Annons:
fredag 24 maj 2013

Texter taggade med ‘barnfattigdom’

Få fattiga, på riktigt

Publicerad den 4 mars 2013 klockan 11:29 av Heidi Avellan

Fattigsverige? Glöm det.

Efter alla larmrapporter om ökande relativ fattigdom – särskilt då barnfattigdom – blir intrycket att det är illa ställt. Att barn lider nöd, mitt i välfärden. Att den gemensamma kakan krymper och klyftorna ökar. Att fördelningspolitiken hamnat i kylskåpet, tillsammans med den ekonomiska tillväxten.

Dags för en glad nyhet:

Sverige är rikt. Och ganska rättvist.

Eller har åtminstone lägst andel fattiga i Europa:

Bara drygt 1 procent av svenskarna lever i vad EU definierar som allvarlig materiell fattigdom – när genomsnittet för EU-länderna, med Norge och Island, är 9 procent.

Sverige toppar listan tillsammans med Luxemburg. Sämst ställt är det i Lettland och Bulgarien, med en andel fattiga på 31 respektive 44 procent.

Och då avses inte relativ utan absolut fattigdom.

Allvarlig materiell fattigdom definieras här som att inte ha råd med minst fyra av nio saker i en lista, bland annat att inte kunna betala oförutsedda utgifter, att inte kunna åka på semester en vecka om året eller att sakna de vanligaste kapitalvarorna.

Orsaken till fattigdom är inte svår att räkna ut: arbetslöshet.

Nästan en av tio arbetslösa i Sverige räknas som allvarligt fattiga, att jämföra med knappt en av hundra som har ett jobb. Illa, men EU-snittet är värre – där lever var fjärde arbetslös i allvarligt materiell fattigdom.

Orsaken till att vissa länder har det riktigt tufft är inte heller svår att ringa in: den ekonomiska krisen.

Beräkningarna om relativ fattigdom i Sverige ändras inte av detta. Tekniken där är ju att jämföra grupper sinsemellan:

Även om hela landet blir rikare, även om den gemensamma kakan växer, ökar den relativa fattigdomen när några får större bitar av kakan än tidigare. Trots att de andra bitarna är precis lika stora som förr.

Ett mått på fördelning och jämlikhet mer än på rikedom. Eller fattigdom.

Och viktigt att uppmärksamma, självklart.

Likafullt är själva ordet barnfattigdom problematiskt. Det låter dickenskt, det liknar sammetstryck av gråtande barn. När det egentligen ska tala om att vissa barn inte har det lika materiellt som andra.

Riktigt illa blir det om begreppet mister sin kraft och alla larm om barnfattigdom till slut läses som att vissa barn inte har råd med rätt sorts sneakers. När problemet är att några tvingas gå med trasiga skor.

 

PS

Lite om Malmökommissionens förslag i min lördagskrönika, apropå fattigdom.

Somliga går i trasiga skor

Publicerad den 26 juni 2012 klockan 10:05 av Heidi Avellan

Ja, jag vet att det finns fattiga barn. Eller att det finns barn med fattiga föräldrar, rättare sagt.

Barn som inte kan äta sig mätta hemma, barn som inte kan gå på kalas för att de inte har råd med present, barn som aldrig, aldrig, aldrig vågar ta hem en kompis för att de skäms.

Men alla dessa larmrapporter om fattiga barn, som dagens i Ekot, de handlar om den ”relativa” fattigdomen, om familjer med mindre pengar än de flesta andra familjer. Krasst uttryckt så ökar denna fattigdom om en del blir rikare – utan att någon blev fattigare under tiden.

Den relativa fattigdomen ökar när inkomstskillnaderna i samhället ökar – och Sverige har fortfarande ovanligt liten lönespridning internationellt sett. Sympatiskt, möjligen, men inte bara bra för samhällsekonomin: det ska löna sig att utbilda sig och jobba hårt. Att den som jobbar har mer pengar än den arbetslöse är kanske orättvist, men inte helt orimligt.

Att Malmö hamnar högt på listan över kommuner med stor relativ barnfattigdom hänger samman med arbetslösheten.

Är det inte synd om barnen i relativt fattiga familjer? Ja, det är självfallet tufft att ha mindre pengar att röra sig med än kompisarna. Det är tråkigt att inte kunna resa utomlands och inte få dyra presenter, för att citera barnet i Umeå som Ekot intervjuat. Eller att inte kunna rida eller spela hockey.

Men risken med dessa ständiga rapporter om den relativa fattigdomen – flera varje år – är att den verkliga fattigdomen kommer i skymundan.

Det finns barn som inte kan äta sig mätta och som inte få de glasögon som de behöver för att lära sig läsa. Det finns barn som går i trasiga skor. Det är en skam för vårt välfärdssamhälle.

 

 

 

 

 

 

 

Annons:
Annons:
Blogg
Läsarpulsen
Annons:
Bloggar