Idag gäller det. Partiledarna tar mått av varandra i riksdagen. Frågorna står på rad:

Hur ska Annie Lööf vända kräftgången för C?

Är det Göran Hägglunds sista debatt som partiledare?

Ska Jan Björklund tala om skolan?

Har Fredrik Reinfeldt något intressantare på hjärtat än ”allmänintresse”?

Har Gustav Fridolin valt lag?

Jonas Sjöstedt kommer att låta empatisk och ny och övertygande, men är det samma gamla V?

Hittar Jimmies Åkesson någon annan förklaring till samhällsproblemen än invandringen?

Och, framför allt, kommer Håkan Juholt att säga något av vikt som han inte tar tillbaka innan kvällen?

S-ledaren har haft semester. Och vi med honom.

I nästan en månad har vi besparats från ”dagens juholtare”, dessa virriga uttalanden som gäller tills motsatsen hävdas. Vilket kan vara några meningar senare eller om några dagar.

Nu gäller det försvaret, vilket borde vara Håkan Juholts paradgren.

Försvaret behöver mer pengar, nu, menade Juholt då han igår talade vid Folk- och försvars rikskonferens i Sälen. Fast sedan menade han att försvaret ryms inom de ekonomiska ramen. Slutligen landade han i en tredje ståndpunkt, skriver Svenska Dagbladet: personalförsörjningsmodellen är underfinansierad, den går mot en kraschlandning.

Fast det mest anmärkningsvärda var ändå hur Juholt upprepade gånger hävdade att den nya försvarspolitiken – med ett yrkesförsvar –  drivits igenom av alliansregeringen med stöd av Sverigedemokraterna.

Trots att besluten fattades innan SD ens fanns i riksdagen.

Det borde Juholt veta, eftersom han själv var ordförande i den försvarsberedning som 2008 föreslog ett nytt personalsystem för försvaret.

För att göra förvirringen totalt uttalade sig Juholt till slut för TT:

”Självklart vet jag att Sverigedemokraterna inte satt i riksdagen under föra mandatperioden.” Fast det där han sade om att besluten fattats med stöd från SD var ändå inget misstag, Juholt säger att han ”uttryckte sig medvetet drastiskt”.

Det är förbluffande att Juholt lyckas trampa snett till och med när det gäller ett område han rimligen behärskar, försvarspolitik. Då återstår ju alla politikområden han uppenbart inte behärskar.

Så har S-ledaren blivit regeringens bäste vän: medan han snurrar på märks det knappt hur initiativlös regeringen Reinfeldt är.

Superstjärnor. Varken mer eller mindre än svensk politiks superstjärnor verkade de vara på ett fullsatt Moriskan i Malmös Folkets park i går kväll:

Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman hade stora förväntningar på sig. Det var slutsålt och stämningen var hög. Och de levererade. När vår 90 minuter långa diskussion var över och de tre stod med armarna om varandra ville jublet aldrig ta slut.

Sedan kastade de sina blombuketter ut i publikhavet och taket tycktes lätta …

Kunde man tänka sig att en show med, säg, Håkan Juholt, Birger Schlaug och Lars Ohly fick samma effekt?

Tänkte väl det.

Nu delar jag inte politisk uppfattning med dessa tre tidigare toppolitiker . Likafullt, eller kanske därför, blir att publiksamtal med dem så givande. Och det är roligt att politik lockar så, roligt att Moriskan var fullsatt, roligt att dessa tre till skillnad från så många andra just nu inte ställde in …

Fast det bästa samtalet fördes nog innan, backstage, eller snarare i en källare där lampan var trasig och Mona Salin satt ensam  i skymningen då jag kom.

”Ett så stort parti kan inte ha en partiledare som är ifrågasatt.”

Orden är Håkan Juholts och de yttrades för ett år sedan. Och vilket år det blev – den som vill hjälpa minnet på traven kan lyssna på Ekots lördagsintervju, där Juholt snurrar till allt ytterligare.

Där backstage igår var det nästan så jag tänkte ”kom tilbaka, Mona, allt är förlåtet”.

Alternativet blev ju inte så lyckat.

Visst kändes det aningen vänstervridet, med återkommande antikapitalistisk retorik, det linjetal som nyvalde S-ledaren Håkan Juholt höll på lördagen.

Men alliansregeringen gör klokt i att ta motståndet på största allvar.

Juholts tunga kritik mot marknadstänkandets tillkortakommanden kan tyckas frälsa de redan frälsta, en minoritet på vänsterkanten. Men långt fler väljare kan attraheras.

Den nye socialdemokratiske partiledaren hittar en oro som smugit sig långt in i borgerliga väljarled. Det handlar om barnfattigdom, segregation i skolorna, stillastående tåg, taskig pension. Det finns, kort sagt, rätt rejäla revor i det svenska välfärdsbygget – och alla medborgare är inte övertygade om att det lugnande svaret på alla politiska frågor är ytterligare ett jobbskatteavdrag.

Fredrik Reinfeldt & Co får se upp.

Den socialdemokratiska valberedningen pekar på Håkan Juholt.

Och hoppas förmodligen få någon som pekar med hela handen. En partiledare med betoning på ledare.

Efter Mona Sahlins öppna och lyssnande ledarstil flödar S-nostalgin kring en modig och stark ledargestalt.

Men innan gullandet med den lätt vänsterlutande Juholt sätter igång på allvar borde partiet kanske ägna större vikt vid en annan fråga:

Åt vilket håll pekar Håkan Juholt?

Hos bettingbolaget Ladbrokes har oddset på Mikael Damberg som ny partiordförande för Socialdemokraterna – på bara 24 timmar – rasat från 6,50 till 2,00 gånger pengarna.

Det kanske börjar lossna i valberedningens arbete.

För en sak är rätt säker. När det väl börjar lossna lär det märkas relativt fort hos spelbolagen.

Money talks. Även i socialdemokratiska kretsar.

Bättre förr?

Ja, kanske det. Trots allt.

Nu har Mona Sahlin ägnat en hel socialdemokratisk valrörelse åt att försöka få ordning på argumenten. Och på tisdagen kom 118 sidor analys och självrannsakan och framtidstankar från partiets kriskommission.

Men har det inte sagts bäst av förre statsministern Göran Persson (S). När den gamle buffeln framträdde i Agenda häromsöndagen var han rasande effektiv:

”Rättvisedimensionen är viktig för socialdemokratin. Och den är produktiv, den driver tillväxt, den i sig skapar nya jobb. Och sen vet vi att det går att genomföra så pass mycket av bra samhällsbygge om den också kombineras med ekonomisk tillväxt, som är uthållig, och som inte gör att barnen får ett helvete med klimatförändringen.

Det här ska väl gå att göra politik omkring? Tycker jag.

Ja, det sista får ni fan inte klippa bort.”

Nej, det gjorde fan inte Agendaredaktionen heller. Som tur var.

I Rapport på tisdagskvällen gav Sven-Erik Österberg, gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen, ett befriande besked.

Han svarade varken ja eller nej på frågan om han anser partiledarposten eftersträvansvärd och om han skulle ställa upp i den händelse partiet kallar. 

Svaret lovade Österberg ge åt endast en instans:

Valberedningen.

Ämnet ”Mona Sahlins efterträdare” lär bli en medial långkörare. Åtskilliga personer kommer att ställas inför den förutsägbara frågan.

Den som tror sig vara av partiledarmaterial gör klokt i att förbereda ett rakt besked. En serie slingrande svar av nejkaraktär kan undergräva förtroendet för politiker.

Att Mona Sahlin skulle meddela sin avgång som partiordförande efter söndagens möte med Socialdemokraternas verkställande utskott och distriktsordförandena var knappast väntat. Men att hon förr eller senare skulle lämna posten inför nästa val har blivit allt mer sannolikt ju mer det stormat kring partiet och dess ledning.

Sahlin gjorde det enda rätta. Förmodligen också det enda hon kunde göra.

Proppen hade gått ur flaskan. Kraven på vaktombyte i toppen efter katastrofvalet i september – bland annat ett resultat av det rödgröna samarbetet som Sahlin bär huvudansvaret för  – växte sig starkare. Sahlin riskerade att stå i vägen för den förnyelse som alla inom partiet talar om, men få tycks ha receptet för.

”Att jag lämnar nu skapar utrymme för förnyelseprocessen”, sade hon på presskonferensen.

Några försök att övertala Sahlin att stanna tycks heller inte ha gjorts.

Nu kommer en extrakongress i mars att utse en ny ledare. Högst oklart vem. Det dräller knappast av ledargestalter i leden kring Sahlin. Flera av de mest erfarna, som Thomas Östros, Thomas Bodström eller Sven-Erik Österberg, är starkt kopplade både till Göran Persson och Mona Sahlin. Det hamnar inte på plussidan.

Sahlin var den första kvinnliga ledaren för S. Nu blir hon också historisk i den meningen att hon gör  Claes Tholin sällskap som de enda partiledarna för SAP som inte blivit statsministrar. Alla sedan 1907 har lyckats…