Filmen är riktigt obehaglig. Men se den ändå. Det handlar om en amerikansk helikopterattack, eller snarare massaker, i Bagdad 2007: en Apache-helikopter öppnar eld mot en grupp civila. Elva personer dör, två barn såras.

Och det som Pentagon har kallat en militär strid framstår nu på Wikileaks snarare som mord. Med vidrig dialog och attityd hos soldaterna i helikoptern, en inställning som är vagt bekant sedan de ökända bilderna i Abu Ghraib-fängelset publicerades.

USA-hatare och de som motsatte sig detta krig från första stund får självfallet vatten på sin kvarn.

Men vi andra? Vad gör vi av detta?

För det första måste slås fast att det är enskilda soldater som begär tillstånd att skjuta – får det och gör det. Ansvaret glider lätt iväg till den som tillät eldgivning, eller högre befäl eller rentav commander-in-chief, USA:s president. Men det är den som har fingret på avtryckaren och den som säger de vidriga orden och visar upp den omänskliga attityden som bär ansvaret.

Historien har lärt oss att ”jag lydde bara order” inte duger. 

Sedan går det säkert att hitta psykologiska förklaringar till att en mentalitet som den här uppstår bland soldater på plats i fiendeland, ständigt på vakt, hela tiden med fruktan för sitt liv, utan en chans att veta vem som är fienden. Det går att förklara, men inte att försvara.

Försöken att sopa igen spåren är lika oacceptabla.

Skall de amerikanska soldaterna i Irak lyckas med sitt svåra uppdrag att skydda den framväxande demokratin så måste de agera korrekt. Att vara the good guys ställer krav, ibland kanske orimliga krav, på att föregå med gott exempel. 

Men det finns inga alternativ.

Det blir inga indirekta fredssamtal mellan israeler och palestinier om inte Israel drar tillbaka sitt kontroversiella beslut om att bygga 1 600 bostäder i östra Jerusalem.  Det sade Saeb Erekat, palestiniernas chefsförhandlare igår.

Samtidigt gör den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu vad han kan för att släta över fadäsen. Han försäkrar att bygget inte kan på börjas på flera år och har skällt ut sin inrikesminister för beskedets usla och okänsliga tajming.

Några större invändningar mot dess innehåll tycks Netanyahu däremot inte hysa.

Med den inställningen blir det inga fredssamtal mellan israeler och palestinier.

Aftonbladet tar till grövre och grövre artilleri i sitt försvar för Donalds Boströms svepande och illa faktagranskade kulturartikel med beskyllningar om hur Israel fångar in unga palestinska män och stjäl deras organ.

På söndagen satte kolumnisten Jan Guillou ”hög dumstrut på huvudet” på liberala politiker, ledarskribenter och kulturjournalister.

På tisdagen hävdade AB:s kulturchef Åsa Linderborg att Sveriges liberaler ”lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier”.

Skarpa skott. Men bom efter bom.

Inte heller den som känner starkt med palestiniers sak kan ta till vilka argument som helst.

I sak har inte mycket förändrats. Boströms organstöldsartikel från den 17 augusti 2009 var, som Jesús Alcalá sammanfattade saken i söndagens Svenska Dagbladet, ”urspårad kulturjournalistik”. Alcalá menar att anklagelserna om organplundring har funnits lika länge som Israel existerat och att den aningslöshet Aftonbladet visar ”är farlig”.

I Jan Guillous svartvita värld finns inga nyanser. ”Det var alltså sant”, skriver han i sedvanligt korthuggen stil, att ”det fanns en omfattande och systematisk illegal trafik med skjutna palestiniers organ i Israel”. Och sedan slår han fast att Boström ”givetvis” aldrig påstått att israeliska armén gett sig ut på jakt särskilt för att mörda palestinier enbart i syfte att konfiskera organ.

Men den som läser Boströms artikel ges det intrycket. Utan tvekan. Boström hoppar friskt mellan israeler, eller judar, inblandade i transplantationsskandaler och ”starka misstankar” om att unga palestinier fångats in och ”ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats”.

Guillous svartvita värld gör sig ofta bra i romaner, mindre bra i den politiska debatten. Och denna historia behöver nyanser.

Det är illa, riktigt illa, att organstölder förekommit i Israel. En tidigare chef vid Abu Kabir-institutet har erkänt att han under 1990-talet, utan att be anhöriga om lov, tog hud, hornhinnor, hjärtklaffar och bendelar från döda personer. Det var organ från israeliska soldater och civila, från palestinier och från utländska gästarbetare. Dessa uppgifter har varit kända länge. Inte minst i Israel. Men det är och förblir skillnad på att utan lov ta organ från döda och på att döda i syfte att stjäla organ.

Boström skrev om den stora efterfrågan på organ i Israel:

”Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade.”

Och Åsa Linderborg behöver egentligen ingen att debattera med. Hon kan debattera med sig själv.

Strax före jul befann sig Linderborg uppenbarligen i en sällsynt sinnesstämning. Hon andades självkritik. På sin egen kultursida skrev hon:

”Kanske borde vi även gjort än tydligare att israeliska armén inte skjuter palestinier i syfte att stjäla organ, de tar organ när de dödat av andra skäl…”

Men denna känsla av ånger är som bortblåst i tisdagens artikel, där Linderborg kallar just detta resonemang för ett ”sista desperat argument”, och hon hävdar att Boström aldrig påstått att arméns syfte varit att stjäla organ.

Det palestinska folket förtjänar bättre stöd än det Aftonbladet kan prestera.

I en gemensam rapport, Failing Gaza, anklagar sexton människorättsorganisationer omvärlden för att svika befolkningen i Gaza.

Ett år efter kriget lever Gazaborna fortfarande bland ruiner. Skulden är inte bara Israels utan även omvärldens som undlåtit att sätta press på Israel att upphäva blockaden.

Så skriver svenska Diakonia, en av de sexton organisationerna, i ett pressmeddelande.

Att situationen upprör är lätt att förstå. Men om lidandet i Gaza är så svårt som Diakonia med flera hävdar – och det finns det ingen anledning att betvivla – framstår det som desto märkligare att omvärlden inte sätter press på Egypten, som också har en landgräns mot Gaza.

När Joakim Wohlfeil från Diakonia intervjuades i P1-morgon på tisdagen kritiserade han även Egypten men också den palestinska myndigheten för att spela ett ”väldigt fult spel” när man ”upprätthåller blockaden”.

Själva rapporten innehåller dock ingen kritik mot Egypten om nu inte en kort uppmaning om att landet ”borde öppna” sin gräns mot Gaza skall räknas dit.

Det gäller att inte komplicera bilden av konflikten i onödan.

Och Egypten har uppenbarligen inte för avsikt att häva sin blockad. Istället förstärks nu gränsbarriären. Enligt den israeliska tidningen Haaretz handlar det om en 10 kilometer lång metallmur som skall gå 20 till 30 meter ner i marken för att stoppa smugglingen mellan Egypten och Gaza.

Det är många som sviker människorna i Gaza.

WASHINGTON

Åtta år har gått sedan USA invaderade Afghanistan – en knapp månad efter terrorattackerna den 11 september 2001.

Terroristerna skulle bekämpas, ett hårt sargat land skulle utvecklas i demokratiska riktning.

Åtta år senare går det bara att konstatera att kriget är ett fasansfullt fiasko.

Och eftersom president Barack Obama från början var tydlig med att flytta fokus från Irak till Afghanistan – och dessutom se Afghanistan och Pakistan som två sidor av samma problem – talas det i USA nu om ”Obamas Vietnam”:

Kriget som inte kan vinnas, kriget som saknar folkets stöd, kriget som fäller presidenten.

Den officiella amerikanska uppgiften om antalet döda amerikanska soldater är drygt 790, bara 40 procent av folket stöder kriget och i debatten nämns paralleller till president Lyndon B Johnson och Vietnam.

På bordet ligger general Stanley Mc Chrystals rapport, som föreslår att den amerikanska truppnärvaron ökas ytterligare från dagens 68 000 soldater – av vilka 21 000 kommit dit i år. Inom kort väntas Chrystal be om 40 000 nya soldater.

Och senast i tisdags gjorde Obama väldigt klart för både republikaner och demokrater att han inte har planer att minska truppnärvaron. Men lika tydligt är det att kongressen är väldigt kluven. 

Obamas tydligt uttalade mål är att besegra al-Qaida, varhelst nätverket gömmer sig.

En uppgift som förefaller helt hopplös: nätverket är löst sammansatt och omöjligt att ringa in. Liksom talibanerna.

Det afghanska samhället beskrivs som ett samhälle där familjen, byn och klanen är det som räknas, inte staten, ett samhälle utan civil struktur och rättsväsende, ett land bestående av ett trettiotal huvudgrupper som bekämpat varandra så länge någon kan minnas, där västerländska trupper inte ens kan peka ut fienden, se sin motståndare, bland alla små krigande grupper och knarksmugglare, ibland i nätverk, ibland ensamma.

Ännu mer hopplös verkar den modell som många politiker idag, också i Sverige, talar för: att flytta fokus från militär till civil närvaro. En tanke lika självklart vacker som orealistisk. Precis som ett ge en tidtabell för tillbakadragandet.

I tillägg är den regim som de västerländska styrkorna skall hjälpa också tvivelaktig, ur en demokratisk synvinkel.

Ett hopplös krig.

Alternativet till fortsatt västerländsk närvaro kan ändå vara värre, åtminstone för de människor som då skulle lämnas åt sitt öde.

Men för Obama? Vietnamparallellen är kuslig, men tyvärr svår att bara vifta bort.

Carl Bildt skulle ha besökt Israel på fredag. Nu har den svenske utrikesministern, enligt israelerna, ställt in resan till Jerusalem.

Det verkar klokt.

Sverige, och EU, har ingen anledning att bjuda Benjamin Netanyahus högerregering på ett tillfälle att avleda uppmärksamheten från måndagens israeliska regeringsbeslut att – trots kraftfulla internationella protester – godkänna omkring 400 nya bostäder i bosättningar på Västbankens ockuperade mark.

Det hade varit alltför enkelt för utrikesminister Avigdor Lieberman att göra en sak av den svenska regeringens påstått undfallande reaktion på den famösa organartikeln i Aftonbladet den 17 augusti.

Bildt behöver inte medverka till att bli Mellanösterns clown.

När Libyens diktator Muammar Kaddafi är inblandad brukar verkligheten överträffa dikten.

Kaddafis senaste hugskott är att avskaffa Schweiz.

Enligt den libyske envåldshärskaren bör alplandet delas ut till de omkringliggande länderna, ett förslag som han framfört till FN men som prompt avvisades:

Det vore ett brott mot världsorganisationens egna stadgar som förbjuder hot mot andra medlemsstaters existens och suveränitet, förklarade FN-talesmannen Farhan Haq.

Orsaken till Kaddafis vrede mot Schweiz är förmodligen att den schweiziska polisen i juni förra året hade fräckheten att gripa en av Kaddafis sju söner, Hannibal, misstänkt för att tillsammans med sin hustru ha misshandlat två tjänare under sin vistelse på ett hotell i Génève.

Hannibal och hans fru släpptes men pappa Kaddafi gav i höstas igen genom att stoppa den libyska oljeexporten till Schweiz. Han tog också ut 6 miljarder dollar från schweiziska banker och införde restriktioner för schweiziska företag.

För några veckor sedan kröp Schweiz regering till korset, presidenten Hans-Rudolf Merz bad om ursäkt för behandlingen av diktators son.

Att kräla i stoftet för en diktator som Kaddafi måste vara förödmjukande.

Men Hans-Rudolf Merz tycks befinna sig i gott sällskap.

Aftonbladets kreativa journalistik uppmärksammas av den syriska regimen.

I en artikel i Asharq al-Awsat skriver Bothaina Shaaban, minister i den syriska regeringen och diktatorn Bashar al-Assads rådgivare i frågor som rör medier och politik, uppskattande om Donald Boströms ”undersökande journalistik” om den israeliska arméns organstölder.

Aftonbladets scoop överträffas dock av den iranska dagstidningen Khayan, som i tisdags kunde avslöja att Israel sedan början av 1970-talet rövat bort tusentals kroppar från palestinska sjukhus, ja till och med begravningsplatser. Detta förfarande var så utbrett att palestinska familjer började begrava sina döda inom synhåll från hemmet.

För Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg måste det kännas skönt att det finns modiga sanningssägare i Damaskus och Teheran som, till skillnad från dödsförskräckta, liberala svenska tidningar, vågar ta kritiken mot Israel på allvar.

Makthavare som gör bort sig bör omedelbart erkänna sitt misstag, lägga alla korten på bordet och avgå eller – beroende på omständigheterna – gå vidare med ett löfte om att misstaget inte skall upprepas: kort sagt göra en pudel.

Det rådet ger varje PR-konsult och medierådgivare värd sitt salt företagsledare, politiker och andra som plötsligt hamnar i massmediers strålkastare med fingrarna i syltburken, skägget i brevlådan eller i någon annan komprometterande ställning.

Makthavarna på Aftonbladet, Sveriges till upplagan största dagstidning, har tydligen inga medierådgivare, de anser sig kanske inte behöva några, eller också lyssnar de inte.

Den famösa artikeln där den israeliska armén anklagas för att ”stjäla kroppsdelar” från dödade palestinska ungdomar har vid det här laget totalt fallit samman – även om det kanske inte är en adekvat beskrivning med tanke på att aktstycket inte höll samman ens från början.

Men istället för att erkänna sitt misstag och be om ursäkt för ett slarvigt och ogenomtänkt publiceringsbeslut håller Aftonbladet krampaktigt skenet uppe och fanan högt.

Anfall är bästa försvar. Trumpetstötarna ekar från ledaravdelningen, från kulturredaktionen, från chefredaktör Jan Helin. Ansvar utkrävs. Av alla andra.

Så sent som i onsdags krävde tidningens ledarsida ett slut på utrikesdepartementets ”hemlighetsmakeri”:

”Lägg papperen på bordet, Carl Bildt.”

Jan Helin tycker att regeringen skall ingripa mot Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Elisabet Borsiin Bonnier, som gick ut med ett pressmeddelande där Aftonbladets artikel beskrevs som ”chockerande och motbjudande”:

Vad gör regeringen med ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier, som uppenbarligen är mer upptagen av att stryka en vulgäropinion medhårs än av svensk yttrandefrihet?

Helle Klein, Aftonbladets politiska chefredaktör, ifrågasätter gång på gång Borsiin Bonniers lämplighet. Hon beskrivs som ”förbrukad”, hon borde kallas hem:

Carl Bildt måste klargöra hur Sverige ska få en trovärdig diplomatisk representation i Israel framöver.

Notera Helins ordval: vulgäropinion. Aftonbladets artikel var inte vulgär; de som kritiserar är vulgära.

Och så har vi alla andra som deltar i ”hatkampanjen” mot Aftonbladet. Helin förebrår bittert ”den normalt seriösa tidningen Sydsvenska Dagbladet” som passat på att ”fullständigt tappa huvudet”.

Helle Klein tycker att det är ”pinsamt” hur den liberala pressen i Sverige ”antingen räddhågset tiger eller slungar antisemitstämpeln omkring sig”. Hon tröstar sig med att det åtminstone i Israel – av alla ställen – finns ”en modig liberal press” som Haaretz, med modiga och ansedda skribenter som Gideon Levy. Visserligen tyckte Levy att Aftonbladets artikel var ”dålig”, men han är ännu mer kritisk mot den israeliska regeringen …

Att Gideon Levy tyckte artikeln var ”dålig” får nog kallas en underdrift. Så här skrev han på Brännpunkt i Svenska Dagbladet:

Aftonbladet publicerade en historia som ingen bra tidning skulle ha publicerat. God journalistik handlar inte om att begära att stater ska undersöka, god journalistik är undersökande journalistik. Donald Boström och hans tidning lade inte fram några bevis för att detta slags grymheter har ägt rum. Utan bevis borde ingen professionell journalistik och ingen professionell redaktör ha låtit publicera historien.

Det kan säkert även den liberala pressen i Sverige instämma i.

När Jan Helin skrev nedanstående var det möjligen en sammanfattning av tidningens publicistiska princip:

Aftonbladet tar inte ställning till sanningshalten i sakuppgifterna.

Låt oss ändå, om inte annat så för resonemangets skull, för en kort stund ta Aftonbladets artikel på allvar.

Finns det något i artikeln som borde fått varningsklockorna att ringa på Aftonbladets redaktion? Kulturchefen Åsa Linderborg har trots allt doktorerat i historia och borde veta ett och annat om källkritik.

Varför inte följande rader:

Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av.

Artikelförfattaren Donald Boström fanns på plats vid begravningen. Det var då han tog fotot på Bilal med obduktionsärret synligt. Men av texten ovan framstår det som om Boström var på plats även när de israeliska soldaterna/organskördarna fem dagar tidigare dödade den palestinske ynglingen.

Varför hänvisar han i så fall, i nästa andetag, till vittnesmål från ”bybor”?

Sedan är det följande beskrivning:

Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen.

För någon på jakt efter lämpliga organ framstår detta som ett milt sagt vårdslöst tillvägagångssätt.

Det hade kanske varit på sin plats för Helin och Linderborg att dubbelkolla med någon kunnig på transplantationsområdet?

I ett debattinlägg på SvD.se konstaterar narkos- och intensivvårdsläkaren Mats Eriksson:

Bortsett från det faktum att det är osannolikt att organen skall vara oskadade av kulorna och inte heller bemängda med tarminnehåll, bakterier och klädespartiklar som följt med i skottkanalerna så måste organen ha varit i dåligt skick då han anlände till sjukhus efter att ha släpats, transporterats först via jeep och därefter via helikopter.

Han sammanfattar:

Tanken att använda någon som avlidit ute på fältet som organdonator är absurd.

Norska dagbladet.no har gått vidare på detta tema, bland annat genom att intervjua Arnt Jakobsen, styrelseordförande i företaget Scandiatransplants och tidigare transplantationskirurg på Rikshospitalet, presenterad som Norges främste expert inom ämnesområdet. I artikeln framhålls bland annat:

Man kan bare transplantere organer som er «levende», et hjerte som fortsatt pumper, nyrer som lager urin og lever som produserer galle. Organer fra mennesker som har vært døde en halvtime er ubrukelige. Ved momentant dødsfall for eksempel ved trafikkulykker, kan derfor ikke organer brukes.

Den som vet något om Mellanösternkonflikten vet också att det ständigt florerar de märkligaste rykten. Ofta är de en del av en antiisraelisk och antisemitisk propaganda, som i den iranska TV-serien Zarahs blå ögon.

Ett sätt att bedöma trovärdigheten i de anklagelser Aftonbladet basunerat ut hade varit att vända sig till de människorättsorganisationer som är verksamma i området.

Det Aftonbladet inte brydde sig om att göra, gjorde Anna Veeder, aktiv i den israeliska fredsrörelsen. Resultatet redovisar hon i en artikel på Newsmill.se. Aftonbladets rykten avfärdas, bland annat av  Yehuda Shaul från Breaking the Silence:

Jag har aldrig hört talas om något sådant. Det låter precis som en av de lögner som vi hela tiden kämpar emot.

Bassem Eid, som leder människorättsorganisationen PHRMG, Palestinian Human Rights Monitoring Group, ger inte heller mycket för sanningshalten i Aftonbladets uppgifter:

Jag har aldrig sett en sån här artikel i nån arabisk tidning. Ingen har rapporterat om det här ämnet – för det är bara rykten.

I en artikel i torsdagens Aftonbladet påpekar konstnären Dror Feiler:

Det viktigaste är inte vad som står i artikeln utan vad man kan använda den till.

Så sant, så sant.

Lögnen fyllde sitt syfte, den var användbar. Sanningen var det inte.

Kanske är det den enkla förklaringen.

De diplomatiska förvecklingarna i spåren av Aftonbladets artikel förra måndagen, där den israeliska armén anklagas för att ”stjäla kroppsdelar” från dödade palestinier, blir allt mer – invecklade.

Nu ryktas att israeliska myndigheter överväger att utsätta svenska journalister som vill arbeta i Israel för en särskilt noggrann granskning. Enligt Ekot skall Svenska journalistförbundet redan i eftermiddag lämna en protestskrivelse till den israeliska ambassaden i Stockholm. Förbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén säger:

Om det nu är så att man tänker fullfölja något slags kollektiv bestraffning av svenska journalister, genom att man inte ska få ackrediteringar eller inte släppas in i Israel, så kommer vi att protestera mot detta.

Å andra sidan rapporterar Aftonbladets utsända i Israel följande:

Men så sent som i lördags var vi på Västbanken på jobb, vi släpptes förbi checkpoint efter checkpoint.

Sedan dementerades uppgifterna om restriktioner för svenska journalister av den israeliska ambassaden.

Den israeliska regeringen tycks dock stå fast vid kravet på någon form av offentligt avståndstagande från sin svenska motpart. Efter utrikesminister Avigdor Liebermans vildsinta svingande har även premiärminister Benjamin Netanyahu gett sig in i leken och citeras i Jerusalem Post:

The Swedish government crossed a red line when it did not condemn the article. The request is not for an apology, but for a condemnation.

Inte en ursäkt men ett fördömande, således.

Även om den israeliska upprördheten över Aftonbladets övertramp är förståelig är det ett märkligt krav från regeringen i ett land med en fri och påtagligt frispråkig press.

En ursäkt från Aftonbladet vore på sin plats. Men Sveriges regering skall inte fördöma publiceringsbeslut tagna av svenska ansvariga utgivare – hur oansvariga dessa beslut än är.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) var också föredömligt klar i sitt uttalande på måndagen:

Det allvarligaste som vi skulle kunna göra nu är att börja göra uttalanden som står i strid med demokrati och yttrandefrihet.

Den israeliska regeringens agerande är kontraproduktivt, eftersom det hjälper Aftonbladet att blanda bort korten.

Sakfrågan – att Aftonbladet publicerat en ytterst obehaglig artikel med antisemitisk klangbotten – är nu på väg ur allas synfält.