Brinnande bilar, stenkastning mot poliser, ungdomsgäng som vandaliserar … Och allt i påstådd protest mot polisens agerande.

”I morgon kommer något annat att hända. Det blir bara värre och värre här” säger Jonas Katzay, boende i Husby, till TT efter nattens upplopp.

Upprinnelsen anses vara en händelse i förra veckan då en 69-årig man som hotade folk med machete sköts ihjäl av polis.

Polisen ska straffas? Samhället? Och det gör man genom att förstöra enskild egendom och bränna sina grannars bilar?

Ja, så märklig verkar dramaturgi faktiskt vara.

Och så bekant.

Också i Rosengård har personer i blåljusyrken som rycker ut till de boendes undsättning utsatts för stenkastning. Också här har någon enskild händelse blivit tändstickan som förts till en färdigbyggd brasa – en lättantändlig köckenmödding av frustration, missnöje, kränkthet och brist på vettigare sysselsättning.

Mycket är likt.

Men det finns också en stor skillnad:

När det är upplopp i Husby rapporterar nyheterna om upplopp i Husby. Inte om sociala problem i Stockholm. Inte om ”bilden av Stockholm”.

När stenarna viner i Rosengård eller bilar bränns i Herrgården låter frågan inte vänta på sig:

”Vad gör detta med bilden av Malmö?”

”Nej, jag har aldrig skrivit en ledare i Sydsvenskan”, säger den tidigare riksdagsledamoten och kommunstyrelseordföranden i Lund, Christine Jönsson (M).

”Naturligtvis inte.”

Nej, naturligtvis inte. Det är så självklart att det inte borde behöva sägas.

Ledarna i Sydsvenskans skrivs av Sydsvenskans ledarskribenter. Allt annat vore otänkbart.

Och det vet uppenbarligen Christine Jönsson också:

”Jag är fullt medveten om att det inte fungerar på det sättet”, säger hon då jag ringer upp henne måndag förmiddag efter att ha läst Aftonbladet, som berättar att Christine Jönsson idag arbetar med opinionsbildning. Hon säljer tjänster som lobbyist. Och i det ingår också mediekontakter.

I Aftonbladet – som utger sig för att vara en kund i behov av lobbying – försäkrar hon att hon har bra ingångar:

”Då kan man mycket väl jobba med att komma in på ledarsidor, ja i Sydsvenskan.”

På Aftonbladets fråga ”Skriver du ledaren åt dom då eller hur fungerar det?” svarar hon lika häpnadsväckande:

”Det har varierat, det har ­varierat från att jag har fått ett utkast på att detta vill vi ha med och så har man tittat på hur det ska formuleras och lite annat, till att jag någon gång har skrivit på uppdrag.”

Som chef för Sydsvenskans ledarredaktion blir jag minst sagt häpen. Och upprörd. Här står en utomstående person, dessutom en tidigare politiker, och påstår att hon skriver ledare hos oss.

På beställning.

Ljuger hon?

Eller förstår hon inte vad en ledare är?

Oavsett så framstår hon inte som en kommunikationsexpert värd pengarna.

Det visar sig att Christine Jönsson menar att hon kan hjälpa till med debattartiklar eller insändare. Inte ledare. Naturligtvis inte. Aldrig ledare.

Men varför svarar du så här? Varför reagerade du inte på att frågan uttryckligen handlade om ledare?

”Jag medger en viss ouppmärksamhet”, säger Christine Jönsson, och tillägger att samtalet med Aftonbladets reporter var långt och antyder att intervjun var försåtlig.

Ett klavertramp, helt enkelt.

Nog om Christine Jönsson.

Nog om att tidigare politiker använder sina kontakter för att sälja tjänster – som opinionsbildning.

Det viktiga är att hon inte skriver ledare. Vare sig i Sydsvenskan eller någon annanstans.

En ledare i Sydsvenskan går inte att köpa. En ledare i Sydsvenskan uttrycker Sydsvenskans oberoende liberala uppfattning.

Det kan du som läsare alltid lita på.

Douze points.

Mindre duger inte när Malmö står värd för Eurovision Song Contest. Jättefesten väntas locka 100 000 gäster.

Hundratusenkronorsfrågan är då om Malmö äntligen, äntligen  i Stockholmspress och internationella medier får vara något annat än värstingen med sorgkanter under naglarna. Det kan vara värt de 25,8 miljoner kronor som kommunen och regioner pytsar in — naturligtvis med tanken att detta är välinvesterade pengar. En investering som ska ge nya intäkter och på sikt bidra till en annan bild av staden.

Till exempel bilden av staden där tre av fyra trivs väldigt bra. Vi väljer att bo här för att Malmö är Malmö. Inte trots detta.

Vad än stockholmarna inbillar sig.

”Malmö är det moderna Sverige”, säger Karin Karlsson, ansvarig för ESC i kommunen, till Di Weekend. Det måste hon ju säga, i tjänsten, men samtidig måste hon ju säga det för att det är sant. Malmö är det moderna Sverige med sin blandade befolkning, sitt oförvägna byggande och sin satsning på coola näringar.

”Malmö utstrålar Europa”, påstår hon också. Och slipper bli motsagd av något danskt mummel om ”Asien”.

Det är mycket Malmö nu. Och det har fått Kvällspostens Peter J Olsson att fundera över den malmöitiska tuffheten. Om Stockholm är storebror och Göteborg är lillebror vad är då Malmö? Den kaxiga lillsyrran, citerar han en som citerar en. Mitt i prick, Olsson.

Det här kan bli bra. Det här kan bli värt fulla tolv poäng.

Tänk Malmö i maj. Parkerna och torgen med sommarcoola människor. Jättetältet på Gustav. Ett fullpackat Lilla torg och solglittret över Sundspromenaden och Möllans myller. Bra förbindelser och en storlek som gör det möjligt att fira sångfest över stan.

Lite mysigare, lite öppnare, mycket roligare än de senaste årens jättearrangemang, lovar Karin Karlsson.

Surkart som muttrar om en Malmöfestival i megaformat – som om inte den vanliga vore illa nog – får bara vika sig en stund. Det är kanske inte underbart för varje  Malmöbo var stund, men det kan vara riktigt bra för Malmö.

Douze points? Ja, faktiskt.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) försöker förklara sig. Hon försöker visa att hon förstår problemet och bryr sig. Men ju mer hon försöker desto råddigare blir det.

Det handlar om morgontidningar, om att både struktur- och och konjunkturskäl tvingar många att spara och skära ner.

Ingen nyhet direkt; senast skrev jag om tidningsdöden häromveckan: Blad som faller borde oroa fler.

Det handlar också om att morgontidningen behövs. Ministern tycks ju inse detta, men förstår att hårdbantningarna i branschen riskerar att slå mot själva kärnan:

”Den demokratiska funktion som dagstidningen har står inför stora utmaningar. Vad händer med granskning och fördjupning när journalisterna blir färre vid dagstidningarnas redaktioner? Oaktat vilken kanal man hämtar sin information ifrån kommer konsumenternas behov av nyheter, bakgrund och analys knappast att minska.”

Så är det naturligtvis. Aldrig har det konsumerats så mycket medier som nu – mitt i det som kallas kris. En allt mer välutbildad, allt mer välinformerad läsekrets vill ju inte ha mindre kvalitetsjournalistik, utan mer. Bättre.

Frågan är varifrån Lena Adelsohn Liljeroth menar att granskning och fördjupning ska komma i framtiden, för så här fortsätter hon:

”Min uppgift som ansvarig minister är att arbeta för att medborgarna ska ha tillgång till en allsidig och oberoende nyhetsförmedling – inte att hålla mediekoncerner under armarna. Staten roll kan inte vara att skapa en marknad för dagstidningar.”

Det osar public service här.

För det enda realistiska alternativet då det gäller kvalitetsjournalistik till den traditionella dagstidningen – den som mycket riktigt oftast ges ut av de mediekoncerner ministern inte vill ”hålla under armarna” – är ju SR och SVT. Fria medier, visst, men likafullt mediehus som staten håller under armarna.

Och så var det den gamla surdegen, presstödet som idag ges till andra tidningen på orten, utifrån ett mångfaldsperspektiv som för länge sedan överlevt sig själv:

”Sverige ska ha ett medielandskap med många fria och självständiga aktörer, tydliga spelregler och sund konkurrens. Det ger goda förutsättningar för fri åsiktsbildning, fritt utbyte av idéer och reella möjligheter att granska verksamheter i samhället.”

Just precis. Så tycker de flesta. Tiotusenkronorsfrågan är hur det ska gå till – och där har minister inte ens en antydan till ett svar.

Hon förklarar bara varför den parlamentariska presstödskommitté som regeringen tillsatte i december 2011 inte ska få tilläggsdirektivet att utreda ett omställningsstöd som flera tidningar efterlyst.

”Rent praktiskt går det alltså inte att genomföra ett omställningsstöd, som kan träda i kraft tidigare än de förslag som utredningen redan nu arbetar med. Jag kommer därför inte att medverka till att fördröja nödvändiga förändringar för ett moderniserat presstöd som en följd av ett antal tidningars krav.”

Det är svårt. Det tar tid.

Jaha.

Inte mycket till svar från en minister som ändå avslutar sin debattartikel med en till intet förpliktigande försäkran:

”För mig är det viktigt att hitta lösningar som möter behoven hos alla samhällsmedborgare att ta del av en press som präglas av mångfald, allsidig nyhetsförmedling, kvalitet och fördjupning.”

Vi som älskar tidningar och inser pressens betydelse för demokratin blev inte direkt lugnare efter att ha läst detta. Men jovars, huvudbudskapet blev väl klart:

Jobba på, lös problemen själv, tag ansvar för demokratin. Från regeringen är ingen hjälp att vänta.

__________

PS lästips om detta Olle Lidbom på twitter.com/vassaeggen

Genusdebattören Pär Ström har retat upp många med sitt feministkritiska jämställdhetsperspektiv:

Denne ”jämställdist” har lyft fram mannens underläge, bland annat i debattböckerna Sex feministiska myter – sann jämlikhet kan bara byggas på sanningens grund och Mansförbjudet.

Om det går det att ha synpunkter.

Det där med feministiska myter går att diskutera.

Men det är ett tecken i tiden att Ström nu fått nog och lämnar hela frågan som en följd av den aggressiva debattonen på nätet:

”Jag har mötts av ett näthat som gör det omöjligt att diskutera genusfrågan”, säger han i DN och nämner ”vulgära påhopp från uppburna journalister och kulturpersonligheter”.

Det duger inte.

Oavsett vad man tycker om Pär Ström och hans argumentation – jag har gett honom både medhåll och mothugg genom åren – så är det fel att han lägger ner av ren frustration.

Lika illa är det att många feminister tystnar för att de helt enkelt inte orkar med allt hat och alla misogyna troll som bemöter åsikter med att kvinnan som uttalar dem är dum i huvudet, motbjudande och sexuellt frustrerad – och borde utsättas för en gängvåldtäkt. Något jag har skrivit om tidigare.

Katrine Kielos tog upp detta nyligen i sin söndagskrönika i Aftonbladet:

”För de flesta kvinnor som verkar i någon form av offentlighet är kvinno­hatet en del av arbetsbeskrivningen. Det svänger mellan att man är äcklig och ful samt förtjänar att våldtas (helst av muslimer) samt att man inte ska bry sitt söta huvud med svåra saker som ekonomi och politik.”

Hon skapade en liten debatt – men erfarenheter säger att också den snart ebbar ut.

Hatet överlever.

Nätet är underbart med alla sina möjligheter att föra ett brett demokratiskt samtal. Men en handfull debattörer har gett sig den på att dränka alla seriösa försök till samtal i digitala spyor. Tyvärr verkar de vinna slaget.

En liten fråga, men en stor sak. Värt att fira:

Idag blir världens modernaste land Sverige lite mer svenskt. Och hemskt mycket mer samtida.

Regeringen byter mejladresser.

Då det begav sig på 90-talet trodde framtidsstrategerna att det där med epost, det kommer nog mest att gälla kontakt med utlandet. Så det är bäst att vara riktigt internationell från start.

Så kom det sig att mejl till UD skulle skickas till @foreign.ministry.se och näringsdepartementets brev skulle adresseras @enterprise.ministry.se. Och så vidare.

Hur pinsamt som helst.

Idag tar regeirngen ett kliv in i samtiden och byter epostadresser.

Förnamn.Efternamn@regeringskansliet.se.

Eller @gov.se – för dem som fortsatt vill vara internationella, enligt näringsminister Annie Lööf som redan jublar på Twitter:

”Regeringen byter idag epostadresser – från (min)@enterprise.ministry.se till @gov.se eller @regeringskansliet.se. Litet, men efterlängtat!”

Får man göra en satirbild av kungen – och publicera den?

Ja.

Kungen blir inte glad. Men det är inte Tidens uppgift att se till att kungen blir glad, konstaterar Daniel Suhonen.

Han är chefredaktör för Tiden som publicerar en bild av Elisabeth Ohlson Wallin där kungen och hans polare äter pizza från Camilla Henemarks nakna kropp, medan drottning Silvia försöker skura bort en svastika på golvet.

Kungen får avbildas på satirbilder, precis som Muhammed får avbildas som rondellhund.

Om man också bör publicera – och hur – är en annan fråga. Den måste respektive ansvarig utgivare avgöra.

Klart är att många blir arga över bilden i Tiden. En del väljer kanske bort tidningen på grund av detta, medan andra tvärtom upptäcker idétidskriften (S) nu. En varumärkesfråga, alltså.

Somliga känner sig kränkta – som nu både hovet och Camilla Henemark.

Yttrandefriheten och tryckfriheten behöver pressa gränserna för att inte krympa. Ibland måste publiceringar rentav prövas rättsligt. Men att någon blir ledsen är inte skäl nog att inte utnyttja det utrymme som grundlagen ger.

Känslor är inget tillräckligt rättesnöre.

Fritiof Nilsson Piraten sammanfattade detta krasst:

”Skriver man om synålar är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad.”

Nås av budskapet att kollegan Hannu Olkinuora är borta. Han var tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet och finländska Hufvudstadsbladet – utöver en lång rad roller och uppdrag i medievärlden.

Han dog igår efter en kort kamp mot cancern, bara 62 år gammal.

Jag träffade Hannu under hans tid på SvD i Stockholm 2000-2002, men lärde känna honom bättre de senaste åren då han var chefredaktör för Hufvudstadsbladet, i vars styrelse jag satt.

En bekantskap som jag snabbt lärde mig att uppskatta:

Hannu använde inte så stora ord, men han fick mycket sagt – på både finska och svenska. Hans gester var inte yviga, men han fick mycket gjort. Lågmäld, underfundig och klok.

Han slutade på Hbl i fjol. Den där fria tiden att fundera, skriva och ha uppdrag relaterade till journalistik bara för att de fyllde honom med lust och nyfikenhet blev alltså alldeles för kort.

Ung, kvinna, framgångsrik – och bara för mycket? Eller inkompetent?

Centerledaren, departementschefen och näringsministern Annie Lööf har trampat i klaveret. Inte bara – ytterligare en gång – uttryckt sig klyschigt, inte bara varit oerfaren:

Pengarullningen på hennes departement och den röriga redovisningen, med fel rubriker och sammanblandningen mellan regeringskassa och partikassa är inte acceptabel. Inte blir det bättre av att hon är tuff mot andra, som Tillväxtverkets nu petade generaldirektör Christina Lugnet, men har glömt att sopa rent framför egen dörr. Eller av att hon så entydigt försvarade att den uppmärksammade julfesten kallades seminarium.

Fel är fel. Och medier ska granska makten.

Men när väl det är sagt så blir jag ändå lite betänksam över hur Annie Lööf behandlas nu.

Centerpartiet ligger och skvalpar kring 4-5 procent och förtroendet för Annie Lööf är i botten: I Demoskops förtroendemätning får hon betyget 2,17 – bara snäppet bättre än SD:s Jimmie Åkesson. Men C har varit svagt länge och förtroendet för Lööf har varit lågt. Att Centerns ideologiskt är luddigt är heller ingen nyhet – att gå från intresseparti för landsbygden till ett idéburet liberalt, grönt borgerligt parti sker inte i en handvändning.

Det mediala intresset för henne och kritiken nu tycks handla om något mer, kanske att hon är ung? Kvinna? Sticker ut?

Eller är det helt enkelt så att många irriterat sig på hennes framträdanden, men inte riktigt vågar kritisera detta – man vill väl inte vara åldersrasist eller kvinnofientlig heller – och bara väntat på en chans att kritisera?

Kanske lite av varje.

Tidningen Chef har granskat hennes ledarskap:

Hon ifrågasätts för sin ålder, sin brist på yrkeserfarenhet och pondus. Hon kallas ”teflonbroilern” och ”praktikanten”, men ingen ifrågasätter hennes glöd: duktig på att motivera och på att fatta egna beslut. Efter att ha pratat med medarbetare och partivänner ger tidningen Lööf 28 av 40 möjliga poäng.

”Hon är oprövad. Hon har byggt sin politiska karriär på att vara ung och ny och lite i opposition”, säger en tillfrågad, som antagligen ville ha en folkrörelseledare med gödsel under gummistövlarna. Då hjälper det inte att Annie Lööf inte är från Stockholm, hon hamnar liksom på Stureplan i alla fall.

Förbluffad över hur en person som Herman Lindqvist, som tydligen vill uppfattas som historiker, ser på detta med sanning:

Hans memoarbok Mitt i allt har dragits tillbaka eftersom han – för andra gången – ger en missvisande bild av professor Karl-Gustaf Hildebrand. Något som Lindqvist försöker vifta bort när han nu i DN påstår att han inte anklagat Hildebrand för att vara nazist, utan bara ”påpekar att han var medlem i den starkt konservativa studentorganisationen Heimdal”.

Han lärde sig alltså inte från sin förra  indragna bok att uttrycka sig tydligt om Hildebrands protester mot nazisterna.

Anmärkningsvärt.

Men mer ändå att Lindqvist inte riktigt tycks inse allvaret i detta, utan i dagens DN beklagar att diskussionen fått så stora proportioner trots att den bara omfattar en liten del av hans bok, ”ett tiotal rader i boken som är på 415 sidor”.

Alltså:

Att ljuga lite är okej? Att fara fram med osanning är inte så farligt om det mesta som sägs är sant?

Lite som när Stiftelsen för strategisk forskning SSF försvarar en överdådig fest – för skattepengar – med att stiftelsen sitter på 9 miljarder kronor och miljonerna för festen därför bara kostade ”promille” av pengarna. Det mesta blev liksom rätt…