Vilket osannolikt år!

Vid förra årsskiftet hade den arabiska våren börjat, lite försiktigt. Den tunisiske grönsakshandlaen Mohamed Bouazizi, som tänt eld på sig själv i protest mot all förnedring, dog i sina skador den 4 januari.

Miljoner människor i arabvälden reagerade.

Fast att något skulle förändras i grunden verkade ändå inte sannolikt. Det mer troliga var att folket som vågade resa sig skulle kväsas, som vanligt, att rösterna som krävde frihet och respekt för mänskliga rättigheter skulle tystas, lika resolut som vanligt.

När demonstranterna på Gustav i Malmö skrek ”Jalla, jalla, Kaddafi ska falla” så förklarade jag för min åttaåring att tyrannen borde fråntas makten – men att det knappast skulle gå så. Att det inte brukar gå så. Och kände mig så där vuxenomyndigt skamsen som man kan bli när världens orättvisor ska förklaras för klarögda barn som inte fattar varför man inte kan göra rätt i stället …

Och så står vi med facit i hand:

Ben Ali är borta, Mubarak, Kaddafi. Att Bashar al-Assad ska kunna sitta kvar framstår som allt mer otroligt, trots hans hårda tag mot frihetskämparna just nu – klarade sig inte de andra när folken krävde att regimen ska bort så är det svårt att se att han skulle göra det.

Också Silvio Berlusconi – i en annan kategori är tyrannerna, men envis vid makten – har äntligen fått ge sig och frågan inför det nya året är om Vladimir Putin blir näste man till rakning när folken nu visar att det finns en gräns för maktutövningen.

Nog är nog.

Basta.

Så blir det av, trots allt:
Idag går Egypten till val. Trots fortsatt oro, trots alla dödade på Tahrirtorget, trots ett traditionellt lågt valdeltagande och en komplicerad valprocess får egyptierna nu säga sin mening också i valbåset.
Det är bra.
Men min tanke går till alla kvinnor, inte minst de många unga som riskerade sitt liv i kampen mot Mubarak:
Om Muslimska brödraskapet vinner – som väntat – tar jämställdheten ett steg bakåt. Det var inte vad kvinnorna villa då de skanderade ” folket vill att regimen ska avgå”.

Så blev Egypten en bitter påminnelse om att det inte räcker med att störta tyrannen – som revolutionsromantikerna så gärna vill tro.
Det är mindre sexigt än så:
Demokrati handlar om strukturer och processer, om konstitution och om att lyckas städa ut korruption och gamla makthavare. Inte minst militära.
Nu dödas människor åter på Tahrirtorget.
Nu rapporterar Amnesty om värre övergrepp än under den gamla regimen.

Nu avgår regeringen, men protesterna fortsätter.

Revolutionen i Egypten har bara börjat.

Biståndsminister Gunilla Carlsson är, med rätta, irriterad över Palestinagruppernas skrift Kolonialism och apartheid – Israels ockupation av Palestina, framtagen med skattemedel av Forum Syd, som biståndsorganet Sida anlitar för information.

”Här finns ståndpunkter som ensidigt tar ställning i en fruktansvärd konflikt. Ena parten demoniseras och man tar tydligt ställning och bedriver opinionsbildning. Men det ska inte skattebetalarnas pengar användas till”, säger Carlsson till SvD.

Känslig fråga.

Dessutom verkar hon ha rätt i kritiken, för det står bland annat så här:

”För att bevara status quo har Israel utvecklat ett system av maktutövning som syftar till att behålla kontrollen över palestinierna och isolera dem från israelerna. Systemets grundprinciper är separation och systematisk diskriminering. Jämförelser med det tidigare sydafrikanska apartheidsystemet har blivit allt mer relevanta.”

Det är fel nummer ett.

Fel nummer två:

Myndigheter ska inte syssla med opinionsbildning.

Men att en minister går in och vill styra innehållet i en text som en myndighet tagit fram blir likafullt anmärkningsvärt. Ministerstyre.

Trippelfel, alltså.

Den libyske diktatorn Muammar Kaddafi är en ombytlig man.

Han beklagade revolten i Tunisien, ett ”meningslöst blodbad”.

I ett tal i söndags lät det annorlunda:

”Tiden har kommit för folket att göra uppror”.

Uppmaningen var riktad till alla palestinier som enligt Kaddafi borde bege sig mot Israel, inringa landet och inte upphöra med sina protester förrän ”problemet lösts”.

Det får väl kategoriseras som ett försök till avledande manöver. Den 68-årige Kaddafi har styrt Libyen i 41 år vid det här laget och platsar onekligen bra på en lista över de diktatorer i världens som förtjänar att dela Hosni Mubaraks öde.

Min lördagskrönika handlar idag om terrordådet i Stockholm och veckan som gått sedan dess – med krav på att muslimer skall ta avstånd.

Lite märkligt:

”Det skall inte behövas en imam med omfattande kunskap om Koranen och sharia för att slå fast att mord inte är okej. Det vet minsta unge.

Olustigt är också att mycket av förklaringarna till bombdådet, både hos muslimer och i majoritetssamhället, handlar om islam och att det som efterlyses för att hindra nya dåd är djupare kunskap om islam.

Så hamnar religionen i fokus, så blir detta en politisk förklaringsmodell i vårt sekulariserade samhälle, där religion annars betraktas som en del av privatsfären.

Också i det multikulturella Sverige finns en kärna av gemensamma normer – lagarna och värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och allas lika värde – och de gäller alla. I Stockholm likaväl som i Tranås och Malmö.

Otvetydigt.

Oavsett religion.

De gemensamma normerna står över och går före sharialagar och fatwor. Alltid. Det får vi aldrig pruta på.”

Krönikan kan av tekniska skäl denna gång bara kommenteras här på ledarbloggen.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev igår om de amerikanska militära rapporter från krigets Irak som nyligen publicerats på internetsajten Wikileaks.

Texten är skriven i raseri.

Vilket i sig är befogat. Det är en grym bild av kriget som framträder i dokumenten, 66 000 civila dödsoffer, tortyr och andra övergrepp mot fångar, utomrättsliga avrättningar.

Men även den som är rasande bör försöka ge en någorlunda hederlig beskrivning av innehållet i materialet. Annars blir kritiken poänglös.

Så här skriver Åsa Linderborg om de nästan 400 000 publicerade dokumenten:

”De vittnar om avrättningar av värnlösa människor och om en omfattande tortyr; män har förnedrats med flaskor i anus, en sexåring har fått huvudet perforerat av borrhål. Det finns en gemensam nämnare för alla rapporter, säger min journalistkollega Johannes Wahlström: De är systematiskt och noggrant sammanställda av amerikanska soldater. Soldater som inte gjort sig skyldiga till något annat än att lyda order. Ordern lyder: Döda varenda jävel.”

Kan man tänka sig något vidrigare än att tortera ihjäl en sexåring? Vem kan läsa om ett sådant barbari utan att smittas av Linderborgs raseri?

Det finns bara ett problem med exempet.

Det är visserligen amerikanska soldater som ”systematiskt och noggrant” upprättat rapporten. Men det finns ingenting som tyder på att det är amerikaner som utfört dådet.

Barnkroppen hittades av irakiska regeringsstyrkor och fördes till ett sjukhus där den undersöktes. Amerikanska soldater skrev en rapport där händelsen kategoriserades som ”Criminal event” och ”Murder”.

Vem som mördat barnet framgår inte, det kan ha varit banditer, kidnappare eller upprorsmän – i materialet finns exempel på tortyr och avrättningar av barn som begåtts av al-Qaida.

Hur Linderborg, utifrån rapporter som denna, kan uttrycka förståelse för talibanernas terror i Afghanistan är obegripligt. Men det är där hon hamnar:

”Det finns ingen anledning att tro att jänkarna och dess allierade är snällare mot afghanerna än mot irakierna. Därav det folkliga stödet för talibanerna.”

Det är nog knappast snällhet mot det afghanska folket som är talibanernas främsta kännemärke. Lika lite som de irakiska upprorsmakarnas.

I själva verket har merparten av de cirka 66 000 civila dödsoffer som finns med i rapporterna som Wikileaks publicerat inte dödats av amerikanska styrkor utan i terrorattacker och etniska utrensningar som begåtts av andra irakier. Som när en bilbomb den 7 augusti 2009 dödade 30 civila och skadade 70 vid en moské i Mosul.

Det finns naturligtvis också exempel på motsatsen: civila som hamnat i skottlinjen och mejats ner av amerikansk helikoptereld, eller som dödats av misstag av nervösa amerikanska soldater vid vägspärrar.

Sanningen är grym nog som den är.

Veronica Palm, en ledande S-politiker, är bara en av de många som trampar snett när det gäller att skilja mellan Israel och judarna.

Men det gör inte saken bättre.

På sin blogg skrev hon igår ”Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång” och citerar Björn Afzelius från 1982

Så när bomberna faller över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.

De Utvalda.

Judarna?

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Inte bara en eller två läser detta som riktat mot judarna – bland annat på Twitter går debatten het, så här skrev Neos chefredaktör Paulina Neuding:

Vilka menar du @veronicapalm? avser du till exempel mig som judinna?

Men Palm säger nu bara det som så många före henne. Att hon inte menade det så, att hon tolkats fel:

Jag har nu förstått att sångcitatet när det rycks ur texten av vissa debattörer på nätet uppfattas som på gränsen till antisemitiskt. Det var naturligtvis aldrig min mening att uttrycka något sådant. Som sedan länge engagerad i fredsarbetet i Mellanöstern vet jag vikten av att skilja på staten Israels aggerande och den israeliska befolkningen. Om någon känt sig illa berörd så är jag verkligen ledsen för det. Och vill be om ursäkt.

Ja, det är lätt att trampa fel. Det borde Palm rimligen veta, också. Men det är ju så lekande lätt att yla med i kören…

De där som ”känt sig illa berörda” verkar hur som helst inte övertygade. Så här skriver Paulina Neuding på Twitter:

nu förklarar @veronicapalm att vi helt enkelt inte begripit. hon citerade ju bara en ”sång text”. och vad står den sångtexten för menar du?

I dagarna väntas en mindre konvoj med lastfartyg från flera olika länder att angöra kusten utanför Gaza. Fartygen är lastade med byggnadsmaterial, avsaltningsanläggningar, läkemedel och andra nödvändigheter för att bistå vid återuppbyggandet av det fattiga och krigshärjade området. Med ombord finns dessutom en rad mer eller mindre kända politiker, författare och andra kulturpersonligheter från flera länder i Europa.

Från Sverige rör det sig till exempel om författaren Henning Mankell, konstnären Dror Freiler, professorn i religionshistoria Mattias Gardell och riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (MP).

Bakom aktionen står organisationen Ship to Gaza, som hävdar att det handlar om en helt fredlig insats för att leverera humanitärt bistånd och för att skapa politiskt tryck för att häva den blockad som Israel och Egypten upprätthåller i strid med internationell rätt. Behjärtansvärt, låt vara att några få fartyg med förnödenheter är en droppe i havet för de nödlidande palestinier i Gaza. Uppmärksamheten väger tyngre i sammanhanget. Det är dock inte alldeles okomplicerat.

Kritiker försöker avfärda det hela som ett spektakel.

Ship to Gaza, skrev Svensk Israel-informations generalsekreterare Lisa Abramowicz i Expressen, ”verkar vara ett mediejippo för att demonisera Israel snarare än att underlätta Gazabornas vardag.

”Israeliska myndigheter vekar emellertid inte ta lätt på saken. Häromdagen varnade det israeliska utrikesdepartementet aktivisterna och sade att deras fartyg kommer att hindras – med våld om så krävs – från att anlöpa till Gaza.

Man behöver inte vara en Hamaskramare för att tycka att blockaden av Gaza medför omänskliga prövningar för ett redan tidigare utsatt folk. Den smala landremsan mellan Medelhavet och Israel har, inte utan skäl, jämförts med ett jättelikt utomhusfängelse.

Dessutom motverkar sannolikt den stränga blockaden delvis sitt eget syfte.

Avsikten är bland annat att stoppa terrorattacker och förhindra Hamas och andra väpnade grupper att skaffa mer vapen. Framgångarna därvidlag har varit begränsade. Raketbeskjutningarna av intilliggande israeliska orter har inte upphört. Gränsen till Egypten läcker som ett såll. Genom ett stort antal tunnlar transporteras allt från mat, mediciner till kläder och bensin. Helt säkert också vapen och ammunition.

Det betyder att den som bara har pengar och kontakter kan köpa sig vad i princip som helst. Enligt ett BBC-reportage kostar det omkring 10 000 dollar att få en splitter ny bil förd genom tunnlarna. Runt 200 fordon har smugglats in på detta sätt. För det stora flertalet som inte har råd med svartabörspriser blir situationen stadigt värre. Under tiden kan de styrande i Hamas fortsätta att skylla nöden och armodet på blockaden. Även Ship to Gazas aktion kommer förmodligen – vare sig arrangörerna vill det eller ej – exploateras av dem som inget annat önskar än att ensidigt brännmärka Israel.

Filmen är riktigt obehaglig. Men se den ändå. Det handlar om en amerikansk helikopterattack, eller snarare massaker, i Bagdad 2007: en Apache-helikopter öppnar eld mot en grupp civila. Elva personer dör, två barn såras.

Och det som Pentagon har kallat en militär strid framstår nu på Wikileaks snarare som mord. Med vidrig dialog och attityd hos soldaterna i helikoptern, en inställning som är vagt bekant sedan de ökända bilderna i Abu Ghraib-fängelset publicerades.

USA-hatare och de som motsatte sig detta krig från första stund får självfallet vatten på sin kvarn.

Men vi andra? Vad gör vi av detta?

För det första måste slås fast att det är enskilda soldater som begär tillstånd att skjuta – får det och gör det. Ansvaret glider lätt iväg till den som tillät eldgivning, eller högre befäl eller rentav commander-in-chief, USA:s president. Men det är den som har fingret på avtryckaren och den som säger de vidriga orden och visar upp den omänskliga attityden som bär ansvaret.

Historien har lärt oss att ”jag lydde bara order” inte duger. 

Sedan går det säkert att hitta psykologiska förklaringar till att en mentalitet som den här uppstår bland soldater på plats i fiendeland, ständigt på vakt, hela tiden med fruktan för sitt liv, utan en chans att veta vem som är fienden. Det går att förklara, men inte att försvara.

Försöken att sopa igen spåren är lika oacceptabla.

Skall de amerikanska soldaterna i Irak lyckas med sitt svåra uppdrag att skydda den framväxande demokratin så måste de agera korrekt. Att vara the good guys ställer krav, ibland kanske orimliga krav, på att föregå med gott exempel. 

Men det finns inga alternativ.