Gränshindren ska bort. Redan i år …

Ibland känns det mer meningsfullt än ibland att syssla med opinionsbildning och delta i debatter.

I tisdags deltog jag i en debatt i Köpenhamn med rubriken ”Krisen en chance for Norden?”

De andra debattörerna var Manu Sareen, minister med ansvar för nordiska frågor, Marlene Wind, professor och chef för centret för europeisk politik vid Köpenhamns universitet och Bertel Haarder, tidigare minister och ordförande för den danska delegationen i Nordiska rådet.

Det blev många vackra ord sagt om nordiskt samarbete – det brukar klinga vackert då det handlar om Norden – innan jag som sista inledare fick strö malört i glädjebägaren och peka på att det nordiska samarbetet gått i stå och att gränshindren kring Öresund är en skam som efter mer än ett decennium med Born fortfarande utgör ett hinder för integrationen. Utan att regeringarna verkar bry sig.

Sedan blev debatten mer intressant.

Ministern verkade så uppriktigt angelägen om att ta itu med gränshindren, till exempel. Men det brukar sällan hända så mycket så snabbt.

Glad är jag idag då det dimper ner ett pressmeddelande från Manu Sareen:

Regeringen opprioriterer fjernelsen af grænsehindringer mellem de nordiske lande

Han pekar på de hinder danskar på väg till Bornholm möter, men också på den uppsjö av hinder som drabbar Sundspendlarna. Och den ekonomiska tillväxten.

Det er mig derfor magtpåliggende, at vi fra dansk side – i samarbejde med de øvrige nordiske lande – medvirker aktivt til at fjerne flest mulige grænsehindringer i Norden allerede i år.

Allerede i år.

Redan i år.

Toppen, ministern! Få fart på det hela!

Det har hänt förr. Och nu igen:

Några mord tätt inpå varandra – och telefonen går het.

Utländska kolleger vill intervjua, de vill ha en bild av vad som sker i Malmö, och helst också en förklaring. Är folk rädda? Varför händer det här? Varför just nu? Varför just i Malmö?

Vad svarar man?

Folk är rädda, inte överallt i staden och inte alla, men somliga är oroliga, självfallet. Ju närmare en brottsplats du vistas, desto obehagligare är det.

Varför händer det just i Malmö? För att staden ligger nära Bron, den blir ett brohuvud för smuggling och människohandel, här strömmar droger och illegala vapen förbi. Integrationen har misslyckats: många människor har flyttat hit, men aldrig lyckats komma in i samhället på riktigt; de vuxna saknar jobb, unga saknar framtidsdrömmar, barnen får inte godkända betyg.

Dessutom finns här gäng och kriminalitet med onda cirklar av hämnd som föder hämnd. Malmö sägs vara värst i Sverige på gangstermord. Allt fler blir också allt tystare, vågar inte tala med polisen, vågar inte vittna,

Ungefär så.

Vad borde göras?

Lika svårt att svara enkelt på.

Det här måste Malmö och resten av Sverige ta itu med – organiserad brottslighet måste prioriteras hos polisen och fler kommuner måste vara med och dela på ansvaret för invandringen, fler måste hjälpa till med integrationen. Det är redan sent.

Sociala problem kan vara en förklaring, men aldrig ett försvar. Det är inte segregation och fattigdom som håller fingret på avtryckaren. Det är inte Malmö som skjuter. Det är alltid en människa.

Det som händer nu är ett jobb för polisen. Morden måste lösas, de skyldiga lagföras och de onda cirklarna brytas. Under tiden kan de många uniformerade på gator och torg bidra till en känsla av trygghet

Ungefär så brukar jag säga.

Men det är förfärligt att behöva upprepa sig. Och trist att så sällan få chansen att berätta om det andra Malmö, om framtidsoptimism och nya näringar och ett växande kulturliv – det är inte bara i konsten som det goda är så mycket mindre intressant än det onda.

Inför valet 2010 föreslog Malmömoderaterna att Ribersborgsstranden skulle byggas om, med nya landtungor ute i vattnet, restauranger, butiker, caféer – lite som Västra hamnen längs Malmörivieran.

Lyckligtvis blev det bara en trött tumme ner för detta.

Ribban är Ribban.

Bra så.

Men nu finns rivieran åter på tapeten. För 73 miljoner kronor ska strandpromenaden byggas om: 13 bred ska den delas in i skilda fält för gående, joggare och rullare samt cyklister, menar gatukontoret. Låter förnuftigt och praktiskt och klokt och … alldeles, alldeles, alldeles trist.

Här kommer vän av ordning att domdera och hålla ordning på sina medmänniskor, skälla ut dem som råkar hamna i fel fält.

Lyckligtvis ska malmöborna ännu få säga sitt. Och vi som går ner till havet för att koppla av och koppla bort vardagens var-sak-på-sin-plats får väl helt enkelt hålla oss på stranden i sanden.

Den lovar gatukontoret att inte röra.

Ilmar Reepalus dröm om en tunnelbana under Öresund lever. Och Reepalu nöjer sig inte – heller denna gång– med att bara drömma.

Så snart Citytunneln hade öppnats i december i fjol gav han sig i kast med att driva denna fråga.

EU har beviljat pengar pengar till en förstudie och Reepalu och Köpenhamns överborgmästare Frank Jensen är överens om att förbindelsen ska byggas, skriver DN idag. Metro till Malmö finns med i båda städernas långsiktsplan.

Hisnande 13 miljarder ska det stå på prislappen. Ynka 15 minuter ska resan till Köpenhamns centrum ta. På detta sätt ska trängseln minska bland Bropendlarna. Och på Bron, som hotar att korkas igen när bron över Fehmarn Belt öppnas om åtta år och EES och Max IV blir klara i Lund.

Mera metro är framtiden för storstaden, helt klart. Också för Malmö.

Det är bara att hoppas att Reepalu lyckas även denna gång. Kollektivtrafik med tillräcklig kapacitet och täta avgångar behövs för att den ekonomiska utvecklingen ska kunna fortsätta och för att Öresundsregionen också i framtiden ska vara en attraktiv plats att bo och jobba.

Men en avgång kommer nu sannolikt att försenas.

Reepalus egen.

För ett år sedan öppnade Citytunneln.
Sedan dess har tågåkandet i Skåne ökat med 10 procent. I Malmö och Lund är ökningen 20 procent. Ändå väntas den riktigt stora ökningen 2013.
Vad visar detta?
Jo, att folk gärna väljer tåget när det fungerar väl. När turtätheten är hög, när tågen går i tid, när stationerna är snygga – Triangeln arkitekturprisades nyss – och ligger rätt.
Nu återstår för Veolia att förvalta skåningarnas förtroende och sköta lokaltrafiken bra.

Vad vore Skåne utan buxbom? Utan bokar?

Snart får vi kanske veta. Tyvärr.

På kyrkogårdarna har kilometervis av buxbomhäckar redan grävts upp och bränts. Ändå tror experterna inte att faran är över. De tror inte att buxbomen går att rädda – svampsjukdomen är för smittsam.

Och nu skriker sågarna i PIldammsparken – de sjuka bokarna sågas ner. Innan de blåser omkull och skadar någon. Algsvampar har smittat ner hela parken. Redan om fem år kan alla träd vara döda.

Då är den fantastiska Pildammsparken också ett minne blott – utan de majestätiska träden är den som vilken grönyta som helst.

Soten är känd. Men inte boten.

Någon som vet vad som borde göras?

Det blir inget nytt storsjuk i Skåne.

Regionledningen och kommunledningarna i Malmö och Lund är överens om att fortsätta bygga på dagens två sjukhusområden.

Vilken lättnad.

Det är klart att sjukhusledningen kan drömma om ett stort, nytt och fint specialiserat sjukhus. Och att både forskning och specialistvård kunde dra nytta detta.

Men det är inte lika klart att detta är i patienternas bästa intresse.

Det handlar om hur – redan – knappa resurser används.

Det handlar om var huset ligger – ute på en åker eller lättillgängligt mitt i smeten som gamla Mas i Malmö idag. På promenadavstånd från bussar och Triangelns tågstation.

Det handlar om att sjukhus och högskola är goda grannar.

Det handlar om att ett nybygge stör verksamheten – länge.

Käbblet mellan två sjukhus om var specialistvården ska ligga är inte skäl nog att bygga ett tredje.

Nu vet sjukvårdspolitiker och sjukhuspersonal vad som gäller. Dags att kan de laga efter läge.

Malmö är en fantastisk storstad: korta avstånd, inget ligger längre bort än att det går att cykla. Eller gå.
Trevligt. Bekvämt – tidssparande för alla tidspusslare.
Och grönt.
Så långt från city sprawl det går att komma.
Men så är det dessa gallerior…
Triangeln. Mobilia. Entré. Kronprinsen. Och nu Emporia.
Vad är poängen med att samla samma butikskedjor i mall efter mall?
Emporia ser jättespännande ut, arkitektoniskt. Och dit ska det visst gå att ta tåget.
Alltid något.
Men nej, jag kommer inte att lämna city ändå. En levande stadskärna är en del av storstaden, mardrömmen är amerikanska städer med ett hål i hjärtat.

För andra natten i rad – oroligheter i Rosengård.
Natten till tisdagen sköt omkring femton personer raketer och kastade smällare mot förbipasserande bilar.
En bil brändes upp. Poliser attackerades med kraftiga fyrverkeripjäser.
Efter söndagskvällens oroligheter konstaterade Marie Keismar, länsvakthavande vid Skånepolisen:
”Det var ett angrepp riktat direkt mot poliserna.”
Vid den senaste konfrontationen fick människor, enligt ögonvittnen, fly in i portuppgångar och till tvärgator.
”Det handlar inte om pojkstreck som kan bearbetas i samråd med skola, föräldrar och sociala myndigheter. Det här är aktioner av vuxna män”, säger Calle Persson, informatör vid Skånepolisen, till Kvällsposten.
Förra året utkom en grupp forskare vid Malmö högskola med den 274 sidor långa forskningsrapporten Det är inte stenarna som gör ont. Forskarnas slutsats var att förklaringen till 2008 års kravaller på Herrgården hade att göra med trångboddhet, marginalisering, tristess och ilska mot samhället, som representeras av polisen.
Nya förklaringar kommer att sökas till varför ett antal unga män i Malmö väljer att angripa polisen.
En sak är klar:
Det finns inga ursäkter. Att attackera polis och räddningspersonal, och att utsätta allmänheten för fara, är ett angrepp på alla medborgare.
Tryggheten rycks undan för många människor. Det är nedslående och det är oacceptabelt.

Min lördagskrönika handlar idag om terrordådet i Stockholm och veckan som gått sedan dess – med krav på att muslimer skall ta avstånd.

Lite märkligt:

”Det skall inte behövas en imam med omfattande kunskap om Koranen och sharia för att slå fast att mord inte är okej. Det vet minsta unge.

Olustigt är också att mycket av förklaringarna till bombdådet, både hos muslimer och i majoritetssamhället, handlar om islam och att det som efterlyses för att hindra nya dåd är djupare kunskap om islam.

Så hamnar religionen i fokus, så blir detta en politisk förklaringsmodell i vårt sekulariserade samhälle, där religion annars betraktas som en del av privatsfären.

Också i det multikulturella Sverige finns en kärna av gemensamma normer – lagarna och värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och allas lika värde – och de gäller alla. I Stockholm likaväl som i Tranås och Malmö.

Otvetydigt.

Oavsett religion.

De gemensamma normerna står över och går före sharialagar och fatwor. Alltid. Det får vi aldrig pruta på.”

Krönikan kan av tekniska skäl denna gång bara kommenteras här på ledarbloggen.