Saker som är bra att hålla tyst om i samtal med främlingar:

Politik. Pengar. Och religion. För det är känsligt.

Så har det också blivit debatt om min blogg häromdagen, där jag konstaterade att vissa väljare på fullt allvar menar att Barack Obama är kommunist eller muslim – och att det senare dessutom skulle spela någon roll.
Trots att det är så tydligt att hans tro och samfund inte styrt hans politiska agerande på något påtagligt sätt. Han går till kyrkan, men drar inte in kyrkan i politiken. Han agerar sekulariserat.
Det är viktigt ur ett liberalt perspektiv.
I ett annat sammanhang i bloggen påpekar jag ändå att Mitt Romney är mormon. Och anklagas på Twitter för dubbelmoral, ”intressant att en religion inte spelar roll medan en annan tydligen verkligen spelar roll”.
Erik Helmersson skriver i DN om ”religiösa fördomar” – och har rätt i att jag aldrig skulle skriva så om en jude eller muslim. Eller en katolik.
Inte om inte den religiösa tillhörigheten är relevant, om det inte vore troligt att den skulle påverka politiken.
Men en fundamentalistisk muslim skulle jag reagera på, eftersom jag skulle ana problem med synen på individens frihet. Jag reagerar då en reaktionär katolik tycks få makt över frågor kring reproduktiv hälsa i EU – om Tonio Borg från Malta blir ny hälsokommissionär.
För jag är enig med Helmersson: ”Fundamentalism är farlig – inte trostillhörigheten.”

Mormonkyrkan är inte vilken vardagskristendom som helst. Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Joseph Smiths samfund, är bland annat emot fri abort och jämställdhet mellan könen – mannens uppgift är att försörja och beskydda sin familj, kvinnans att ta hand om barnen. Homosexuella ska leva i kyskhet.
Romneys tro är hans ensak. Det är då den blir politik som den kan diskuteras.

Jag tar upp hans trostillhörighet i ett resonemang kring att värderingar skiljer honom från Obama och nämner just synen på samkönade äktenskap och abort. Där Romney har en mormons värderingar och tar dem till politiken.
Romneys tro blev trots allt bara en bisats – för tydlighetens skull kunde jag ha gått in på mormonkyrkans värderingar. Men bloggens huvudbudskap  var ett annat:
”Folket avgör. En person – en röst, oavsett inkomst och utbildning. Så är det – och så måste det vara.”

En dag kvar. Bara en dag. Och så här i det amerikanska presidentvalets elfte timme kommer känslan, som alltid:

Demokraten i mig är utmanad.

För när världens mäktigaste kostym ska fyllas, när hela världens president ska väljas, har de allra, allra flesta ingen rösträtt.

Och det är svårt att lita på att alla de som faktiskt har rösträtt använder den vist. För i medierna möter väljare som på fullt allvar menar att Barack Obama är kommunist eller muslim – och att det senare dessutom skulle spela någon roll.

Väljare som aldrig satt sin fot utanför sin egen delstat avgör framtiden för människor globalt.

Den allmänna bedömningen tycks vara att det inte spelar så stor roll vem som väljs när det handlar om ekonomin – både Obama och Mitt Romney kommer att tvingas försöka kompromissa fram en lösning på krisen mycket snabbt. Det är värderingarna som skiljer de två männen åt:

Synen på människan, på samkönade äktenskap och abort – minns republikanska klavertramp om att ingen blir gravid vid en riktig våldtäkt och att också en graviditet efter en våldtäkt är Guds vilja. Religionen – att Romney är mormon går inte att inte låtsas om. Fördelningspolitiken.

Värderingarna utgör grunden för politiken. Resten är fingerspetskänsla, förmågan att bygga allianser och kompromissa – och där har Obama onekligen kommit till korta. Men frågan är om flippflopparen Romney klarar hantverket bättre.

Nu väntar en nagelbitare. Målkameran kan avgöra.

Då känns okunskap bland dem som får rösta extra olustigt, då känns det extra surt att vettlösa hatkampanjer och negativ reklam om motståndaren kan få så stort inflytande, då är det tråkigt att många säkert vill ge igen för att de fått det sämre under den senaste mandatperiodens ekonomiska kris.

Men folket avgör. En person – en röst, oavsett inkomst och utbildning. Så är det – och så måste det vara.

Ett bättre styrelsesätt än demokrati har vi ju ännu inte sett.

Barack är en kärleksfull make och pappa.

Mitt är en en kärleksfull make och pappa.

Vardera vet hur den vanliga människan har det, ingendera skulle svika…

När nu också demokraterna samlats till konvent för att på torsdag utse Barack Obama till partiets kandidat i höstens presidentval ser hela kampanjen ut som en kvinnornas kamp:

Michelle Obama mot Ann Romney. Kvinnorna bakom de framgångsrika männen, kvinnorna som offrar sin karriär för hans, kvinnorna som antas känna honom bättre än någon annan. Och som talar väl om maken – i rollen som mamma och hustru.

Allt annat vore ju otänkbart.

”Barack känner den amerikanska drömmen – för han har levt den”, sade Michelle Obama.

De två politikernas fruar får stor uppmärksamhet när de tar plats i talarstolen – trots att det de talar om inte är politik, utan person. Uttalat: Michelle Obama förklarade just detta i sitt tal i går kväll, som en god sak, ”det är inte politiskt, det är personligt”.

Väldigt amerikanskt, men lite olustigt. Världens mäktigaste man ska visserligen gärna vara en bra person, men för de allra, allra flesta är de vktigare med en bra politik.

När USA nu talar om hundkamp ingår inga kamphundar. Men striden är blodig trots det.

Hundkriget eskalerar, skriver Huffington Post: Obama åt hundkött.

Mitt Romney, republikanen som kämpar för att bli näste president i USA, har haft det tufft. Han förföljs av historien om hur han för trettio år sedan fäste hundburen på biltaket när familjen skulle på semester. Och sedan lät människans bästa vän, en irländsk setter, åka farligt och blåsigt hela vägen från Massachusetts till Kanada. I tolv timmar.

Hundälskare väljer Obama, säger nu kampanjen där Vita husets charmtroll, familjen Obamas portugisiska vattenhund Bo, är huvudperson.

Svårslaget.

Tills en journalist i veckan hittade stycket i Barack Obamas bästsäljare Dreams From My Father där Obama beskriver hur han som barn åt hundkött i Indonesien: … I was introduced to dog meat (tough) …

Från republikanskt håll framhålls nu skillnaden mellan att sätta hunden på biltaket och i muntaket.

Så hundvän jag är kan jag bara sucka åt nivån:

Är så så här världens mäktigaste ledare ska väljas?

Med tanke på hur världen ser ut – och inte minst med tanke på USA:s inhemska problem, ekonomiska såväl som andra – borde president Barack Obama ha händerna fulla.
Men ett inhopp i den känsliga rasfrågan – som Obama i görligaste mån försökte undvika under presidentvalskampanjen – har skaffat honom nya bekymmer.
Under ett rutinuppdrag kom en vit polis i bråk med den svarte Harvardprofessorn Louis Gates. Ordväxlingen slutade med att Obamas gode vän Gates greps. Obama tog Gates parti, kallade polisens ingripande ”enfaldigt” och hänvisade till att ”det finns en lång historia i det här landet att afrikanamerikaner och latinamerikaner grips av polisen oproportionerligt ofta”.
Sedan var cirkusen igång.
Att presidenten hade synpunkter på något många uppfattade som en lokal och trots allt tämligen trivial händelse, och uttryckte bestämda åsikter i skuldfrågan när uppgifterna om vad som egentligen hänt gick isär, lyfte kontroversen till en nivå där den knappast hörde hemma och där den förmodligen annars aldrig hamnat.
Obama tvingades backa.
”Jag tror att jag olyckligtvis gav intrycket att jag baktalade Cambridgepolisen”, erkände han vid en presskonferens förra fredagen och berättade att han bjudit in Gates och dennes kontrahent, polisen James Crowley, till en försoningsöl i Vita huset.
Mötet – som amerikanska medier döpt till the beer summit – kommer att äga rum i natt svensk tid. Morgondagen får utvisa om Obamas förhoppningar om att frågan därmed skall vara ur världen kommer att infrias.
Klart är att tid och kraft som kunde ha använts till väsentligare frågor fått ägnas åt politisk skadebegränsning. Och att Obamas förflugna ord knappast har bidragit till att ge hans dalande opinionssiffror en skjuts uppåt.
I det här fallet kom baksmällan före ölen. Kanske var det därför Obama nöjde sig med en Bud Light.

Det sägs att USA:s komiker sörjer George W Bushs uttåg ur Vita huset. Inte för politikens skull, men för att han var en till synes outsinlig källa för skämt och sketcher.

Med Barack Obama är det inte lika lätt att locka till skratt.

Men den kanadensiske komikern Greg Morton kan.

httpv://www.youtube.com/watch?v=zhhkF3dqXR0

Den franska dagstidningen Le Figaro uppger att landets förre president Jacques Chirac nyligen fick ett brev från USA:s president Barack Obama. Brevet var enligt Chirac hållet i en mycket vänskaplig ton, skriver tidningen.

Men en citerad mening förbryllar:

”Jag är övertygad om att vi under loppet av de kommande fyra åren kommer att kunna arbeta tillsammans i en anda av fred och vänskap för att bygga en säkrare värld.”

Undrar hur detta tas emot av den nuvarande franske presidenten Nicolas Sarkozy som väl närmast är den Obama har att samarbeta med framöver.

Hillary Clinton får kanske rycka ut med en ny återställningsknapp.

Förhoppningsvis är man på state departement, USA:s utrikesdepartement, bättre på franska än på ryska.

Barack Obama tar tillbaka sitt löfte från valrörelsen om att inga lobbyister skulle få jobb i hans äntringsstyrka. Nu öppnar han för före detta lobbyister under förutsättning att de inte arbetar med frågor där de tidigare bedrivit lobbyverksamhet.

”Det är ett steg tillbaka och det finns inget annat sätt att se på saken”, säger Craig Holman, lobbyist på organisationen Public Citizen som tydligen lobbar mot lobbyister …

Inte så konstigt att Obama fick svårt att hålla fast vid det löftet.

Och så har även Indiens premiärminister Manmohan Singh till sist blivit uppringd av USA:s president elect.

Samtalet finns förevigat för eftervärlden eller så är det något lurt med fotot. Eller så är det något lurt med luren.

Idag gästar Barack Obama med familj president George W Bush i Vita huset.

Obama och Bush skall diskutera hur övergången från den nuvarande till den kommande amerikanska administrationen skall lösas på smidigast möjliga sätt.

USA:s president elect, Barack Obama, vill gärna göra en rivstart. Med tanke på USA:s prekära ekonomiska läge är det kanske inte så konstigt. Här finns ingen tid att förlora.

Obama fortsätter att kommunicera med sina anhängare via nätet. Den som har goda råd om hur världsproblemen skall lösas eller vill jobba för den nya administrationen kan gå in på sidan change.gov.

Det dröjer 71 dagar innan Obama får flytta in i Vita huset, men redan nu framstår George W Bush som historia.

Den avgående presidenten brukar kallas lame duck: eftersom han är på väg ut, är det inte många vare sig i USA eller resten av världen som bryr sig stort om vad han tycker och tänker – han kan kvacka bäst han vill.

Sällan har väl någon framstått som en ”lamare anka” än George W Bush.

Sällan har förväntningarna på en president elect varit högre.