Stockholms stadsbibliotek behöver förstoras och förnyas.

Precis som det var i Malmö en den gången biblan fick sin fina glaskub.

Men i Stockholm har förslag på förslag fått tummen ner. Senast 2009 i ett sent skede, ett fiasko som kostade 25 miljoner kronor och bidde en tumme.

Nu ska 9 miljoner kronor satsas på en ny utredning, skriver DN.

Rätt tröttsamt och helt obegripligt.

Gunnar Asplunds tjugotalsbyggnad är visserligen fantastisk, men det betyder inte att den och miljön omkring måste konserveras exakt som den är idag. Tillbyggnaden i Malmö lyfter fram den gamla delen på ett begåvat sätt. För att inte tala om Köpenhamn där Den svarta diamanten tar in det gamla i den nya tiden och helheten blir så mycket mer än summan av delarna.

Stockholmsängsligheten när det gäller den fysiska miljön – nu senast Slussen – är svår att förstå, till och med mot bakgrund av fiaskot när Klarakvarteren revs.

Den stad som inte fortsätter att förändras blir ett Skansen. Stockholm är värt ett bättre öde.

Ja, också jag grät när jag läste om kvinnan som mördades igår här i Malmö – och hennes två små döttrar som inte bara förlorade sin mamma utan dessutom såg på när pappa dödade henne.

Så har samhället åter en gång misslyckats med att skydda en utsatt kvinna.

För dådet kom inte som en blixt från klar himmel:

Den 45-årige gärningsmannen dömdes i december till ett års fängelse för olaga frihetsberövande av kvinnan. Men det straffet har han ännu inte börjat avtjäna, eftersom domen har överklagats.

Enligt Aftonbladet handlar det hela om en vårdnadstvist – mannen ville inte låta kvinnan få ensam vårdnad om flickorna.

Det blev som han ville.

Till ett ohyggligt högt pris.

Det gör säkert ont i de drabbade. Det skär i hjärtat hos dem som miste en nära anhörig den 22 juli och dem som själva mötte massmördaren, men överlevde.

Att möta Anders Behring Breivik i rättssalen måste vara en prövning.

Att han under omhäktningsförhandlingarna i Oslo igår dessutom kunde lyfta händerna i vad som tolkades som en högerextrem hälsning, att han fick påstå att det är han som representerar ”det norska urfolket” och därför inte kan vara skyldig, att han krävde att bli släppt och ville ha en fin medalj av kungen för att handlat i nödvärn för det norska folket … allt det där är påfrestande.

Men nödvändigt.

Den nationella stödgruppen efter den 22 juli är kritisk till att medier direktsände gårdagens förhandlingar. Det höjdes också röster mot att Breivik får yttra sig i rätten – och i någon mening sprida sitt budskap.

Nej, nej, nej, nej, nej …

Med lite olika tonfall och olika motiveringar och – ibland – lite olika ord säger de nej, allihop, alla tänkbara ledare för Socialdemokraterna. Thomas Bodström, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Margot Wallström, Anders Sundström, Pär Nuder, Mikael Damberg, Veronica Palm …

Men så kommer detta ja:

Tidigare folkhälsoministern, skåningen Morgan Johansson tänker inte säga nej om han får frågan. Inte så att han tycker han vore bäst, ”jag ser andra kandidater som är mer lämpliga”. Men:

”När partiet är i ett sådant här läge existerar inga nej, då finns bara ett svar: ja”, sade han i Gomorron Sverige, SVT.

”Äntligen”, säger jag. Det är ett jobb och kraven är kanske rentav orimliga. Men det duger inte att vara ledande sosse och inte vilja leda, på några villkor. Uppdraget måste kanske omformas så att det blir mänskligt möjligt att sköta. Men att bara säga nej duger inte.

Så här går historien:

En ilsken pappa lämnade sin son utanför arenan för att tioåringen ”spelat för djävla dåligt”. Pojken skulle få gå hem – från Uppsala till Stockholm. Iförd endast svettiga matchkläder, trots att det var minusgrader ute.

Berättelsen spred sig som en löpeld på nätet under söndagen och många var upprörda – med rätta.

Nu vill polis och socialtjänst gripa in, men då verkar det som om ingen vet pojken är.

Ledaren för Sirius innebandys A-lag Conny Eriksson, som berättar om hur han hittade pojken där ute i kylan, ringde pappan med pojkens mobil och skickade hem killen, tog aldrig hans namn och när DN ringer upp det som skulle vara pojkens lag så känner ingen igen honom.

Hörsägen? Hittepå?

Knappast, ändå. Och hur otroligt vidrig denna pappa ändå framstår som så kan de flesta som någon gång haft idrottande barn komma ihåg någon förälder med lite för höga ambitioner för sin unge, lite för stora drömmar, lite för tuffa krav. Ett engagemang som inte riktigt hör hemma vid grusplanen där sexåringarna precis lärt sig springa efter bollen.

Jag kan också, lite vagt och liksom i ögonvrån, se pappan som skrek och domderade när hans lille kille spelade innebandy. Men ingrep vi andra? Sade vi ifrån? Nej, det gjorde vi i inte, det var pinsamt, vi tittade bort.

Samtidigt:

Pappan i Uppsalafallet verkar inte bara vara för krävande vid rinken. Hans problem som pappa är större än så om han kan straffa sitt barn på det här sättet. Familjen behöver hjälp – så det är att hoppas att polis och socialtjänst lyckas hitta dem.

Skrollar listan av nyhetstelegram från TT när ögonen fastnar på detta:

Röstfinessen Siri och andra tjänster gör att Apples senaste telefon 4S omsätter upp till tre gånger så mycket data som tidigare modeller, enligt en studie från Arieso.

– Jag använder själv Iphone 4. När jag hörde om 4S finesser tyckte jag inte att jag måste ha en. Men dessa datasiffror får mig att undra vad jag missar, säger Ariesos teknikchef Michael Flanagan.

4S använder tre gånger så mycket data som Iphone 3G, dubbelt så mycket som Iphone 4, och till och med mer än en genomsnittlig Ipad 2.

TT-Reuter

Nämnde Flanagan undrar vad han missar. Jag undrar över vad han tillför denna text. Och vad texten har bland TT:s nyhetstelegram att göra.

Vad är det med journalister och denna hänfördhet inför allt från Apple ? Och vad hände med etiska regler mot textreklam?

Ja, jag gillar också prylarna, har både dator, padda, podd och telefon med äpplet på, men ryser inför bolagets tonfall och inflytande – och inför vissa journalisters knäfall inför datorjätten.

Det kom ett mejl:

Skrattar lite när jag ser artikeln om kalendern http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1597245/Professorer-vill-fa-bort-klamdagar.html

Här var vi faktiskt först! Jag heter Mattias Andersson och tillsammans med Linda Runarsdottir har vi gjort Frihetskalender.se Vilket sammanträffande. Ser gärna att ni nämner den i sammanhanget!

Visst  - fast såvitt jag kan se så är Frihetskalendern precis motsatsen till den 364-dagarsvariant med en extra vecka vart femte år som två amerikanska forskare tagit fram:

De har skapat en arbetsgivarvänlig (om man vill kalla det så) kalender där klämdagarna försvinner, en kalender som gynnar ekonomisk tillväxt och sparar pengar. Utan ”lotterieffekter” som vissa år ger veckor av ledighet kring jul och nyår med bara några satsade semesterdagar.

Medan Frihetskalendern har som en visserligen sympatisk, men knappast effektiv programförklaring:

Frihetskalender 2012 är kalendern som endast har lediga dagar. Frihet!
Fyll tiden med äventyr, vila, kontemplation eller vad du önskar själv. Under 2012 kommer du att vara ledig i nästan fem månader.

Lyssnar på radion i ottan, denna vardagsmorgon efter de korta helgerna då många redan drömt om nästa jul och de långa helger som bara några extra semesterdagar kan ge. Efter en arbetsgivarjul vore det skönt med lite tidslyx, liksom …

Ekot rapporterar om två amerikanska vetenskapsmän, en astrofysiker och en ekonom, som konstruerat en ny kalender med 364 dagar varje år och så en extra uppsamlingsvecka vart femte år.

Med den kalendern skulle samma datum alltid infalla samma veckodag. Så kunde julen alltid se ut som i år: julafton lördag, juldag söndag och annandag på måndag. Med nyår följande helg. Det skulle spara massor med pengar och bidra till den ekonomiska tillväxten.

Min första reaktion där ute i mörkret, på årets första joggingtur, är en lite irriterad fnysning: ska de nu behöva rådda med det här, kalender ser ju ut som den gör för att … ja för att den alltid gjort det …

Tills jag inser det absurda. Varför skulle Julius Ceasar och påven Gregorius år 1582 vara bättre skickade att ordna tideräkningen än två nutida amerikanska vetenskapsmän? Kunskap är trots allt mer värt än makt.

Fast lite tråkigare vore det förstås att aldrig kunna kamma hem den där lååånga ledigheten med minimal insats av egna sparade semesterdagar.

För jag har tagit studenten, ja, jag har tagit studenten …

På riktigt.

Inte bara gått ut gymnasiet, utan examinerats i sex ämnen, alltså suttit i sex heldagsskrivningar och svarat på frågor, räknat eller läst och förstått – och sedan fått provet rättat av en studentexamensnämnd som går igenom alla studentprov. I hela Finland.

Lite så där som utbildningsminister Jan Björklund (FP) tänker sig i en färsk DN-intervju.

Been, there, done that …

Och hur var det?

Stressigt, nervöst och slitigt.

Skolan slutar officiellt vid februarilovet och sedan gäller det att råplugga inför skrivningarna som infaller varannan dag under några intensiva marsveckor. Uppsats i modersmålet – finska eller svenska – två gånger, den som den egna läraren bedömer som bättre skickas in till nämnden. Landets andra officiella språk en dag, så engelska och kanske ett extra språk – jag skrev tyska och franska.

Matte – jag skrev den mer omfattande kursen, ”lång” matte. Men lät bli att skriva ”realen” där historia och biologi samsas med psykologi, kemi, religion. Humanistiska ämnen och naturvetenskap, att välja bland.

På min tid fick man göra ett försök på våren i trean och skriva något ämne på hösten om man blivit underkänd eller ville höja sitt betyg. Idag är reglerna humanare, det går att skriva under flera höstar och vårar och många gör sig av med något eller några språk i god tid.

Sedan gick jag ut skolan med ett studentbetyg – som väger tyngre än skolbetyget när man söker till högskolan, men kompletteras med inträdesprov – och ett avgångsbetyg där de egna lärarna bedömt alla ämnen.

Ett rättvist system där alla elever i landet bedöms lika.

I princip.

Fast de friska med gott självförtroende och nerver av stål har onekligen bättre chanser att lyckas än de med ett funktionshinder, känslig mage eller oturen att  smittas av årets influensa precis inför skrivningarna.