För ett år sedan öppnade Citytunneln.
Sedan dess har tågåkandet i Skåne ökat med 10 procent. I Malmö och Lund är ökningen 20 procent. Ändå väntas den riktigt stora ökningen 2013.
Vad visar detta?
Jo, att folk gärna väljer tåget när det fungerar väl. När turtätheten är hög, när tågen går i tid, när stationerna är snygga – Triangeln arkitekturprisades nyss – och ligger rätt.
Nu återstår för Veolia att förvalta skåningarnas förtroende och sköta lokaltrafiken bra.

Vad vore Skåne utan buxbom? Utan bokar?

Snart får vi kanske veta. Tyvärr.

På kyrkogårdarna har kilometervis av buxbomhäckar redan grävts upp och bränts. Ändå tror experterna inte att faran är över. De tror inte att buxbomen går att rädda – svampsjukdomen är för smittsam.

Och nu skriker sågarna i PIldammsparken – de sjuka bokarna sågas ner. Innan de blåser omkull och skadar någon. Algsvampar har smittat ner hela parken. Redan om fem år kan alla träd vara döda.

Då är den fantastiska Pildammsparken också ett minne blott – utan de majestätiska träden är den som vilken grönyta som helst.

Soten är känd. Men inte boten.

Någon som vet vad som borde göras?

Det blir inget nytt storsjuk i Skåne.

Regionledningen och kommunledningarna i Malmö och Lund är överens om att fortsätta bygga på dagens två sjukhusområden.

Vilken lättnad.

Det är klart att sjukhusledningen kan drömma om ett stort, nytt och fint specialiserat sjukhus. Och att både forskning och specialistvård kunde dra nytta detta.

Men det är inte lika klart att detta är i patienternas bästa intresse.

Det handlar om hur – redan – knappa resurser används.

Det handlar om var huset ligger – ute på en åker eller lättillgängligt mitt i smeten som gamla Mas i Malmö idag. På promenadavstånd från bussar och Triangelns tågstation.

Det handlar om att sjukhus och högskola är goda grannar.

Det handlar om att ett nybygge stör verksamheten – länge.

Käbblet mellan två sjukhus om var specialistvården ska ligga är inte skäl nog att bygga ett tredje.

Nu vet sjukvårdspolitiker och sjukhuspersonal vad som gäller. Dags att kan de laga efter läge.

Malmö är en fantastisk storstad: korta avstånd, inget ligger längre bort än att det går att cykla. Eller gå.
Trevligt. Bekvämt – tidssparande för alla tidspusslare.
Och grönt.
Så långt från city sprawl det går att komma.
Men så är det dessa gallerior…
Triangeln. Mobilia. Entré. Kronprinsen. Och nu Emporia.
Vad är poängen med att samla samma butikskedjor i mall efter mall?
Emporia ser jättespännande ut, arkitektoniskt. Och dit ska det visst gå att ta tåget.
Alltid något.
Men nej, jag kommer inte att lämna city ändå. En levande stadskärna är en del av storstaden, mardrömmen är amerikanska städer med ett hål i hjärtat.

För andra natten i rad – oroligheter i Rosengård.
Natten till tisdagen sköt omkring femton personer raketer och kastade smällare mot förbipasserande bilar.
En bil brändes upp. Poliser attackerades med kraftiga fyrverkeripjäser.
Efter söndagskvällens oroligheter konstaterade Marie Keismar, länsvakthavande vid Skånepolisen:
”Det var ett angrepp riktat direkt mot poliserna.”
Vid den senaste konfrontationen fick människor, enligt ögonvittnen, fly in i portuppgångar och till tvärgator.
”Det handlar inte om pojkstreck som kan bearbetas i samråd med skola, föräldrar och sociala myndigheter. Det här är aktioner av vuxna män”, säger Calle Persson, informatör vid Skånepolisen, till Kvällsposten.
Förra året utkom en grupp forskare vid Malmö högskola med den 274 sidor långa forskningsrapporten Det är inte stenarna som gör ont. Forskarnas slutsats var att förklaringen till 2008 års kravaller på Herrgården hade att göra med trångboddhet, marginalisering, tristess och ilska mot samhället, som representeras av polisen.
Nya förklaringar kommer att sökas till varför ett antal unga män i Malmö väljer att angripa polisen.
En sak är klar:
Det finns inga ursäkter. Att attackera polis och räddningspersonal, och att utsätta allmänheten för fara, är ett angrepp på alla medborgare.
Tryggheten rycks undan för många människor. Det är nedslående och det är oacceptabelt.

Min lördagskrönika handlar idag om terrordådet i Stockholm och veckan som gått sedan dess – med krav på att muslimer skall ta avstånd.

Lite märkligt:

”Det skall inte behövas en imam med omfattande kunskap om Koranen och sharia för att slå fast att mord inte är okej. Det vet minsta unge.

Olustigt är också att mycket av förklaringarna till bombdådet, både hos muslimer och i majoritetssamhället, handlar om islam och att det som efterlyses för att hindra nya dåd är djupare kunskap om islam.

Så hamnar religionen i fokus, så blir detta en politisk förklaringsmodell i vårt sekulariserade samhälle, där religion annars betraktas som en del av privatsfären.

Också i det multikulturella Sverige finns en kärna av gemensamma normer – lagarna och värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och allas lika värde – och de gäller alla. I Stockholm likaväl som i Tranås och Malmö.

Otvetydigt.

Oavsett religion.

De gemensamma normerna står över och går före sharialagar och fatwor. Alltid. Det får vi aldrig pruta på.”

Krönikan kan av tekniska skäl denna gång bara kommenteras här på ledarbloggen.

Stockholmsarrogans eller ren okunnighet?

Hur som helst är DN ute och cyklar när tidningen idag på ledarplats buntar ihop ”citytunnlar, Hallandsåsbyggen och Botniabanor” och talar om ”skrytbyggen på sträckor där nästan ingen åker”.

Detta apropå den utfrågning om järnvägskaoset igår i riksdagen som trafikutskottet tagit initiativet till.

Självfallet är det ett problem om kapacitetsbrist på rälsen gör det omöjligt att nå de nya satsningarna och om dåligt underhåll stoppar upp trafiken på befintliga spår. Men att bunta ihop Botniabanan och Malmös nya citytunnel och låt förstå att verkligheten på dessa två är en och densamma är att fara fram med osanning.

Citytunneln kortar resvägar i en region på 3,7 miljoner människor – vilket DN i Mälardalen inte riktigt lyckas se.

Den nära förestående kapacitetsbristen här kommer trots allt inte bara att drabba det regionala pendlandet, utan hela Sveriges tågtrafik, senast när bron över Fehmarn bält öppnas.  Fler fasta förbindelser behövs, både mellan Helsingborg och Helsingör och mellan Malmö och Köpenhamn.

Tyvärr är DN inte ensam i sin Stockholmsfixering, vilket debatten mellan SJ-ordförande Ulf Adelsohn och kommunalrådet Ilmar Reepalu  i Studio Ett igår tydligt visade. Att fasta förbindleser som skall stå klara om 15-20 år måste börja planeras nu hade SJ-ordföranden föga förståelse för, fullt upptagen som han är med att de akuta problemen med dåligt underhållna tåg på vintrig räls klaras av.

För beslutsfattare gäller det dock att kunna ha två tankar i skallen samtidgt: nu och sedan.

Självfallet måste illa underhållen räls och slitna tåg åtgärdas så att trafiken kan gå nu. Men lika självklart är att det måste planeras för framtiden. Så att inte kapacitetsbrist på järnvägen stoppar den ekonomiska utvecklingem, välstånd och välfärd, om några decennier. När vi väl står där är det för sent att sätta igång och planera för ”nya skrytbyggen”.

Få svenska politiker kan i diskussionens hetta, liksom så där i förbifarten, referera till ”min mamma här på förskolan i Rosengård”  eller ”mina klasskamrater i nian i Rosengård”.

Socialdemokraten Luciano Astudillo kan. Och det märktes att han var på mammas gata när han debatterade integrationspolitik men integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) i Rosengårds folkets hus på tisdagskvällen.

Blinkningarna gick hem hos publiken. Det gav överlägsen kredd.

Astudillo är också  förståndig nog att använda sådana grepp med måtta.

På liknande sätt tvekar han inte heller – när han anser det vara befogat – att hålla med och rent av berömma sin motståndare. Sabuni fick bland annat en eloge för sina ansträngningar att motverka diskriminering och för ansträngningarna att förenkla invandrares inträde på arbetsmarknaden.

Sådant ger också kredd. Det ligger något befriande i en politiker som har styrka och resning nog att också under valkampanjens intensiva slutspurt söka det som förenar och inte bara det som skiljer.

Inställningen betyder på intet vis att de ideologiska skiljelinjerna suddas ut. Tvärtom. Astudillo återkom gång på gång med hård kritik av regeringens politik i allmänhet och dess skattepolitik i synnerhet.

Sabuni blev dock sällan svaret skyldig. Även om hon inte rör sig lika ledigt och kunnigt mellan politikens olika sakområden som Astudillo har hon skärpa och bett i repliken.

Både hon och Astudillo har tagit till sig partistrategernas råd och låter allt som oftast diskussionen falla tillbaka i jobb och skatter. Lite enahanda blir det. Men så mycket bättre när diskussionen kring integrationens utmaningar tar steget bortom kronor och ören för att istället handla om människor, deras liv och deras idéer.

Kvällens retoriska fullpoängare blev Sabunis. Den kom i en kort duell om överbefolkning och boendesegregation i områden som Rosengård, Tensta och Rinkeby. Problemet, menar Sabuni, är inte att människor flyttar dit. Problemet är att få dem att stanna; att fortsätta sin boendekarriär i samma område för att på så sätt skapa kontinuitet, stabilitet och service.

Det är uppenbart att för både Luciano Astudillo och Nyamko Sabuni är politiken ett verktyg för att åstadkomma förändring. Detta engagemang och denna vilja präglade också debatten. Med sådana politiker på scenen blev publiken och människorna i Rosengård kvällens vinnare.

Ett värdigt liv är viktigare än ett nyktert liv.

Tanken bakom Lönngården, ett lägenhetsboende för missbrukare här i Malmö, är så självklar:

Också de som inte klarar av vardagen – och kanske speciellt just de – behöver hjälp. Också om de super – eller kanske just då och därför.

Att ge uteliggare ett hem och acceptera deras missbruk är att respektera människan.

Humanism tycks vinna över moralism hos de sociala myndigheterna i Malmö, det framgår tydligt när Aktuellt presenterar Lönngården. På samma sätt som sprutbytesprogrammet  för narkomaner mitt i misären innebär lite värdighet och hopp så ger Lönngården en glimt av mänsklighet.

Fundamentalismen, nolltoleransen, i dessa sammanhang är svårbegriplig:

Ingen tror väl på allvar att någon blir sprutnarkoman för att det finns rena sprutor att tillgå eller att någon super ner sig för att det finns ett boende där tidigare hemlösa får dricka?

Självklart är det allra bästa att inte missbruka.

Nästbäst är att sluta missbruka och bli en nykter alkoholist.

Men det kommer alltid att finnas människor som inte klarar av detta – och som utan hjälp går under helt. Snabbt.

En säng och en dörr att stänga om sig, en plats att sova tryggt, är det minsta man kan begära. Dessutom är detta samhällsekonomiskt rätt: kostnaden per person är en tredjedel av vad en uteliggare kostar samhället i sjukvård och boende på härbärgen, uppger SVT.

En extra bonus är om missbruket minskar när det finns ett hem att gå till. Men det är som sagt en bonus.