Få fattiga, på riktigt
Publicerad den 4 mars 2013 klockan 11:29 av Heidi AvellanFattigsverige? Glöm det.
Efter alla larmrapporter om ökande relativ fattigdom – särskilt då barnfattigdom – blir intrycket att det är illa ställt. Att barn lider nöd, mitt i välfärden. Att den gemensamma kakan krymper och klyftorna ökar. Att fördelningspolitiken hamnat i kylskåpet, tillsammans med den ekonomiska tillväxten.
Dags för en glad nyhet:
Sverige är rikt. Och ganska rättvist.
Eller har åtminstone lägst andel fattiga i Europa:
Bara drygt 1 procent av svenskarna lever i vad EU definierar som allvarlig materiell fattigdom – när genomsnittet för EU-länderna, med Norge och Island, är 9 procent.
Sverige toppar listan tillsammans med Luxemburg. Sämst ställt är det i Lettland och Bulgarien, med en andel fattiga på 31 respektive 44 procent.
Och då avses inte relativ utan absolut fattigdom.
Allvarlig materiell fattigdom definieras här som att inte ha råd med minst fyra av nio saker i en lista, bland annat att inte kunna betala oförutsedda utgifter, att inte kunna åka på semester en vecka om året eller att sakna de vanligaste kapitalvarorna.
Orsaken till fattigdom är inte svår att räkna ut: arbetslöshet.
Nästan en av tio arbetslösa i Sverige räknas som allvarligt fattiga, att jämföra med knappt en av hundra som har ett jobb. Illa, men EU-snittet är värre – där lever var fjärde arbetslös i allvarligt materiell fattigdom.
Orsaken till att vissa länder har det riktigt tufft är inte heller svår att ringa in: den ekonomiska krisen.
Beräkningarna om relativ fattigdom i Sverige ändras inte av detta. Tekniken där är ju att jämföra grupper sinsemellan:
Även om hela landet blir rikare, även om den gemensamma kakan växer, ökar den relativa fattigdomen när några får större bitar av kakan än tidigare. Trots att de andra bitarna är precis lika stora som förr.
Ett mått på fördelning och jämlikhet mer än på rikedom. Eller fattigdom.
Och viktigt att uppmärksamma, självklart.
Likafullt är själva ordet barnfattigdom problematiskt. Det låter dickenskt, det liknar sammetstryck av gråtande barn. När det egentligen ska tala om att vissa barn inte har det lika materiellt som andra.
Riktigt illa blir det om begreppet mister sin kraft och alla larm om barnfattigdom till slut läses som att vissa barn inte har råd med rätt sorts sneakers. När problemet är att några tvingas gå med trasiga skor.
PS
Lite om Malmökommissionens förslag i min lördagskrönika, apropå fattigdom.


