att tro.

Därför är det både frustrerande och förbryllande att att en nämndeman i Mangsrättegången också suttit i polisnämnden, precis som i Södertälje, där den stora rättegången nu måste göras om på grund av jäv.

Vem är det som inte tänkt efter ordentligt här? Varför agerar rättssystemet så aningslöst? Godtroget?

Att en person samtidigt varit nämndeman och suttit i polisnämnden behöver inte alls påverka processen för att vara anmärkningsvärt. Med rättssäkerhet är det som med med Caesars hustru:

Det får inte ens finnas en misstanke.

Det handlar om förtroende. Om inte rättssystemet håller strikt på formalia och nagelfar detaljer, hur ska det gå att  lita på dess slutsatser?

När det gäller Mangsmålet så visste domaren att nämndemannen satt i polisnämnden. Det borde ha räckt. Vad nämndemannen sedan sade att hade försiggått i nämnden blir mindre intressant.

Protokoll som Sydsvenskan tagit del av visar att nämndeman Göran Karlsson  deltagit i möten där serieskjutningarna avhandlats, om än tydligen generellt. Själv har han inför rättens ordförande chefsrådman Lennart Strinäs intygat att frågan inte varit uppe. Strinäs valde att inte själv undersöka saken – han såg uppenbarligen inte att förtroendet för rätten kunde påverkas.

Efter dessa avslöjanden överväger nu Mangs försvarare att anmäla jäv, vilket kan tvinga fram en ny rättegång. Som i Södertälje.

Då ska minnen dammas av och framstå som helt fräscha igen, då ska vittnen igenom en tung process en gång till.

Och också om detta inte sker har rättsprocessen fått sig en fläck. I onödan.

——————————-

Svar per mejl:

Hej Heidi,

Två veckor per år, två sommarveckor per år är livet precis som det ska vara.

Soligt.

Varmt.

Perfekt.

Riktigt, riktigt vykortssvenskt.

Också för alla barn i Bullerbyn, som nu är vuxna: Anna, Britta, Lisa, Bosse, Lasse, Olle. Några numera gifta med varandra, någon gay, någon på ständig jakt efter kärleken.

Just i kväll är de alla åter samlade, vänner och syskon och det är sommar och med tilltagande berusning kryper också ovälkomna sanningar fram. Sanningar om de andra – men framför allt sanningar om en själv som sällan yppas. För att de är pinsamma och långt ifrån rumsrena.

Dessa fördomar förklädda till sanningar är inte bara de vuxna Bullerbybarnens. De är en del av det riktigt vykortssvenska.

Och det hemska kan bli värre. För mitt i den relativa idyllen dyker en helt osannolik typ upp: den oskuldsfulle nazisten.

Vad gör vi nu?

Det riktigt, riktigt vykortssvenska är att ta avstånd och leda den förvillade saten rätt med hjälp av information, men utan konflikt.

Och se, det fungerar:

Nazisten omvänds, han sliter av sig armbindeln med svastikan i förtvivlan, skapar ett parti, förälskar sig i Lisa – allt bara för att snart tvingas till ett nytt uppror mot det förljugna som möter honom.

För den uniformsklädde huvudkaraktären i Klas Abrahamssons och Erik Gedeons Min vän fascisten på Malmö stadsteater är häpnadsväckande nog inte det verkliga problemet. Problemet är inte heller de andra och deras politiska villfarelser – utan vars och ens brist på politisk övertygelse och vilja.

Att ingenting är på riktigt. Att allt bara är låtsaslek och ironi.

Framför allt utmanar pjäsen publikens fördomar på en häpnadsväckande osvenskt sätt.

På det sättet sätter den också fokus på det riktigt svenska: en beröringsångest som gör att både liv och politik så lätt bara blir en till intet förpliktigande sällskapslek.

Artigt och lättsamt. Men aldrig på allvar.

Igår sköts en man i huvudet. 42 skottlossningar i juli – och nu fortsätter det, skriver Expressen.

Malmö?

Nej, det handlar om Göteborg. Från bråk mellan sex personer utanför Sahlgrenska sjukhuset den 27 juni som slutar med skottlossning till dödsskjutning i Biskopsgården den 5 juli och våldsam eldgivning i Kortedala den 6 juli.

När sådant händer i Malmö dammas ”Sveriges Chicago” av, gång på gång, den misslyckade integrationen diskuteras, mentaliteten i staden nagelfars.

Någon som nu hört Göteborg kallas gangsterstad?

Någon som hört expterter med huvudet på sned lägga ut texten över mentaliteten som får göteborgare att greppa vapen? Så där som Malmö diskuteras i rikspressen.

Inte blir rubrikerna särskilt stora heller nu när en undersökning från Fastighetsbyrån visar att två av tre svenskar trivs där de bor – och nöjdast av alla är vi som bor i Malmö: 73 procent trivs bra.

Inte mycket att orda om och inte alls svårt att förstå.

Bara rätt trevligt.

Det står ett stort tält  på Mölleplatsen i Malmö.
I det stora tältet spelas stor teater. Teater värdig en storstad. Som Köpenhamn eller Washington dit föreställningen Bastard – en familjesaga åker sedan. Eller Malmö.

Stor teater spelas det i det stora tältet – men uppenbarligen också teater med stora luckor. På de fyra publikläktarna.

Varför lockar inte det ambitiösa teaterprojektet?

Kanske vi helt enkelt är bortskämda:
Utbudet av kultur i Sommarmalmö är imponerande. Öppet för spontanitet. Och gratis.
Det sjungs och dansas och spelas teater i parker och på torg. Det går enkelt att slinka in på impuls. Och slinka ut om det inte smakar.
Att konkurrerade med detta – och ta betalt – är svårt. Också för ett projekt som Bastard:

Richard LaGraveneses pjäs i Gísli Örn Gardarssons regi är en nordisk pudding med skådespelare från Sverige, Danmark och Island – som alla talar sitt eget språk.

Det behöver inte vara svårt att hänga med, pjäsen textas på stora bildskärmar och i en mobilapp som publiken får ladda ner på egen eller lånad lur. Trist nog svek tekniken under VIP-föreställningen inför lördagens premiär. Och uppriktigt sagt kunde ensemblen ha varit mer inkörd, att personerna talar skilda språk får inte märkas i samspelet.

Biljettförsäljningen går alltså trögt.

En aldrig så massiv marknadsföring räcker inte. Inte ens nyfikenheten fungerar.
För gratis är gott.
Pjäsen, då?
Som Thomas Vinterbergs Festen. Fast utan  fest.