Saker som är bra att hålla tyst om i samtal med främlingar:

Politik. Pengar. Och religion. För det är känsligt.

Så har det också blivit debatt om min blogg häromdagen, där jag konstaterade att vissa väljare på fullt allvar menar att Barack Obama är kommunist eller muslim – och att det senare dessutom skulle spela någon roll.
Trots att det är så tydligt att hans tro och samfund inte styrt hans politiska agerande på något påtagligt sätt. Han går till kyrkan, men drar inte in kyrkan i politiken. Han agerar sekulariserat.
Det är viktigt ur ett liberalt perspektiv.
I ett annat sammanhang i bloggen påpekar jag ändå att Mitt Romney är mormon. Och anklagas på Twitter för dubbelmoral, ”intressant att en religion inte spelar roll medan en annan tydligen verkligen spelar roll”.
Erik Helmersson skriver i DN om ”religiösa fördomar” – och har rätt i att jag aldrig skulle skriva så om en jude eller muslim. Eller en katolik.
Inte om inte den religiösa tillhörigheten är relevant, om det inte vore troligt att den skulle påverka politiken.
Men en fundamentalistisk muslim skulle jag reagera på, eftersom jag skulle ana problem med synen på individens frihet. Jag reagerar då en reaktionär katolik tycks få makt över frågor kring reproduktiv hälsa i EU – om Tonio Borg från Malta blir ny hälsokommissionär.
För jag är enig med Helmersson: ”Fundamentalism är farlig – inte trostillhörigheten.”

Mormonkyrkan är inte vilken vardagskristendom som helst. Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Joseph Smiths samfund, är bland annat emot fri abort och jämställdhet mellan könen – mannens uppgift är att försörja och beskydda sin familj, kvinnans att ta hand om barnen. Homosexuella ska leva i kyskhet.
Romneys tro är hans ensak. Det är då den blir politik som den kan diskuteras.

Jag tar upp hans trostillhörighet i ett resonemang kring att värderingar skiljer honom från Obama och nämner just synen på samkönade äktenskap och abort. Där Romney har en mormons värderingar och tar dem till politiken.
Romneys tro blev trots allt bara en bisats – för tydlighetens skull kunde jag ha gått in på mormonkyrkans värderingar. Men bloggens huvudbudskap  var ett annat:
”Folket avgör. En person – en röst, oavsett inkomst och utbildning. Så är det – och så måste det vara.”

Rätt man vann, ja. Nu gäller det för Barack Obama att också bevisa det.

Fyra år till.

Det är bara att hoppas att de spanare haft rätt som menar att det är nu Barack Obama kommer att infria förväntningarna, att det är nu han kommer att åstadkomma det change som var mantrat för fyra år sedan – eftersom han inget har att förlora. Han kan ju ändå inte väljas om.

Eller så kan det helt enkelt vara så att han hunnit lära sig hantverket politik.

Att han bara skulle slå sig till ro verkar otänkbart för en man med sådan vinnarskalle. Barack Obama vill gå till historien.

Men lätt kommer det inte att bli, särskilt inte med fortsatt republikansk majoritet i representanthuset.

Så malörten i dagens glädjebägare blir: plus ça change, plus c’est la même chose.

Allt förändras – men förblir detsamma.

Tanken går inte att undvika då jag läser Sydsvenskans huvudledare publicerad för exakt fyra år sedan. Det var den grå morgon då vi vaknade upp till glädjenyheten att Barack Obama hade vunnit valet för första gången. 

Artikeln var självfallet skriven innan valresultatet var klart, men den höll – och inte bara för verkligheten den 6 november 2008. Till största delen kunde den återpubliceras idag och vara relevant. Åtskilliga utmaningar väntar den tillträdande presidenten, här är tre av de viktigaste:

”Ena landet … Under århundraden har människor från världens alla hörn sökt sig till USA … Ur denna mångfald av drömmar växte den amerikanska drömmen.

Idag är USA splittrat …  Den nye presidenten måste samla och ena en polariserad nation.”

Fyra år senare går det bara att konstatera att utvecklingen gått i fel riktning, splittringen har tilltagit, klyftorna växer.

Samtidigt har republikanerna och demokraterna fått det allt svårare att samarbeta, vilket försvårar nästa utmaning:

”Lösa finanskrisen … USA har i åratal levt över sina tillgångar.”

Insikten om detta har sjunkit in, mer än någonsin har Bill Clintons mantra präglat en valrörelse: ”It’s the economy, stupid.” Skatter, budgetunderskott, sjukförsäkring och sysselsättningssiffror har bollats till leda. Men de ekonomiska problemen kvarstår.

Utgiftsnedskärningar och skattehöjningar är nu ett måste – även om det lär bli svårt att få med republikanerna på skatthöjningar.

”Återupprätta USA:s anseende i världen.”

Förväntningarna på Obama var enorma hemma i USA – men minst lika stora i resten av världen. Efter George W Bush och en antiamerikanism som nådde nya höjder skulle USA återta sin rättmätiga plats i världen och få en rad saker back on track.

Men det blev inget klimatavtal. Det blev ingen ljusnande framtid i Afghanistan. Det blev inget stopp för kärnvapen i Iran. Det blev en arabisk vår, som förde med sig en början till demokrati, men också ett inbördeskrig i Syrien som nu hotar säkerheten i hela regionen.

Utmaningarna står kvar.

Four more years, Mr President!

Det är inget tack för ett väl utfört värv. Det är en uppmaning.

Hur hade de senaste fyra åren sett ut om USA 2008 inte hade valt sin förste svarte president, utan sin första kvinnliga president och commander-in-chief? Inte  Barack Obama utan Hillary Clinton?

Frågan virvlade förbi när vi här på ledarredaktionen diskuterade presidentvalet ytterligare en gång. Och så följdfrågan, självfallet:

Är det dags för Clinton nästa gång?

Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, tänker i samma banor:

”Obamaseger – sedan är det Hillarys tur”, skriver hon idag och citerar den tidigare utrikesministern Madeleine Albright, som intervjuad i Huffington Post nyligen säger att hon inte förstår att någon kvinna – utom möjligen hans fru – kan rösta på Mitt Romney.

Det är svårt att inte hålla med om att Romney framstår som väldigt rik vit man, väldigt höger och väldigt religiös och väldigt diffus om hur han egentligen ser på reproduktiv hälsa och rätten till abort. En mardröm för jämställdhet. En omöjlighet för feminister.

Det är också svårt att inte hålla med om att det vore hög tid att en kvinna fick den högsta makten i USA och världen.

Men betyder det att Hillary Clinton är en självskriven kandidat om fyra år?

Jag är inte så säker på det.

Inte för att hon med sina då 69 år skulle vara för gammal, inte för att hon inte gjort ett utmärkt jobb som politiker i allmänhet och utrikesminister i synnerhet. Inte för att hon inte vore utmärkt på jobbet. Karin Pettersson är inte fel ute när hon beskriver henne som ”en av världens skickligaste politiker. Kampanjproffs, hyperintelligent och stenhård feminist”.

Men hon är kanske inte tillräckligt hungrig längre.

Samtidigt:

Om republikanerna lyckas samla sig kring ultrahögerns Sarah Palin så önskar jag hett och innerligt att Hillary Clinton vill ha makten så mycket att hon orkar gå en rond till år 2016. Då blir Palin manglad.

Inte för att hon är kvinna. Utan för att hon inte håller måttet.

Och med Hillary Clinton som segrare och president kan ingen påstå något annat.

En dag kvar. Bara en dag. Och så här i det amerikanska presidentvalets elfte timme kommer känslan, som alltid:

Demokraten i mig är utmanad.

För när världens mäktigaste kostym ska fyllas, när hela världens president ska väljas, har de allra, allra flesta ingen rösträtt.

Och det är svårt att lita på att alla de som faktiskt har rösträtt använder den vist. För i medierna möter väljare som på fullt allvar menar att Barack Obama är kommunist eller muslim – och att det senare dessutom skulle spela någon roll.

Väljare som aldrig satt sin fot utanför sin egen delstat avgör framtiden för människor globalt.

Den allmänna bedömningen tycks vara att det inte spelar så stor roll vem som väljs när det handlar om ekonomin – både Obama och Mitt Romney kommer att tvingas försöka kompromissa fram en lösning på krisen mycket snabbt. Det är värderingarna som skiljer de två männen åt:

Synen på människan, på samkönade äktenskap och abort – minns republikanska klavertramp om att ingen blir gravid vid en riktig våldtäkt och att också en graviditet efter en våldtäkt är Guds vilja. Religionen – att Romney är mormon går inte att inte låtsas om. Fördelningspolitiken.

Värderingarna utgör grunden för politiken. Resten är fingerspetskänsla, förmågan att bygga allianser och kompromissa – och där har Obama onekligen kommit till korta. Men frågan är om flippflopparen Romney klarar hantverket bättre.

Nu väntar en nagelbitare. Målkameran kan avgöra.

Då känns okunskap bland dem som får rösta extra olustigt, då känns det extra surt att vettlösa hatkampanjer och negativ reklam om motståndaren kan få så stort inflytande, då är det tråkigt att många säkert vill ge igen för att de fått det sämre under den senaste mandatperiodens ekonomiska kris.

Men folket avgör. En person – en röst, oavsett inkomst och utbildning. Så är det – och så måste det vara.

Ett bättre styrelsesätt än demokrati har vi ju ännu inte sett.

Barack är en kärleksfull make och pappa.

Mitt är en en kärleksfull make och pappa.

Vardera vet hur den vanliga människan har det, ingendera skulle svika…

När nu också demokraterna samlats till konvent för att på torsdag utse Barack Obama till partiets kandidat i höstens presidentval ser hela kampanjen ut som en kvinnornas kamp:

Michelle Obama mot Ann Romney. Kvinnorna bakom de framgångsrika männen, kvinnorna som offrar sin karriär för hans, kvinnorna som antas känna honom bättre än någon annan. Och som talar väl om maken – i rollen som mamma och hustru.

Allt annat vore ju otänkbart.

”Barack känner den amerikanska drömmen – för han har levt den”, sade Michelle Obama.

De två politikernas fruar får stor uppmärksamhet när de tar plats i talarstolen – trots att det de talar om inte är politik, utan person. Uttalat: Michelle Obama förklarade just detta i sitt tal i går kväll, som en god sak, ”det är inte politiskt, det är personligt”.

Väldigt amerikanskt, men lite olustigt. Världens mäktigaste man ska visserligen gärna vara en bra person, men för de allra, allra flesta är de vktigare med en bra politik.

Människors udda åsikter får man leva med – åsiktsfrihet är en god liberal grundprincip.

Men ren ignorans, dumhet och okunskap, i viktiga frågor är svårare att fördra.

Som nu när den republikanske kongressledamoten Todd Akin påstår att en kvinna inte kan bli gravid vid en våldtäkt, att ”kvinnokroppen har mekanismer” som blockerar graviditeten.

En abortmotståndare utan de mest basala kunskaperna i biologi. En man som kränker miljonatals kvinnor som fött barn som följd av det vidriga övergreppet.

Ingen ”riktig våldtäkt”, eller?

”Vid en riktig våldtäkt blir kvinnan nästan aldrig med barn, alltså är det inte nödvändigt med abort”, påstod Akin i en TV-intervju. Efter massiva protester har han lite halvt bett om ursäkt, men dra sig undan – för partiets och förmodligen också antiabortkampens bästa – det tänker han inte:

”Mina kritiker överreagerar”, sade han i en radiointervju.

Många tongivande republikaner kritiserar Akin, men i abortmotståndet är han långt ifrån ensam. Långt fler vill bestämma över kvinnors liv: på partikonventet i nästa vecka väntas diskuteras ett förbud mot aborter, även när kvinnan blivit gravid till följd av incest eller våldtäkt.

En man som vill bestämma över kvinnors kroppar utan att ha ett hum om hur de fungerar. Och inte ens skäms. Magstarkt, till och med i USA.

Med sådana vänner behöver republikanernas presidentkandidat Mitt Romney inte så många fiender.

Livet är kort – slösa inte bort det på att önska att du kunde göra det du inte längre kan göra.

Ungefär så avslutade president Bill Clinton sitt anförande under måndagskvällen på Hilton i Malmö. Ja, mötet med USA:s förre president var på Hilton, inte börshuset, som felaktigt angavs i måndagens tidning, men det var Malmö Börssällskap som stod för arrangemanget.  Och ja, alla var där.

Så stod han då där på scenen, en inte särskilt lång, oväntat mager och lite blek man i mörkt gråbrun kostym, ljusblå skjorta och beige slips. Och, om sanningen ska fram, utan den rödbrusiga energi och dynamiska utstrålning som vi brukade se på TV.

Men den profesionella vänligheten fanns där och när han väl kom igång att tala infann sig också energin.

Det ska mer än lite sjukdom för att stoppa Bill Clinton, som i samma stund som han återvaldes började planera för vad han skulle göra sedan. När han inte längre var president.

Idag reser han jorden runt för att hålla anföranden, men framför allt för att driva arbetet i sin stiftelse Clinton Foundation, som arbetar globalt med hälsofrågor, barns möjligheter och ekonomisk utveckling – detta är trots allt politikern som myntade uttrycket ”It’s the economy, stupid”.

Goda intentioner är bra, men för att förverkliga dem krävs pengar.

Hans mål med arbetet idag är att driva utvecklingen i världen mot jämlikhet, hållbar utveckling och stabilitet. Så blev också hans anförande i Malmö en exposé från snabbväxarna Kina, Indien och Brasilien till vattenkraft i Costa Rica och östafrikanska bönders problem med bristfällig infrastruktur. För att allt hänger samman.

Och för att problem bara kan lösas med samarbete, nätverkande:

Konflikter når rubrikerna, men det är samarbete som säkrar framtiden för våra barn.

Han reser runt och talar, medan hans hustru, utrikesminister Hillary Clinton träffar världens ledare och fattar de stora besluten. Och hemma i USA stöder han Barack Obamas återval. Det är inte tu tal om att Bill Clinton själv skulle vilja ha den där makten igen – men, som sagt:

Livet är för kort för att slösas bort på drömmar om det som inte kommer åter.

Det mest imponerande med Clinton idag är att han faktiskt fortsätter att uträtta saker för mänskligheten, också när det sker till priset av hans musicerande. Då ska vi komma ihåg  att detta är en man som en gång tog sin musik på största allvar och berättar att han faktiskt tänkte sig en professionell karriär med sin saxofon.

När USA nu talar om hundkamp ingår inga kamphundar. Men striden är blodig trots det.

Hundkriget eskalerar, skriver Huffington Post: Obama åt hundkött.

Mitt Romney, republikanen som kämpar för att bli näste president i USA, har haft det tufft. Han förföljs av historien om hur han för trettio år sedan fäste hundburen på biltaket när familjen skulle på semester. Och sedan lät människans bästa vän, en irländsk setter, åka farligt och blåsigt hela vägen från Massachusetts till Kanada. I tolv timmar.

Hundälskare väljer Obama, säger nu kampanjen där Vita husets charmtroll, familjen Obamas portugisiska vattenhund Bo, är huvudperson.

Svårslaget.

Tills en journalist i veckan hittade stycket i Barack Obamas bästsäljare Dreams From My Father där Obama beskriver hur han som barn åt hundkött i Indonesien: … I was introduced to dog meat (tough) …

Från republikanskt håll framhålls nu skillnaden mellan att sätta hunden på biltaket och i muntaket.

Så hundvän jag är kan jag bara sucka åt nivån:

Är så så här världens mäktigaste ledare ska väljas?

Ny, bättre teknik är vägen till en klimatsmartare värld.

USA har lovar delta i klimatförhandlingarna också framöver, men energiminister Steven Chu tror mer på teknikutveckling än på bindande avtal för att minska koldioxidutsläppen, rapporterar Vetenskapsradion:

Det handlar om att utveckla alternativa energikällor och koldioxidlagring – och sätta ett pris på utsläppen.

Fast det mest intressanta i sändningen är hur denne minister – tillika Nobelprisad vetenskapsman – ser på sitt jobb.

Eller snarare sina kollegers:

”I don’t talk like a politican, I try to tell the truth.”

Mitt i prick, Martin Gelin, DN Kultur:

Det har länge varit orimligt att låta en procent av den mest radikala vänstern bli talesmän för 99 procent av den amerikanska medelklassen.

Polisen har kört iväg demonstranterna som hade slagit läger i Zuccotti Park på Manhattan.

Äntligen.

Först när extremvänsterns mesta tokstollar tystnar går det att föra ett konstruktivt samtal om bakgrunden till bankkris, finanskris, skuldkris. Det räcker inte att hojta högt om ”de rikas” girighet och livets allmänna orättvisor, åtminstone inte om man vill ha en förändring. Vilket merparten av Occupy Wall Street-rörelsen trots allt verkar vilja.

Fast det är kanske inte förändring extremvänstern vill ha. Utan en fiende. ”Den andre”.

Som de självrättfärdiga sedan vill ta sig rätten att röja undan.

Ett tankemönster svårt att utrota, uppenbarligen.