Att Mona Sahlin skulle meddela sin avgång som partiordförande efter söndagens möte med Socialdemokraternas verkställande utskott och distriktsordförandena var knappast väntat. Men att hon förr eller senare skulle lämna posten inför nästa val har blivit allt mer sannolikt ju mer det stormat kring partiet och dess ledning.

Sahlin gjorde det enda rätta. Förmodligen också det enda hon kunde göra.

Proppen hade gått ur flaskan. Kraven på vaktombyte i toppen efter katastrofvalet i september – bland annat ett resultat av det rödgröna samarbetet som Sahlin bär huvudansvaret för  – växte sig starkare. Sahlin riskerade att stå i vägen för den förnyelse som alla inom partiet talar om, men få tycks ha receptet för.

”Att jag lämnar nu skapar utrymme för förnyelseprocessen”, sade hon på presskonferensen.

Några försök att övertala Sahlin att stanna tycks heller inte ha gjorts.

Nu kommer en extrakongress i mars att utse en ny ledare. Högst oklart vem. Det dräller knappast av ledargestalter i leden kring Sahlin. Flera av de mest erfarna, som Thomas Östros, Thomas Bodström eller Sven-Erik Österberg, är starkt kopplade både till Göran Persson och Mona Sahlin. Det hamnar inte på plussidan.

Sahlin var den första kvinnliga ledaren för S. Nu blir hon också historisk i den meningen att hon gör  Claes Tholin sällskap som de enda partiledarna för SAP som inte blivit statsministrar. Alla sedan 1907 har lyckats…

Som ett brev på posten kom den, debatten om hur förfärligt det är att andelen kvinnor i den nya riksdagen är lite lägre än i den gamla.

Inte låg, men lite lägre.

Efter en minskning på 2,3 procentenheter är den nu 45 procent. Och orsaken är inte minst grabbpartiet SD.

Birgitta Wistrand, ordförande för Fredrika Bremer-förbundet och tidigare Moderat riksdagsledamot, skrev på DN Debatt att den nya riksdagen ”minskar kvinnornas inflytande” eftersom andelen kvinnor nu minskar för första gången sedan 1991. Hon vill att kvinnorna skall se till att få åtminstone halva makten.

På en punkt är det lätt att ge henne rätt: det vore bra om kvinnor hade större inflytande över samhällslivet än idag, både i politiken och i näringslivet. Kvinnor satsar i högre grad än män på högre utbildning och denna begåvningsreserv måste utnyttjas. Mångfald är alltid bättre än enfald.

Men att koppla andelen kvinnor i riksdagen till ”kvinnors inflytande” är att göra kvinnor till i första hand sitt kön – först i andra hand representanter för det parti och den politik väljarna kan förvänta sig att de representerar. Märkligt är också att tala om ”kvinnorepresentanter” – att utgå från att kvinnor alltid mest av allt representerar sitt kön är att förminska kvinnorna och deras politiska gärning.

Birgitta Wistrand menar väl inte att hon i första hand varit kvinna i riksdagen, inte moderat?

Eller att jag, som liberal feminist, har skäl att jubla över till exempel SD-kvinnor eller V-kvinnor i riksdagen; kvinnors vilkas politiska uppfattning jag inte delar?

Lyckligtvis får Wistrad mothugg på DN Debatt från Maria Ludvigsson, som skriver ”bättre kan den borgerliga feminismen”.

Låt oss hoppas på det, vänsterfeministers könsmaktsordning är trots allt bara ett sätt att beskriva verkligheten.

De har inte monopol på sanningen – inte ens ”kvinnosanningen”.

Inför valet kampanjade fackföreningsrörelsen lika flitigt som vanligt för Socialdemokraterna. Bland annat genom helsidesannonser i tidningarna.

Byggnads uppmanade till förtidsröstning:

”Jalla! Jalla! Missa inte chansen att bli bland de första att rösta bort den sittande regeringen!”, löd budskapet.

Det är på sitt sätt glädjande att Byggnads byggt på sina språkkunskaper, ”jalla, jalla” låter trevligare än det ”go home” som röts åt lettiska arbetare i samband med Waxholmskonflikten 2004.

Fast alla LO-medlemmar var inte intresserade av att skicka alliansen på porten. Drygt en fjärdedel röstade borgerligt.

Enligt Valu röstade 50,7 procent på Socialdemokraterna, vilket innebär att varannan LO-väljare röstade på ett annat parti än det som i val efter val får total uppbackning av fackföreningsrörelsen.

I valet 2006 minskade stödet för Socialdemokraternas bland LO-väljarna med 6 procentenheter, den här gången tappade S ytterligare 3,7 procentenheter. Trenden kan mycket väl fortsätta i nästa val. Hur länge är det rimligt att LO fortsätter att satsa sina slantar – minst 27 miljoner kronor i den nyss avslutade valrörelsen – på S?

I grund och botten är detta en fråga för medlemmarna och LO:s kongress att ta ställning till. Men i takt med att andra partier får allt fler LO-röster blir det över hundraåriga, exklusiva samarbetet mellan arbetarrörelsens två grenar, den fackliga och den politiska, rimligen svårare att förklara. Och försvara.

Sverigedemokraterna får, enligt Valmyndighetens preliminära siffror, fyra nya mandat i regionfullmäktige i Region Skåne och blir tredje största parti.

Varför denna framryckning, från 10 till 14 mandat?

Invandringspolitik är en fråga där regioner och landsting har förhållandevis lite att säga till om. På denna politiska nivå handlar det mesta om sjukvård, och i mindre grad om kultur, näringsliv och kollektivtrafik.

Den som läser partiets 15-sidiga budgetmotion för 2010 – En skånsk politik för verklighetens folk – får leta ganska länge efter själva politiken. Fraser av typen ”långsiktig balans i regionens ekonomi”, att samarbetet ”mellan verksamheter inom regionen fördjupas” och att ”ingen ska behöva dö i ensamhet” staplas ovanpå varandra. När det gäller vården är partiet öppet för alla idéer som kan förbättra tillgängligheten och vårdkvaliteten.

Jaha. Någon däremot?

Den kanske tydligaste politiska markeringen på vårdområdet är att partiet välkomnar alternativa driftsformer.

Målet att stoppa spridningen av hiv och tuberkulos lär inte reta upp någon. Det kan dock benämningen av smittorna som ”invandringsrelaterade sjukdomar” göra. Vilket belyser hur partiets främlingsfientliga lins formar det mesta av dess regionalpolitik. Vården och kulturen framstår som ett redskap för att i första hand värna ”kulturarv och folk”.

Det är svårt att tro att denna utgångspunkt, marginell i förhållande till det regionalpolitiska uppdraget, är förklaringen till framgångarna i fullmäktigevalet. Snarare bör de nog ses som en spegling av de politiska vindarna där SD har medvind. I Skåne, men även i resten av landet.

Det gör inte Region Skånes framtid ljusare. Skulle MP, som inför valet vägrat välja block, ansluta sig till de rödgröna så får SD en roll som tungan på vågen. Den förtjänar de inte.

Hårda vinbyar och regnskurar, rysligt jämna opinionsmätningar, nästan en miljon osäkra väljare och en slutdebatt i TV4 i torsdags som hettade till rejält  – uppläget för SVT:s slutdebatt i valet 2010 kunde inte ha varit bätre.

Och först ut var den allra viktigaste frågan för framtidens välfärd: jobben. Med kända argument: jobbskatteavdrag mot ”skattesänkningar för de rikaste”. Med kända dueller. Och med väldigt trötta politiker. Fast frågan är om inte väljarna var minst lika trötta.

Det lät som en repris av valdebatten i TV4. Och det fortsate i samma stil.

Så följde sjukförsäkringen, också den en favorit i repris med kända argument, som det rödgröna att svårt sjuka cancerpatienter blir utförsäkrade. Vilket ibland stämmer – en stor reform kan drabba fel. Men regeln är att den som är allvarligt sjuk har rätt till ersättning utan tidsgräns. Lars Ohly gick definitivt över en gräns när han, åter en gång, hävdade att avsikten var att klämma åt svårt sjuka människor ”för att finansiera skattesänkningar åt de rikaste”.

Också skoldebatten som sedan följde var förutsägbar.

Debatten byggde på täta närbilder – med samtliga män i vit skjorta och slips. Lars Ohlys (V) röda var ett självklart val, liksom Fredriks Reinfeldts (M) blå. Jan Björklund (FP) valde valets modefärg lila. Men frågan är vad Göran Höglund (KD) vill signalera med sin rosaprickiga. Och varför alla var så illa sminkade – de tre kvinnorna ögon såg rödgråtna ut.

Vem vann? Ingen eller båda lagen. Allt ligger i betraktarens öga, eller snarare i tittarens politiska sympatier.

Debatten bekräftade ett oerhört jämnt läge.

Det mesta tycks nu vara sagt, flera gånger om. På söndag gäller det. Det handlar om Sveriges framtid – och det allra viktigaste är att rösta fram en majoritetsregering.

Få svenska politiker kan i diskussionens hetta, liksom så där i förbifarten, referera till ”min mamma här på förskolan i Rosengård”  eller ”mina klasskamrater i nian i Rosengård”.

Socialdemokraten Luciano Astudillo kan. Och det märktes att han var på mammas gata när han debatterade integrationspolitik men integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) i Rosengårds folkets hus på tisdagskvällen.

Blinkningarna gick hem hos publiken. Det gav överlägsen kredd.

Astudillo är också  förståndig nog att använda sådana grepp med måtta.

På liknande sätt tvekar han inte heller – när han anser det vara befogat – att hålla med och rent av berömma sin motståndare. Sabuni fick bland annat en eloge för sina ansträngningar att motverka diskriminering och för ansträngningarna att förenkla invandrares inträde på arbetsmarknaden.

Sådant ger också kredd. Det ligger något befriande i en politiker som har styrka och resning nog att också under valkampanjens intensiva slutspurt söka det som förenar och inte bara det som skiljer.

Inställningen betyder på intet vis att de ideologiska skiljelinjerna suddas ut. Tvärtom. Astudillo återkom gång på gång med hård kritik av regeringens politik i allmänhet och dess skattepolitik i synnerhet.

Sabuni blev dock sällan svaret skyldig. Även om hon inte rör sig lika ledigt och kunnigt mellan politikens olika sakområden som Astudillo har hon skärpa och bett i repliken.

Både hon och Astudillo har tagit till sig partistrategernas råd och låter allt som oftast diskussionen falla tillbaka i jobb och skatter. Lite enahanda blir det. Men så mycket bättre när diskussionen kring integrationens utmaningar tar steget bortom kronor och ören för att istället handla om människor, deras liv och deras idéer.

Kvällens retoriska fullpoängare blev Sabunis. Den kom i en kort duell om överbefolkning och boendesegregation i områden som Rosengård, Tensta och Rinkeby. Problemet, menar Sabuni, är inte att människor flyttar dit. Problemet är att få dem att stanna; att fortsätta sin boendekarriär i samma område för att på så sätt skapa kontinuitet, stabilitet och service.

Det är uppenbart att för både Luciano Astudillo och Nyamko Sabuni är politiken ett verktyg för att åstadkomma förändring. Detta engagemang och denna vilja präglade också debatten. Med sådana politiker på scenen blev publiken och människorna i Rosengård kvällens vinnare.

En majoriet av Miljöpartiets lokala partitoppar är beredda att samarbeta med alliansen om SD blir vågmästare och alliansen är störst efter valet. Det visar SvD:s rundringning.

Men i SVT:s utfrågning tog språkröret Maria Wetterstrand klart avstånd – och hon påstod att regeringen gett ett ”jättetydligt” svar:

”De tänker sitta kvar och de tänker göra sig beroende av SD”, påstod hon. En mycket fri tolkning, kan tyckas. Eller ren lögn.

Är MP berett att fälla en borgerlig regering med hjälp av SD?

Wetterstrand undvek frågan, slirade och slirade. Men till slut kom ett ganska klart besked:

”Vi ser inga möjligheter att gå ihop med alliansen.”

Betyder nej? Dä är svaret fel.

Om alliansen vinner, men inte får egen majoritet – trots att de senaste opinionsmätningarna tyder på ett väljarunderstöd över 50 procent – så borde MP ta sitt ansvar. Och byta block.

Det var ju det partiet skulle göra från början: bryta upp indelningen i höger och vänster och komma med ett alternativ. Istället cementerar det nu den olyckliga indelningen i två tydliga alternativ. Dessutom har ju partiet vissa liberala instinkter – hur det går ihop med ett samarbete med V förblir en gåta.

Ett halsstarrigt MP bär hur som helst ett stort ansvar om ett SD som lyckas kravla sig över fyraprocentsspärren får inflytande över politiken.

Maria Wetterstrand brukar betraktas som svensk politiks klarast lysande stjärna. Gårdagens utfrågning var en enligt SVT den första långa utfrågning hon deltagit i. Hur gick det?

Sådär.

Charmig, klipsk och engagerad, utan tvekan.

Men hårt trängd – som i frågan om regeringssamarbetet – klarar hon sig sämre. Och frågan om sjukskrivningarna kan inte riktigt kvittas med att ”de som är sjuka skall ha sjukersättning” i ett resonemang som bygger på att de sjukskrivna minskat med 100 000 sedan MP var stödparti till S.

Miljön, klimatet, kärnkraften. Vattenfall och kolen. Och så näringar som näringsministern inte ger någon framtid, i klartext bilindustrin.

Visst hade Maud Olofsson (C) mycket att förklara när hon frågades ut av SVT; näringsministern har haft regeringens mest otacksamma jobb denna mandatperiod.

Och förklarade gjorde hon, i känd stil: smattrande. Maud Olofsson hinner inte tänka innan hon talar, hon talar medan hon tänker.

Ibland vore det klokare med en tankepaus.

”Obligatorisk ursprungsmärkning” av mat, som C drev i valrörelsen 2006, visar sig inte betyda just obligatorisk. Utan en rekommendation. C kom på att ursprungsmärkningen blir dyr för producenten. Maud Olofsson förklairngar gick inte så bra…

Det hade varit smart att tänka efter före.

Liksom inför löftet om mindre regelkrångel för företagen – utlovade 25 procent bidde bara 7 procent: ”Jag trodde att det skulle vara enklare.”

Men det politiska modet är det inget fel på. Hon har också en otrolig energi och hon ger sig inte.

Och taktiken vad gäller ny grön teknik är mera rätt än fel:

Samhället skall vara med i en introduktion av ny teknik, därför supermiljöbilspremien – 40 000 för bästa grönbilen. Trots att kalkylen är 5 000 bilar, max. Och trots att möjligheten att tanka miljövänligt är en flaskhals och trots att de gröngröna bilarna ännu inte finns.

Energiuppgörelsen är partiets svåraste fråga i detta val. Och åter en gång gjorde ledaren ett försök att förklara: staten betalar inte, det är upp till privata företag att satsa på nya reaktorer – och också betala mer för risken. C vill helst ha förnybar energi, men accepterar kärnkraften;  ”man får leva med saker även om man inte älskar det”.

Att byta åsikt i kärnkraftsfrågan är det modigaste Maud Olofsson gjort denna mandatperiod: tagit in verkligheten och rättat politiken efter detta.

Och så las. C vill ändra anställningstryggheten i småföretagen, öka flexibiliteten, se till att kompetensutvecklingen gör äldre attraktiva – så att las inte krävs för tryggheten. M är tydliga: det blir inga ändringar i turordningsreglerna, men Olofsson tänker fortsätta sin liberala kamp.

Också det kräver mod. Och besked om hur många jobb reformen skulle skapa behövs som argument.

Regeringsbildnigen kan bli riktigt knepig efter valet och S har antytt ett samarbete med C och kanske FP. Men Maud Olofsson är kristallklar:

Sällskapet med V och Lars Ohly är fel.

”Aldrig i livet att jag sätter mig i en regering med en kommunist.”

Ja, ja, ja, sade V då trupp skulle skickas, men idag är beskedet om den svenskas Afghanistaninsatsen nej. Då var avsikten fred, idag deltar Sverige i krig, menar Lars Ohly(V) i SVT:s utfrågning.

Men han lyckas inte reda ut vem som skall ta över ansvaret för afghanernas säkerhet när de utländska soldaterna åker. Ändå vill han att de svenska soldaterna tas hem genast.

Och USA skall ta hem alla sina trupper och stänga sina baser utomlands. ”USA skall gå före”, säger Ohly, men tilläger att det självklart betyder  att de rödgröna med detta också menar Ryssland…

Kristallklart?

V-politiken blir här också de rödgrönas politik. Tyvärr.

Välfärden skall styra, behoven skall styra, säger Ohly och är beredd att höja ännu fler skatter. Men tycker att det är fel att börja med finansieringen.

Nej, precis, varför rätta mun efter matsäcken?

Fast han menar kanske något annat här också – som att ”rika”alltid skall betala mer? För kort därefter säger V-ledaren att skatterna måste höjas, annars blir det mer avgifter och då betalar de ”rika” inte mer…

Och så friskolorna. De skall bort: inte bara gör de vinst, de är också skyldiga till att resultaten i grundskolan blir sämre. Betygen, då? Nej, de spelar inte in.

Sedan backar han om den enda skattesänkning som V velat ha, alltså skatterna när det gäller elitfotbollsspelare:

Nej, de skall inte ha lägre skatt. Trots allt.

I ett ytterst jämnt opinionsläge ligger de rödgröna allt sämre till – det som för två år sedan verkade bli en promenadseger för S + V + MP liknar nu allt mer en förlust. Knapp, men dock.

En orsak är då förmodligen att de rödgrönas politik är så otydlig.

Tacka Ohly för det.

PS Bröstpumpen – som är Ohlys recept för att göra det möjligt för kvinnor att lämna en baby ”redan efter sju månader”, med utfrågarens ord – kan bli en klassiker.