Det är knepigt, det där med trovärdighet, Daniel Sestrajcic. Det där med att allt inte är vad det synes vara. Det där med betraktarens öga.

Daniel Sestrajcic (V) ser inte något problem med att han, som är kulturnämndens ordförande i Malmö, deltar i protesterna mot Israel under Eurovision Song Contest i Malmö. Palestinanätverket – där hans parti V ingår – ordnar sedan tio år  en demonstration på Al-Nakbadagen, som i år infaller under Eurovisionsfestivalen:

”Jag tycker inte att det är ett problem men jag deltar inte i egenskap av ordförande i kulturnämnden. Jag kommer inte att hålla tal i den rollen”, förklarar han i Sydsvenskan.

Han tycker sig kunna agera offentligt i flera roller och påstår att han litar på att omgivningen också kan särskilja dessa.

Det är att begära mycket.

Sestrajcic får självklart protestera mot Israel då det är hans övertygelse. Att en rad andra länder lämnar mycket övrigt att önska när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter är en annan fråga.

Men han gör klokast i att inte räkna med att han kan vara flera personer på en gång. Politiker och politiker till exempel. Den ene kulturnämndens ordförande och vänsterpartist, den andre vänsterpartist i största allmänhet.

Betraktaren kan helt enkelt ta fel.

Svenska staten säljer vapen till Saudiarabien. Utan bruksanvisning om mot vem de får användas. Utan krav på demokrati i landet och respekt för mänskliga rättigheter – också för kvinnor.

Annars blir det inga affärer.

Men Ikea måste kräva respekt för kvinnors rättigheter, trots att det högst sannolikt drabbar affärerna. Självklart.

Eller?

Jag är inte helt säker;  låt oss säga att juryn fortfarande är ute.

Hur svensk möbeljätten än är, hur blågul den än står på alla håll i världen så är Ikea inte ett skyltfönster för svensk demokrati. Det är en affärsverksamhet byggd på pressade priser och platta paket.

Visst är det olustigt att Ikea retuscherar bort kvinnor från sin katalog – men alternativet är att katalogen annars förmodligen dras in.

Det går att hävda att ett företag idag måste satsa på CSR, alltså ta ansvar för samhället omkring sig utöver själva affärerna. Det är rentav rimligt att mena att ett företag inte ska tumma på sina värderingar och kröka rygg.

Men då är inte bortretuscherade kvinnor det stora problemet, då borde diskussionen gälla närvaro i länder med tvivelaktig demokrati överhuvudtaget. Och i den diskussionen är Ikea långt ifrån ensamt.

Kvinnosynen i Saudiarabien är vidrig. Urtida. Misogyn.

Det går aldrig att acceptera att kvinnor inte får synas i det offentliga rummet, inte får köra bil, inte röra sig ute utan en man vid sin sida – minns pilgrimerna som nyligen skickades hem till Nigeria för att de inte hade manligt ressällskap.

Men är det alldeles säkert att just Ikea ska ändra på detta? Medan svenska staten fortsätter sin vapenhandel.

—————

Under dagen har Ikea gått ut och beklagat retuscheringen och säger att det står i konflikt med företagets värderingar.

Kaffet fastnar i halsen. Frukosten blir plötsligt svår att få ner, trots att jag sitter i en vacker matsal på en elegant klubb i Londons hjärta, vid ett bord med slätaste vita linneduken.

Eller kanske just därför; kontrasten är så ohygglig.

Brittiska The Times skrev igår på första sidan om massakern i syriska Houla:
Bland de döda fanns 49 barn. Mördade. Inte av granater, inte för att de kom i vägen för eldgivning. De slaktades, ett och ett.
En babyflicka med litet guldörhänge – hittad utan bakhuvud.
En pojke på kanske sex som ser ut att sova – fast övre delen av hans huvud är bortskjutet. En liten flicka verkar le – fast strax ovanför ögat finns en skottkrater. En baby bara iförd blöja saknar en arm. En annan har fått käken bortskjuten.
Barn med knivskurna ansikten, barn utan ögon…
Spädbarn. Småbarn. Offer för regimens våld. Summariskt avrättade, enligt FN.
Tankarna går till Rwanda, till Srebreniza, till ”aldrig mer”.
Och oavsett om president Assad beordrat blodbadet eller bara låtit bli att skydda barnen mot en grym milis så är ansvaret hans. Liksom ansvaret för de 12 000 liv som släckt under de senaste 14 månadernas terrorregim.
Men också vårt.

Det finns inga enkla lösningar för Syrien, men det är inget försvar.

Hur länge kan världen titta på när regimen dödar sitt folk? Vilka är vi om vi låter det fortgå?

SD har infiltrerat den judiska församlingen i Malmö, säger Malmös starke man Ilmar Reepalu i Paulina Neudings Neo-intervju, ”för att på så vis driva sitt muslimhat”:

”Jag blev väldigt förvånad när jag blev medveten om den starka kopplingen mellan judiska församlingen och Sverigedemokraterna. Jag visste inte att den fanns, men när jag går på möten hos församlingen ser jag Kent Ekeroth, en av de tuffaste från SD. Sedan får jag höra att han är brorson till en av de ledande inom församlingen.”

Så säger han i intervjun, där Paulina Neuding, själv judinna, tar upp situationen för judarna i stan och berättar om sin farmor som misshandlades i Rosengård.

Fast så visar det sig att fakta inte höll för koll, att Kent Ekeroth (SD) inte tillhör församlingen och själv påstår att han inte varit i kontakt med den på flera år.

Here we go again.

Reepalu beklagar i DN att han använt ordet ”infiltration” i intervjun, ”jag borde inte ha sagt på det sättet”, samtidigt som han försäkrar att han vet att detta är minerad mark. Vet han det? Fattar han vad det innebär?

Det gäller att hålla tungan rätt i mun och uttrycka sig exakt, det borde Reepalu ha insett det efter den uppmärksammade kopplingen mellan judiska församlingen och Israels politik under Gazaoffensiven 2009. Nu blir det debatt igen, men fel debatt, debatt om vad Reepalu säger och inte om i situationen i staden.

Antisemitismen i Malmö är riktigt otäck som det är.

Vilket osannolikt år!

Vid förra årsskiftet hade den arabiska våren börjat, lite försiktigt. Den tunisiske grönsakshandlaen Mohamed Bouazizi, som tänt eld på sig själv i protest mot all förnedring, dog i sina skador den 4 januari.

Miljoner människor i arabvälden reagerade.

Fast att något skulle förändras i grunden verkade ändå inte sannolikt. Det mer troliga var att folket som vågade resa sig skulle kväsas, som vanligt, att rösterna som krävde frihet och respekt för mänskliga rättigheter skulle tystas, lika resolut som vanligt.

När demonstranterna på Gustav i Malmö skrek ”Jalla, jalla, Kaddafi ska falla” så förklarade jag för min åttaåring att tyrannen borde fråntas makten – men att det knappast skulle gå så. Att det inte brukar gå så. Och kände mig så där vuxenomyndigt skamsen som man kan bli när världens orättvisor ska förklaras för klarögda barn som inte fattar varför man inte kan göra rätt i stället …

Och så står vi med facit i hand:

Ben Ali är borta, Mubarak, Kaddafi. Att Bashar al-Assad ska kunna sitta kvar framstår som allt mer otroligt, trots hans hårda tag mot frihetskämparna just nu – klarade sig inte de andra när folken krävde att regimen ska bort så är det svårt att se att han skulle göra det.

Också Silvio Berlusconi – i en annan kategori är tyrannerna, men envis vid makten – har äntligen fått ge sig och frågan inför det nya året är om Vladimir Putin blir näste man till rakning när folken nu visar att det finns en gräns för maktutövningen.

Nog är nog.

Basta.

Så blir det av, trots allt:
Idag går Egypten till val. Trots fortsatt oro, trots alla dödade på Tahrirtorget, trots ett traditionellt lågt valdeltagande och en komplicerad valprocess får egyptierna nu säga sin mening också i valbåset.
Det är bra.
Men min tanke går till alla kvinnor, inte minst de många unga som riskerade sitt liv i kampen mot Mubarak:
Om Muslimska brödraskapet vinner – som väntat – tar jämställdheten ett steg bakåt. Det var inte vad kvinnorna villa då de skanderade ” folket vill att regimen ska avgå”.

Så blev Egypten en bitter påminnelse om att det inte räcker med att störta tyrannen – som revolutionsromantikerna så gärna vill tro.
Det är mindre sexigt än så:
Demokrati handlar om strukturer och processer, om konstitution och om att lyckas städa ut korruption och gamla makthavare. Inte minst militära.
Nu dödas människor åter på Tahrirtorget.
Nu rapporterar Amnesty om värre övergrepp än under den gamla regimen.

Nu avgår regeringen, men protesterna fortsätter.

Revolutionen i Egypten har bara börjat.

Biståndsminister Gunilla Carlsson är, med rätta, irriterad över Palestinagruppernas skrift Kolonialism och apartheid – Israels ockupation av Palestina, framtagen med skattemedel av Forum Syd, som biståndsorganet Sida anlitar för information.

”Här finns ståndpunkter som ensidigt tar ställning i en fruktansvärd konflikt. Ena parten demoniseras och man tar tydligt ställning och bedriver opinionsbildning. Men det ska inte skattebetalarnas pengar användas till”, säger Carlsson till SvD.

Känslig fråga.

Dessutom verkar hon ha rätt i kritiken, för det står bland annat så här:

”För att bevara status quo har Israel utvecklat ett system av maktutövning som syftar till att behålla kontrollen över palestinierna och isolera dem från israelerna. Systemets grundprinciper är separation och systematisk diskriminering. Jämförelser med det tidigare sydafrikanska apartheidsystemet har blivit allt mer relevanta.”

Det är fel nummer ett.

Fel nummer två:

Myndigheter ska inte syssla med opinionsbildning.

Men att en minister går in och vill styra innehållet i en text som en myndighet tagit fram blir likafullt anmärkningsvärt. Ministerstyre.

Trippelfel, alltså.

Den libyske diktatorn Muammar Kaddafi är en ombytlig man.

Han beklagade revolten i Tunisien, ett ”meningslöst blodbad”.

I ett tal i söndags lät det annorlunda:

”Tiden har kommit för folket att göra uppror”.

Uppmaningen var riktad till alla palestinier som enligt Kaddafi borde bege sig mot Israel, inringa landet och inte upphöra med sina protester förrän ”problemet lösts”.

Det får väl kategoriseras som ett försök till avledande manöver. Den 68-årige Kaddafi har styrt Libyen i 41 år vid det här laget och platsar onekligen bra på en lista över de diktatorer i världens som förtjänar att dela Hosni Mubaraks öde.

Min lördagskrönika handlar idag om terrordådet i Stockholm och veckan som gått sedan dess – med krav på att muslimer skall ta avstånd.

Lite märkligt:

”Det skall inte behövas en imam med omfattande kunskap om Koranen och sharia för att slå fast att mord inte är okej. Det vet minsta unge.

Olustigt är också att mycket av förklaringarna till bombdådet, både hos muslimer och i majoritetssamhället, handlar om islam och att det som efterlyses för att hindra nya dåd är djupare kunskap om islam.

Så hamnar religionen i fokus, så blir detta en politisk förklaringsmodell i vårt sekulariserade samhälle, där religion annars betraktas som en del av privatsfären.

Också i det multikulturella Sverige finns en kärna av gemensamma normer – lagarna och värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och allas lika värde – och de gäller alla. I Stockholm likaväl som i Tranås och Malmö.

Otvetydigt.

Oavsett religion.

De gemensamma normerna står över och går före sharialagar och fatwor. Alltid. Det får vi aldrig pruta på.”

Krönikan kan av tekniska skäl denna gång bara kommenteras här på ledarbloggen.